hej. har varit lite i 'virknings-ide' de sista dagarna 
. och sen vill man ju njuta av Drutten när han är vaken - och när han sover också - så det har inte blivit så mycket FL för mig. Men här har gått bra ända tills idag faktiskt.
Vi hade besök av sjuksyrran (motsvarigheten till BVC?) igår, och fick idel ros. han var nu 51 cm lång (krympt alltså , men hon sa at BB ofta är lite för generösa med centimetrarna enligt henne. Och jag håller med, han är ingen STOR kille, så 51 passar bättre). Huvud 36, och vägde nu 3600g.
hon var mycket imponerad. deras måttstock på 'normal' är att bebis kommit upp till förlossningsvikten igen senast 14 dagar efter födseln. och här kommer min lillsnutt och har mumsat på sig 220g MER efter bara EN vecka. stolt mamma sken som en sol
och han är stark i nacken, har jättebra ögonkontakt säger hon. det ska hon först kolla i v5 egentligen, men kunde kryssa av redan nu!
så allt i allt, tittade hon på pappa P och talade om för honom med stort eftertryck att det här barnet har det verkligen bra. gulligt av henne. (fast han har redan sagt till mig, att han tycker att jag gör det jättebra och att han litar blint på att jag gör det rätta med Drutten). Eller det är jag som kallar han Drutten, inte P.
Men sen idag .
Och det var inte ens P utan Es pappa T... Han kan också när han vill... Usch... Ja, av olika anledningar fick han reda på att jag vill ha ensam vårdnad, och då bröt helvetet lös. Jag blev verkligen överraskad över hur mycket han reagerade... Jag kunde ALDRIG kalla mig vänsterorienterad igen om jag gjorde det, och jag kunde slänga alla mina jämställningsfloskler på hyllan, de betydde ingenting för honom mer, om jag gjorde det, och om det var han skulle han gått i rätten och kämpat in i det sista, och man kan inte ha det ena - delaktigheten och ansvaret - utan att också få det andra - inflytandet och rättigheterna att vara med att bestämma på 'lika fot' (danska). Och han skulle förlora SÅ mycket i respekt för mig om jag gjorde det... bla bla bla...
Jag bara grät och grät och försökte förklara, men han tyckte inte att det fanns NÅT som kunde försvara ett sånt beslut. Han förstod heller inte hur det kunde påverka honom eller embla om P har beslutsrätt för bebis - inte ens när jag gav exempler för att visa vilka situationer jag är rädd för t.ex. Nä, han sa bara 'benefit of the doubt' och att han ska ha gemensam vårdnat till han gör nåt fel, inte tvärtom.
Det är bara svårare att få igenom åt andra hållet. Och jag LITAR ju verkligen inte på P. Faan, jag blev verkligen jätteledsen, för jag litar så mycket på Ts omdöme, och jag vill också ha hans respekt, så det gjorde otroligt ont... Mamma blev rasande och sa att det bara var Ts sadistiska sida som äntligen fick luft under vingarna igen, att han äntligen fick chansen igen att göra mig ledsen, se mig ledsen, och att han bara njöt av att pressa citronen, njöt av makten att få mig att gråta.
Hon har rätt också, det vet jag. Det är typiskt honom att fortsätt att säga saker som gör mig MER ledsen, när jag gråter... Men han menar det han sa 'i sak', det vet jag, och det är ju det som är jobbigast. Gör jag fel? Helt enkelt. Usch.
Nå nu blev det långt i alla fall. Hade annars skrivit av mig i bloggen om det tyckte jag, men jaja. Hoppa över resten, det är verkligen bara ält... Men jag tar inte bort det, för jag kan komma tillbaka själv och läsa det senare. Ibland behöver man ju det, för att komma ihåg hur man tänkte en gång. KRAM allihop!!! Tänker på er alla, och hoppas att jag snart blir lite mer kommunikativ igen. Det går nog nån vecka till dock. Det känns som om varje gång P varit här en timme, måste jag ha 2 timmar vakentid med bebs innan jag 'har honom tillbaka' igen. Det är nog ohållbart i längden, så jag hoppas att det går över snart.
