Mina två änglar

Så fina dina små änglar är Emma och vad starkt av dig att skriva här och vara så öppen! Det går ju inte att läsa utan tårar, så orättvist och hemskt det är. Men jag tror på änglar och dina fina barn kommer alltid finnas hos dig. Tycker du är helt fantastiskt som delar med dig så mycket här! Du ger folk mer än du anar på många olika sätt. Stor kram till dig!!

Åh Emma,Detta är en rutten dag för mig. Vi kan inte få barn på naturlig väg och gjorde för två veckor sedan ett frozen embryo transfer. Jag hoppades verkligen att det skulle fungera, men jag har testat negativt... Jag har ju dock min son som jag är enormt tacksam över!Här sitter man och är ledsen, samtidigt som jag följer din tråd. Får verkligen jag vara ledsen, när du trots vad som har hänt er verkar så otroligt stark!Jag kommer ihåg första gången som jag hörde talas om ert öde, då du låg och kämpade på sjukhuset, då tänkte jag att det bästa kanske vore om du också fick somna in... För hur kan man fortsätta efter en sådan händelse? Nu idag är jag jätteglad att det inte var din tid ännu, och det är jätteskönt att faktiskt få skriva till dig, och läsa vilken fantastisk människa du är! Jag tänker mycket på dig, speciellt idag när jag förstår att det är dags för tyskan att få sitt straff. Jag hoppas att det är sista gången du behöver se henne, och att hon får sitta inne för alltid så att du på något sätt kan försöka gå vidare något.Vet du hur länge du får vara sjukskriven? Pengar är ju det sista du ska behöva tänka på... Finns det föresten någon Max & Saga fond? Många värmande kramar!

Detta hemska som har hänt har verkligen blivit stort.Här ser jag ett stort deltagande hos er mammor/änglamammor som läser Emmas inlägg. Jag själv är Emmas största lillasyster Ida. Tanken har funnits länge hos mig att starta ett forum här på familjeliv för att få ventilera och skriva av oss. Men ville lämna detta beslut till Emma eftersom jag inte visste om/när hon ville gå ut med det. Visserligen har det stått massor i tidningarna om det fruktansvärda som hänt, men ni förstår säkert mitt beslut ändå. Jag måste skriva och tacka er alla för allt stöd och alla uppmuntrande ord! Det är det vi har levt på och som delvis gjort att vi klarat oss igenom allt det senaste halvåret. Under tiden Emma låg på sjukhuset var media trycket ganska stort. Men mitt i allt så fanns allmänheten där som skickade blommor och kort, grannar som kom med mat och fika, kompisar som fanns vid ens sida och såg till att vi klev upp på morgonen, fick i oss mat och orkade med vardagen.Ni kanske inte tror att ett litet "Tänker på er" eller "Beklagar sorgen" betyder så mycket i allt det jobbiga och hemska för oss. Men jag tror att jag pratar för hela vår familj när jag säger att det är dem orden som värmer mest och som får oss att orka med livet. Saknaden efter mina små syskonbarn är enorm. De var världens gulligaste och bästa ungar! ALLT jag gör påminner om dem. Skulle göra vad som helst för att få tillbaka dem.... Jag har läst igenom många av era inlägg och måste säga att ni alla skiver många uppmuntrande ord. Många av er frågar hur Emma kan vara så stark, hur hon sörjer, hur hon orkar med livet.Emma är sådan som person är det bästa jag kan säga om detta.Jag och Emma har alltid stått varandra nära som systrar (även våran lillasyster!). Emma har alltid varit min förebild och jag har alltid sett upp till henne (och gör fortfarande!). När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli som hon. Stark, glad, positiv och världens snällaste! Jag är fortfarande förundrad över hur en människa kan bry sig så mycket om andra när den själv har mycket att tänka på och mår dåligt. Men Emma är sån!Alla sörjer på sitt sätt, även Emma.Vi i familjen finns där för henne när hon behöver det.Den bästa systern man kan ha! (Självklart är min andra syster också bäst!) :)

Om jag inte är för nyfiken....vad var det Emma skulle göra med lapptäcket.Emma verkar vara helt fantastisk så nåt fint var det säkert!Vill du dela med dig?

