vuxna med adhd add as

Usch har haft 2 dagar av mer eller mindre helvete. Det började igår med att jag satt i en sådan sjukhustransport. Fick världens mega ångestanfall. Kom iaf till stället dit jag och min dotter skulle. (Jag går med min dotter till ett ställe som kallas Viktoriagården för att jag vill förbättra mig i min mammaroll. Min mamma var inte världens bästa mamma till mig och jag vill inte upprepa hennes misstag med min dotter) När jag kom dit så mådde jättedåligt och var yr och bara satt och grät hela tiden.. jag fick prata med den kuratorn som jag brukar prata med. Jag satt och grät och det kändes som om huvudet skulle explodera av alla tankar och känslor som bara sköljde över mig gång på gång.. Jag sa till henne att jag inte orkar ha det så här, jag fattar inte varför jag måste ha det så här. Hon sitter på en stol och tittar totalt nollställt på mig och menar säger.. Har du det så här ofta? Du brukar väl inte ha det så här jobbigt? När jag så säger att det är länge sedan jag var så här dålig (brukar klara av att kontrollera mig. Jag hatar att visa känslor för folk som jag inte känner väl för de har en tendens till att dömma mig) så sitter hon ännu en gång totalt nollställd och säger något totalt meningslöst. När jag då ironiskt menar det att det bästa hade varit om jag hade hittat någon som kunde hugga huvudet av mig så säger hon... ja du har ju iaf din ironi!! jag menar hallå!!! och hon ska vara utbildad.. Sedan fortsätter hon med att säga att ja vi var rätt så oroliga för din dotter nu i höstas då hon var vädligt inåtbunden. Min dotter har ALDRIG varit inåtbunden.. hon har varit väldigt lugn och snäll och go och glad. Sedan när hon fyllde 1 år så blev hon ett busfrö. Men de menar nu på att ja nu så är hon som hon ska vara.. kanske lite i lugnaste laget!!! jag blev så förbluffad och rent ut sagt förbannad.. de ser bara en sida av henne.. de ser inte de hyss som hon hittar på här hemma. de ser inte hur hon älskar livet. hur glad hon är för allt och alla.. hur social hon är.. och sen när är det fel att vara lugn i sällskap?? Nej om det inte hade varit för att jag har lovat min ADHD läkare att jag ska gå dit så hade jag avslutat med dem igår.. jag blev så förbannad.. När jag då säger till dem att jag inte klarar av att åka med sjuktransporten hem utan ringer min man så han får hämta mig så menar de att jag måste lära mig bli självständig och detta här med att jag ringde efter min man skulle jag då se som ett nederlag. Jag var så knäckt när jag kom hem. Så arg, så ledsen, så förtvivlad.. inte nog med att jag hade mått något så fruktansvärt dåligt och fått noll respons och noll hjälp de satt då dessutom och pratade negativt om mitt barn. Idag så ringde min syster och tyckte att vi skulle träffas på ikea så det gjorde vi. Min man följde med och vi hade jättetrevligt. min ångst var på topp men jag lyckades ändå att bemästra den. Men Viktoriagårdens ord ringer ändå i mina öron. vilket misslyckande jag är för att jag inte klarar av att ta mig någonstanns utan min man. Nej ibland så undrar jag bara hur fan vissa människor tänker.. Vad de får ut av att sitta på sina höga hästar och dömma folk.. Och varför kan de inte få adekvat utbildning.. Om de nu vet om att de kan få mammor/pappor med ADHD problematik varför i helvete ser de då inte till att gå utbildningar så de kan bemöta oss på ett korrekt sätt.. Nej nu sitter jag här och lipar igen.. *suck* Sorry för att det blev långt men jag behövde skriva av mig.

Nej jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. jag har som sagt lovat min ADHD läkare att jag ska gå dit, men just nu känner jag bara att "vad är poängen". Att gå dit just nu kommer inte att tillföra mig någonting. De fattar inte mig. Det känns som om de aldrig kommer att göra det heller. Det känns som om de har mallar och normer för hur barn och föräldrar ska vara och de som inte passar in de de ramarna de vet de inte hur de ska hantera så att säga. Jag ska träffa min läkare nu på onsdag nästa vecka.. kan ärligt säga att jag längtar dit. Det är SÅ uppfriskande att träffa människor som får mig att känna mig helt normal. Det är så sällan som jag gör det.

Det som jag har sagt till min läkare det är det att det känns som om de inte förstår mig, att de dömmer mig. Jag har aldrig tidigare känt att det har varit så illa som det var igår. Men jag kommer att ta upp detta med min läkare på onsdag.

Ja jag vet ärligt inte vad jag ska säga eller göra för att de ska förstå vad jag säger. Ibland så känns de som om jag pratar utomjordiska med dem. Jag berättade för dem om mina misstankar om att jag ev har ADHD och de bara viftade bort det och nonchalerade det. När jag då hade varit hos min ADHD läkare i januari och fått det bekräftat att det troligtvis är så även då så väljer de att blunda. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att de ska förstå mig. HellviHumle skrev 2009-03-21 00:20:43 följande: