Sorg efter förlorad förälder, syskon eller annan närstående

jag har förlorat min mamma,mormor och morfar. Mamma och mormor var när jag var 2 till tre år. När mamma dog flyttade jag in hos mormor och morfar. Men mormor dog året efter. Morfar, som jag levde med sen, dog 2000.
Har inga syskon eller far. Det var ett tag sen nu...

Men...

nåt jag har är sån extrem dödsångest. Livrädd att jag ska förlora min son. oroar mig för allt. läser jag om en sjukdom kan jag fantisera ihop att sonen har den och bli alldeles förstörd. Någon som känner igen sig i detta....

jag borde inte vara och läsa på den här sidan.. men som alltid så dras jag till det.och så gråter jag och är rädd.
KRAM till alla.

Hej på er alla här först å främst så vil jag säga att den som
startat denna sida gar gjort ett BRA FORUM !!

Min MAMMA somnade in den 24 februari nu i år...
Hon hade KOL och somnade in på Sjukhuset....

Min mamma kommer ALLTID att fattas mig...
Det gör så ONT innom mig när jag tänker på at jag ALDRIG mera
kommer att få träffa henne.......

Skrev en  liten dit till mamma samma dag som hon somnade in....

norskan78 beklagar. Alltid jobbigt å missta nån, å speciellt nån så nära :(

Nostalgica: Jobbigt att missta alla sina nära :( Först mamma, å sen mormor inom ett år, å sen även din morfar, beklagar. Först att du har dina tankar :(

Skrotis77 Beklagar. Fin dikt du skrivit......

Till er alla, styrkekramar, å vi finns här om det är nått. Vi har ju alla mist någon/ vissa fler. Livet går sakta vidare, vissa dagar är det uppåt, å visa känns allt förjä*ligt, men sakta rullar det på....

Den 18/3 är det 3 år sedan min älskade far gick bort, fattar inte vart tden tog vägen..
Har i dag suttit och skrivit in en insändare till lokaltidningen om hur saknad pappa och bror är, och det kändes så konstigt att skriva om dem som om de inte fanns (Jag vet de finns inte, men har inte ännu fattat tror jag).. Saknar dem som fan, önskar att de fanns så de kunde sätta min mamma på rätt spår i livet...
Tack för den här tråden...

MÄntligen hittade jag tråden jag letat efter!

Min älskade pappa avled i söndags, 61 år gammal, i lungcancer som han då haft i 6 år.
jsälv har jag idag en snart 2-årig dotter samt är gravid i v 20, bf i början av augusti.

vi visste ju att han var dålig och skulle gå bort, ändå är det en fruktansvärd sorg och smärta man bär på nu... Känner noll glädje över det liv jag bär i magen etc. HUR ska man göra för att komma vidare????

Beklagar.. Skickar styrke kramar!!
Gäller och ta en dag i taget så gör iallafall jag, men de går inte en dag utan att jag tänker och saknar min mamma. dog även hon i lungcancer.
sedan är de ju också från person till person..

Beklagar.

Det där med att komma vidare är inte det lättaste, det går, men man får ta en dag i taget.
Min far dog natten mot julafton, 2008. Kom som en chock, han har aldrig varit sjuk innan, men dog i sömnen i hjärtinfarkt.

Första dagarna var jobbigare, blev sen lite bättre, men det gick upp å ner.
När väl begravning hade ägt rum, började det kännas bättre.
Men så i förrgår kom en stor saknad attack, satt i soffan å bölade för mig själv, saknar pappa nått grymt mycke. Men har en underbar son på 1½ år som gör att jag orkar gå vidare.......

hittade denna tråd, imorgon ska jag begrava min mamma 1 månad efter att vi fick beskedet att hon var hjärndöd, 2 månader efter att min son föddes. känns så jobbigt känns så overkligt. står i min blogg orsaken till hennes bortgång

Det gläder mig så mycket att så många hittar hit och finner lite tröst, samtidigt som jag självklart önskar att ingen av oss behövt förlora någon kär.

Min mamma dog i augusti 2008, för mig har den värsta tiden varit från jul tills nu, framförallt när jag lägger barnen och sjunger samma nattvisor som min mamma sjöng för mig. Ikväll fick jag också en riktig "saknamammaattack", då sa min son på snart 3 -"E ru lessen mamma?"
-"Ja mamma är lite ledsen, men du vet ju varför, eller hur?"
-"Ja du saknar mormor, varför svarar inte mormor mamma? Kanske kan vi ge mormor en telefon i himlen mamma?"
Tänk om det var så enkelt

Jag är så glad och tacksam för mina underbara barn som skänker mig all glädje i mitt liv, utan dom hade jag säkerligen gått under.

saknar min mamma så, saknar min vän så mycket hon var min bästa vän. jag försöker bearbeta sorgen på det enda sätt jag vet och det är att skriva av mig. idag är begravningen och ja du det ska du veta, sitter här inte påklädd och vet inte vad jag ska göra och räknar minutrarna innan jag verkligen måste göra mig i ordning, jag violl inte detta...

jag vill inte tt detta ska komma, jag vill inte att detta ska vara sant. fan mamma.

jag vet att du finns med mig men även om jag vet det så finns du inte kroppsligt så jag kan krama dig och få svar ifrån dig. jag hoppas att du känner av hur alla som saknar dig känner och jag hoppas att du finns där för att vägleda Elias.

hoppas du är nöjd med mig och att jag fortsätter att göra dig stolt. jag älskar dig så min kära mamma.