/r
Ni kan ju inte veta vad som är rätt och fel. Och ingen kan veta hur P kommer att förvalta sitt nya ansvar, skulle han få det. Jag vet att alla människor uppför sig bäst om de FÅR ansvar och får ett förtroende att sköta om. Men fy vad det känns jobbigt att skulla tvinga sig själv att lita på en man som bara inte uppfört sig som en vuxen, alls.
Det var ju inte länge sen han gjorde en stor grej av hur jag tilltalade honom när jag satt med värkar, höggravid... (och jag sa verkligen bara lugnt, bestämt men lugnt, att nu får du gå). Allt är bomullsarbete när man ska ha med honom att göra, alltså att man måste packa in allt man säger och gör i bomull, för att han inte ska göra sig illa. det går ju för faan inte att ha det så, så kan man ju inte arbeta - och det är ju det vi ska 'samarbeta'.
gråt gråt gråt. vill bara att han ska försvinna. jag slipper ju inte samarbetet bara för att jag har ensam vårdnad, men jag slipper sitta i en situation där han 'känner' att det är bäst att han har barnet varannan jul - men samma jul som mina syskon firar tillsammans i sverige, så att bebs aldrig kan fira med sin svenska famijl. eller att P hittar en tjej som har barn varannan vecka och att han plötsligt tycker att DET är mycket bättre, eller att hans tjej får ändrade tider på jobbet så han vill byta helg, fast det inte alls funkar för T och E... Eller att han håller hårt på sina helger, fast där är nån stor födelsedag i sverige som jag vill upp till med bebs.
Och det skulle han verkligen kunna göra, han är ju OTROLIGT oflexibel med avtaler han gjort. T.ex.: han pressade mig att inte ha sundhetsplejersken i fredags - verkligen sa att han INTE kunde ALLS - och sen visade det sig at han bara hade tänkt sitta hemma och arbeta...??!!
Vad är det för jävla stil? Det var först när jag bestämde över hans huvud och med mycket dåligt samvete, att jag BEHÖVDE träffa henne redan igår, för att jag kände att humöret svajade lite och jag behövde lite pepping och gott humör, ja först då visade det sig att han visst kunde, inte bara en halvtimma timma utan två timmar plus... Och att det var hans egen dead line han gick efter... inte alls nån chef som stod och hotade att sparka honom?!
Jag förstår inte sånt där.
Det är så osamarbetsvilligt. Det är att föra den andra bakom ljuset. Jag vet inte vad jag kan räkna med. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det... Det gör mig otrygg, osäker, arg. Det är att pressa sina egna planer ner över huvudet på mig, utan att kolla hur jag har det, hur bebis har det och ta dessa faktorer med i spelet. Det är att besluta egenrådigt, och försöka tvinga mig att inpassa mig och bebs och E i hans beslut.
Hörrni, förlåt förlåt förlåt. Tankarna flyger och far... Mitt dilemma är att jag tycker att en far har lika mycket rätt att vara en del av sitt barns liv som en mor har det. (men det handlar ALLTID egentligen om BARNETs rätt till båda föräldrar) MEN att jag - när jag nu KAN hellre vill slippa vara beroende av Ps välvilja/samarbetsvilja i viktiga beslut i min och mina två barns liv, eftersom jag känner mycket stort tvivel över huruvida han kan uppföra sig ansvarsfull och omtänksamt i svåra situationer. Men så har väl alla det, med sina ex eller?
Jag säger som JOka, de är så olika de små liven att man står där lika konfunderad varje gång! 
Fattar inte hur man orkar, men man måste ju! SKÖNT att allt blir bättre i alla fall!
.