Här kan vi träffas som behöver bearbeta och ventilera vår sorg och saknad.
Ingen sorg är för liten och inga problem för stora
Välkomna ALLA som vill dela med sig av sin sorg, eller bara skriva av sig lite 
Länk de första 2 trådarna:
www.familjeliv.se/Forum-5-190/m34876883.html
www.familjeliv.se/Forum-5-190/m37789304.html
För vissa kanske detta kan uppfattas som lustigt, onaturligt, svammel kanske rent av skitsnack. Men jag vet inte längre.
Min pappa dog en månad innan min son föddes. vi begravde honom två dagar innan förlossningen. Och enda sen min son på riktigt lärt sig att fixera blicken och se ordentligt så fäster han blicken rätt in i ett hörn i vardagsrummet. Det har hänt fleeeeera gånger.
Och där finns ingenting, absolut ingenting. Inga lampor, ingen tv, ingen blomma. Bara ett hörn med en vit tapet. Han kan sitta och stirra in i det där hörnet i flera minuter och så rätt som det är så ler han. Och det gör han bara om någon pratar med honom annars.
Jag kan sitta tyst brevid honom och bara titta, brukar stänga av tv:n så det är helt tyst i rummet. för att se om det är min röst eller kanske tv:n han skrattat åt tidigare.
Men han har skrattat..samtidigt som han tittar på det där "något" som jag inte kan förstå vad det är.
Jag vet att bebisar kan ha konstiga saker för sig.
Men jag börjar helt ärligt tro att det är pappa han ser.
somliga av er tänker nu säkerligen att det bara är önsketänkande ifrån min sida.
Men jag vet inte länge. Jag tror mer och mer.
En morgon så satte jag mig med min son framför i babysittern bara en liten bit ifrån detta hörn. Efter ett tag återupprepades det jag tidigare beskrivit. Han ler och nästan skrattar. VARJE gång. Och just den gången så kände jag något på min axel.
Usch..jag känner mig verkligen paranoid när jag pratar om det. Men det var såååå verkligt. Det var som om något vidrörde min axel. Men det fanns inget bakom mig.
Ni vet den där känslan man kan få ibland. När det känns som någon finns i närheten, eller tittar på en. När man känner sig iakttagen. så kände jag då.
Hela situationen var så bedövande på nåt vis.
Nä, jag vet inte. Jag vet inte om jag tror på det själv.
det kanske bara är jag som saknar min pappa.
Kan inte sluta reflektera över det bara.
Sitter här och skriver med tårar rinnandes. Den tredje April exakt klockan 12 så är det 1 år sedan min morfar dog i cancer. Det värsta va att jag visste inget. Hade inte träffat han på ca 3 år pga omständigheter och han fick veta att han hade cancer våren 07. Ingen ringde mig, ingen skickade mail till mig, ingenting. Sen fick jag sms av min pappa den första april. Då hade min mormor och morfar flyttat ner till trelleborg från sthlm. Min morfar låg då på sjukhuset, döende. Dom skulle operera honom och det var hans sista chans. Han hade börjar blöda i tarmen pga tumören som nu var 10 cm i diameter (tydligen så upptäckte inte läkarna det i sthlm utan tyckte att den hade kommit på 2 månader). Han låg här i malmö och jag sprang till sjukhuset. Mötte min mamma, syster och mormor där. Märktes dom blev förvånade av att se mig. Vi hade inte setts på 3 år. Min mormor tog med mig in i rummet där min morfar låg. Det va inte min morfar. Min morfar hade tjockt skägg och en stor ölmage. Denna mannen var lika smal som mig (45 kg) och skägget var slitet. Alla dessa slangar... respiratorn... det var inte min morfar! Jag vägrade tro på de! Men de va han... min muffen... Klockan 9 på morgonen den tredje april bestämde vi oss för att dra ut respiratorn. Det enda som höll honom vid liv. Hela min kropp skrek nej. Jag ville inte! Han skulle klara det, han skulle leva! Den drogs ut och han flyttades till ett annat rum, mer stillsamt rum. Klockan 12 exakt andades han ut för sista gången. Smärtan jag känner går inte att förklara. Vill hoppa ifrån ett hustak eller framför en bil. Vad som helst bara jag slutar leva och känna denna smärtan. Sista kramen jag fick av honom var för va 3½ år sedan. Det sista jag minns av honom. Sommaren 2005. Han satt i mitt vardagsrum och grät för jag hade blivit våldtagen. Mitt sista minne av honom är det. Sorgen han kände för mig då. Nu är det min tur att känna sorg för honom. Han blev bara 63 år men jag trodde aldrig jag skulle förlora honom. Aldrig.
catarina06: Jag tror att det kan va din pappa.
Jag känner ofta min brors närhet.
För ett halvår sedan dog min syster i cancer. Idag dog min pappa. Satt och rakade sig för att de skulle få gäster. Ramlade bara av stolen, personalen jobbade med honom i över en timme men inget..
Fick mitt andra barn för exakt 2 veckor sedan och bor långt ifrån mina föräldrar, orkar inte åka hem. Pappa ligger i rummet innanför köket, tills de hämtar honom. Vet inte varför jag sitter här och skriver, men jag orkar inte prata med någon.
Skickar massa styrke kramar!!
cicci7901 massa styrkekramar, beklagar :(
cicci7901 skrev 2009-02-07 15:21:18 följande:
tack..
KRAM och ta hand om dig så gott det går
.
Den 28/12-04 gick min systerdotter bort, en vecka före sin 10-årsdag. Hon hade en allvarlig & obotlig muskelsjukdom som gör att alla muskler, organ & hjärnan förtvinar. Barnen som har denna diagnos blir mellan 6 - 10 år gamla.
Själv har jag en dotter på 7 år, hon har exakt samma sjukdom som sin kusin & det är fruktansvärt att veta att jag inom 3 år kommer att förlora min dotter
På min presentation kan man läsa om sjukdomen & om min dotter.
Den 29/11-08 hittade min man vår dotter medvetslös i hennes säng, det blev ambulansfärd till sjukhuset där de förberedde oss på att hon förmodligen inte skulle överleva dagen pga att hon var så dålig. Mot alla odds så vaknade hon upp efter 1½ dygn i koma. Vi hamnade på barnavdelningen där vi blev kvar i 3 veckor... Dotter hade fått diabetes...
En dag på sjukhuset så berättade min dotter något väldigt otäckt för mig... I ambulansen hade hon sett sin kusin. Kusinen hade sagt åt dottern att vända hem igen för att vi (mamma & pappa) saknade henne & att vi inte klarade oss utan henne.
Kusinen hade åxå sagt hur ledsna & oroliga vi var.
Hon hade även sagt till dottern att hennes tid inte var slut än, men när det var dax så skulle kusinen vänta på henne.
Jag tror verkligen att min dotter såg sin kusin den dagen i ambulansen... dels för att hon skulle aldrig kunna hitta på en sådan historia helt på egen hand, dels för att hon knappt minns kusinen om man visar bilder av henne.
Sen vi kom hem från sjukhuset bad dottern att få ett foto av sin kusin & det står nu på hennes sängbord & varje kväll så pratar hon med kusinen. Hon har sagt saker (när hon tror att vi inte hört) som gör att jag ryser i hela kroppen.
Sorgen över att ha förlorat min systerdotter är obeskrivlig... Än i dag kan jag gråta över att hon inte längre finns hos oss. Att gå till hennes grav är så jobbigt att det går inte ens att beskriva i ord...