Vi skulle vara på sjukhuset kl 9 på morgonen. Det gick bra att sätta sig i bilen och åka dit, men när vi skulle gå från parkeringen in till avdelningen så stod jag bara still. Jag ville inte! Jag stod still och skakade och sa bara nej nej. Min man fick lugna mig och stödja mig så jag kunde gå in. Jag var vidrigt livrädd. Vi kom in till avdelningen och fick ett rum med tv och fönster, fick byta om till rock och nättrosor med enorm blöja i. Mitt i katastrofen kunde vi tillsammans skratta åt hur sexig jag blev i blöjan. Sen fick jag föra upp fyra tabletter, som skulle starta mig. Efter det var jag tvungen att ligga ner i två timmar för att de skulle ligga kvar i mig. Det tog väl ungefär två timmar innan det började göra lite ont, som mensvärk. Under dagen fick jag fortsätta ta tabletter, tror det var var tredje timme. Vid två-tiden tyckte jag det gjorde lite väl ont så då fick jag ketogan. Underbart, blev helt dåsig och kände mig full, så jag kunde vila i ett par timmar. Men hade jag vetat hur det skulle kännas senare på kvällen hade jag inte klagat ett dugg på den smärtan. Men hur skulle jag kunna veta hur ont det skulle göra? Jag har aldrig upplevt värkar.
Smärtan var ok fram till sju på kvällen ungefär, då började det göra riktigt ont och jag kände även ett tryck mot rumpan. De hade sagt att det kunde kännas som att jag skulle bli bajsnödig, men jag kände inte det riktigt så, det var ett annat sorts tryck. Men just trycket betydde ju att det var på gång, och återigen blev jag livrädd. För att det skulle vara över, och bli verkligt. På riktigt. Snart skulle jag inte vara gravid längre.
Efter sju så var det några minuter mellan värkarna bara, och min man kände sig maktlös men gjorde underverk med sin ryggmassage och sitt stöd. Jag älskar honom så fruktansvärt mycket. När jag skulle testa att ställa mig upp lite så kräktes jag. Magen var väl inte beredd.
De närmsta timmarna är rätt dimmiga, det gjorde otroligt ont och jag hade fått så mycket knark så de kunde inte ge mig mer för då kunde det bli farligt för mig. Trots detta stod jag nästan inte ut, men med hjälp av min man andades jag igenom smärtan. Ungefär vid tio, mitt i personalens skiftbyte, så kände jag att trycket ökade snabbt och att något kom ut. Det var den otäckaste känslan någonsin. Jag fick panik. Hela jag skakade, och de fick lov att ge mig mer droger ändå. Det var inte bebisen, det var någon slags blodklump, vet inte vad. Men vid nästa värk så kände jag att nu är det något större som vill komma ut. Lillen. Han åkte ner en bit så att lite huvud tittade fram, min underbare modiga man lyfte på min blöja och tittade efter och sa sen till personalen att nu kommer han. Jag är så imponerad av honom, vilken otrolig människa.
Lillen åkte ut lite till, men då stannade värkarna av helt. Så han satt där han satt. Envis som sin far. BM klämde lite på min mage och jag tryckte lite, och efter en liten stund sa det splatsch och han var ute. Det gjorde inte ont alls när han kom. Det kändes lite som ett vakuum som släppte. Dom klippte av navelsträngen och tog ut honom, han fick med sig sin filt som dom skulle lägga honom i när han var tvättad. Mina värkar hade slutat helt, jag fick en spruta för att de skulle komma igång så moderkakan skulle komma ut, men inget hände. Som tur var fanns det plats på operation, så jag skulle få åka ner och bli skrapad efter en stund bara. Först skulle vi titta på vår son. Lilla lilla älskade vännen. BM kom in i vårt rum med en liten korg, där han låg. Först vågade vi inte titta, så de fick täcka över allt utom fötterna. När vi såg fötterna som var så små, bara någon centimeter, så kände vi att vi klarade att se hela lilla gubben. Han var så liten! Han hade liksom inte hud som vi har, utan han var alldeles röd och blank. Det syntes att han var sjuk, kroppen var svullen, i nacken fanns också en svullnad. Men han hade små små öron, en liten näsa och min mun. Precis mina läppar. Då förstod jag att det var vår bebis på riktigt. Det syntes att han hade potential att bli en riktigt busunge, han hade blivit otroligt söt, säkert med mörkt lite lockigt hår och en fyllig mun och liten näsa.
Han var hos oss en liten stund, sen kände vi oss ok med att de tog ut honom. Det kändes fridfullt.
Sedan fick jag snabbt åka ner på operation och bli sövd, jag var återigen rädd, men det gick snabbt och smidigt, de sa "nu får du sova så gott" och ögonblicket senare "nu är det klart, allt gick bra". Min man kom till uppvaket och vi var där i en och en halv timme, sen fick vi komma till rummet igen. Då var klockan nästan tre på natten. En lång dag. Jag blödde inte så mycket, och vi kunde sova några timmar.
På morgonen fick vi lite frukost och sedan fick vi åka hem på eftermiddagen. Min man trodde det skulle bli skönt att komma hem, jag kände mig orolig. När vi väl kom hem så blev vi ledsna, det var så tomt. Vi saknade någon. En kort stund hade vi varit tre, och nu var vi bara två. Lillen saknades. Det var tyst, trots att han aldrig sagt sina första ord. Men han var borta, för alltid.
Nu är frågan, hur man kommer vidare? Saknaden är oerhörd.
Magen är redan mindre.
Vi saknar vår son.