Tänker på dig/er dagligen. Kram!Kan du inte lägga in länkarna till deras minnsessidor i trådstarten Emma?

Lapptäcket ska jag göra av barnens kläder. Jag gick igenom alla kläder från stl 44 som saga hadde när hon var liten till stl 110 som Max kunnde ha sissta tiden. O jag kunnde bara inte slänga de där speciella kläderna som betytt någonting. So Max spindelmannenpyamas el döskallemössan... el sagas klänning som hon tyckte så mycket om och var fruktansvärt söt i. Men vad ska jag göra med kläderna? Jag bestämmde mig helt enkelt för att sätta mig o sy ett lapptäcke av dom. Ett för Max och ett för Saga. Sen kan jag ha dom framme hängandes över soffan, el lägga undan dom om det blir för påtagligt. Det e så lätt.... Men, ett fint minne av de båda.

Lapptäcket ska jag göra av barnens kläder. Jag gick igenom alla kläder från stl 44 som saga hadde när hon var liten till stl 110 som Max kunnde ha sissta tiden. O jag kunnde bara inte slänga de där speciella kläderna som betytt någonting. So Max spindelmannenpyamas el döskallemössan... el sagas klänning som hon tyckte så mycket om och var fruktansvärt söt i. Men vad ska jag göra med kläderna? Jag bestämmde mig helt enkelt för att sätta mig o sy ett lapptäcke av dom. Ett för Max och ett för Saga. Sen kan jag ha dom framme hängandes över soffan, el lägga undan dom om det blir för påtagligt. Det e så lätt.... Men, ett fint minne av de båda.

Detta hemska som har hänt har verkligen blivit stort.Här ser jag ett stort deltagande hos er mammor/änglamammor som läser Emmas inlägg. Jag själv är Emmas största lillasyster Ida. Tanken har funnits länge hos mig att starta ett forum här på familjeliv för att få ventilera och skriva av oss. Men ville lämna detta beslut till Emma eftersom jag inte visste om/när hon ville gå ut med det. Visserligen har det stått massor i tidningarna om det fruktansvärda som hänt, men ni förstår säkert mitt beslut ändå. Jag måste skriva och tacka er alla för allt stöd och alla uppmuntrande ord! Det är det vi har levt på och som delvis gjort att vi klarat oss igenom allt det senaste halvåret. Under tiden Emma låg på sjukhuset var media trycket ganska stort. Men mitt i allt så fanns allmänheten där som skickade blommor och kort, grannar som kom med mat och fika, kompisar som fanns vid ens sida och såg till att vi klev upp på morgonen, fick i oss mat och orkade med vardagen.Ni kanske inte tror att ett litet "Tänker på er" eller "Beklagar sorgen" betyder så mycket i allt det jobbiga och hemska för oss. Men jag tror att jag pratar för hela vår familj när jag säger att det är dem orden som värmer mest och som får oss att orka med livet. Saknaden efter mina små syskonbarn är enorm. De var världens gulligaste och bästa ungar! ALLT jag gör påminner om dem. Skulle göra vad som helst för att få tillbaka dem.... Jag har läst igenom många av era inlägg och måste säga att ni alla skiver många uppmuntrande ord. Många av er frågar hur Emma kan vara så stark, hur hon sörjer, hur hon orkar med livet.Emma är sådan som person är det bästa jag kan säga om detta.Jag och Emma har alltid stått varandra nära som systrar (även våran lillasyster!). Emma har alltid varit min förebild och jag har alltid sett upp till henne (och gör fortfarande!). När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli som hon. Stark, glad, positiv och världens snällaste! Jag är fortfarande förundrad över hur en människa kan bry sig så mycket om andra när den själv har mycket att tänka på och mår dåligt. Men Emma är sån!Alla sörjer på sitt sätt, även Emma.Vi i familjen finns där för henne när hon behöver det.Den bästa systern man kan ha! (Självklart är min andra syster också bäst!) :)