Kungsbacka?

Det lät mysigt med överraskninbröllop i stället för fest =). Måste har varit helt underbart och kan tänkta mig att många som tackade nej grämer sig idag att de tackade nej. Man blir nog lite ställd och förvånad =). Håller tummarna för att den lilla stananr två veckor till så att du hinner vila lite till innan kraftprovet =)

Jag är uppväxt i Kungsbacka kommun. Det är en jättebra kommun som är rik och bra orgasniserad. När det gäller födanden så är Verberg ett grymt bra alternativ, där får man ligga kvar så länge man vill och alla är väldigt trevliga där.
Desvärre kan jag säga att Anneberg är ett grymt trist område! Långt till allt och har inget att erbjuda alls....

Jag bor i Gårdskulla och trivs kanonbra, 5 min til pendeltåget och 8 min till torget. Så småningom kommer vi även få en överfart så man snabbt är vid Kungsmässan också:) 

Joe7702,

Har du fått din knodd? :) 

Var hos BM i måndags och hon och hennes kollega sa båda att barnet låg ner och vr fixerat. Jag trodde den vänt sig och låg snett så när jag kom hem ringde hon och erbjöd mig ultraljud så det gjorde jag igår. Barnet låg med huvudet ner och vägde lagom mycket, ca 3 050 gram så det känns bra.

Hur går det för Er andra?   

Va bra! Då kommer nig han/hon snart skall du se! :)
Hur mår du annars? Har du mycket förvärkar och sammandragningar? Hur fungerar sömnen?

Själv är jag i v.36+3 idag så det börjar snart bli dags även för mig. Bara 24 dagar kvar till bf! På sista tiden nu så har jag stundtals börjat få lite mensvärk som kommer och går. Har du känt det? Kan det vara förvärkar? 
Det sticker även som attan där nere, någon annan som har känt samma sak? 

I söndags för en vecka sedan åkte jag in till BB med värkar och vi var så glada att det äntligen var dags att föda vårt barn. Glädjen byttes till chock inom några minuter, när vi kom in hittade inte barnmorskan något hjärtljud och tillkallade läkare direkt som gjorde ultraljud. Vår lilla bebis levde inte längre. Jag som så sent som förra onsdagen fick se henne andas på ultraljudet och alla värden var perfekta. Hela graviditeten har både jag och vår bebis haft perfekt värden så vi har inte varit det minsta oroliga.

16.21 i tisdags födde jag vår lilla ängel Sophie, hon är helt otroligt vacker. När vi fick dödsbeskedet i söndags var min enda tanke att jag bara ville bli av med det som var inne i min mage, att de skulle göra kejsarsnitt men personalen stod på sig och sa att psykologiskt så är det bättre att föda fram barnet, dels för att slippa ha ärret på magen som gör en påmind hela tiden dels att nästa gång jag blir gravid kommer de sätta igång mig v38 och det är inte bra om man gjort kejsarsnitt innan. De sa också att när barnet väl var ute skulle vi få ha det hos oss så länge vi ville, klä på henne kläder, fotografera och ta fotavtryck. Detta lät helt makabert för oss och vi sa både jag och Mattias att det kommer vi inte göra. Jag blev igångsatt men det tog ett dygn innan jag öppnade mig, fick först en tablett och efter tolv timmar en "tepåse" vattnet gick sedan sex timmar senare vid 5 på morgonen. Sedan var det jobbigt, jag fick kramp i ljumsken och ryggskott eller snarare ischias smärtor. Fick massa smärtstillande men inget hjälpte och nu efteråt fick jag höra att det var nära ett akut kejsarsnitt. Förutom smärtorna så var själva förlossningen mycket lindrigare än jag trodde. Krystningarna och utdrivningsskedet gjorde inte speciellt ont så jag har inte blivit avskräckt utan så snart jag blivit återställd fysiskt så kommer vi försöka bli gravida igen. Vi har lovat oss att inte bli bittra utan gå starkare ur det här. Vi har en otrolig jobbig tid framför oss men vi ska prata och gråta mycket för att orka gå vidare. Personalen i Varberg är helt fantastisk, både läkare, BM och sjuksköterskor. Vänner har hört av sig, kommit med mat och blommor och det känns att vi har många som vill sörja med oss. Däremot var kuratorn på sjukhuset en katastrof hon borde inte få jobba med det hon gör. Men förundras däremot över alla andra, hur otroligt fina människor som jobbar på BB. De är ju inte varje dag de drabbas av detta heller, utan några grät med oss och tillsammans när de inte trodde vi såg. Alla blev berörda. VI har gjort fot-och handavtryck och tagit massa fina bilder.

Vi ändrade oss när det gällde Sophie, när hon kom ut ville Mattias hålla henne direkt medan jag inte vågade se henne förrän efter nästa en timma och sedan kunde jag inte få nog av henne. Så perfekt och vi har fått ha henne hos henne hela dagarna. På nätterna har hon legat i kylen. För Er låter det säkert helt makabert men hon ser så rofylld ut som hon ligger och sover. Åkte hem på permisson i torsdags men var tillbaka för läkarbesök och ett sista farväl av Sophie i fredags. Kändes fruktansvärt att lämna henne på BB i torsdags, kändes som vi övergav henne där och i fredags var det så svårt att säga farväl. Minnet jag har av henne är hennes lena händer och fötter. Helt fantastisk fin är vår lilla ängel.

Känns som jag lever i någon annans värld just nu, att gå på kyrkogården och leta efter en plats till sin älskling är inget någon förälder borde gå igenom.

Jag önskar Er lycka till med Era små och ge dem all Er kärlek och visa Era närmsta hur mycket Ni älskar dem. Jag och min sambo har lovat oss själva att detta ska göra oss än mer sammansvetsade och vi ska gå starka ur det här.  Livet är så skört att man måste ta tillvara på det.

Jag beklaga verkligen eran tråkiga händelse!
Jag hoppas att ni kan ladda om och göra ett nytt försök snart igen med bättre utgång.

Mina tårar bara rinner! Får inget stopp! Jag vet inte vad jag skall skriva. Känner mig så otroligt ledsen å era vägnar. Jag önskar bara jag kunde göra något för att ta bort smärtan ifrån dig/er. Att gå och bära på något så länge, känna samhörighet och kärlek bara för att sedan bli ifråntagen allt detta.Jag kan verkligen inte föreställa mig hur ni måste må. Fick panik nu och vill bara ha ut mitt barn. Hur kan något såhär hemskt få hända? Det finns ingen gud, det är ju det jag säger! Var det någon som visste vad som hade hänt? Vad gick fel?

Jisses så upprörd jag är, jag är så hemskt ledsen för er skull! Sänder all kärlek, värme och tröst och önskar att det fanns något jag kunde göra.

Jag vill väldigt gärna hålla kontakten med dig Joe. Förstår om du inte orkar med det nu men gärna framgent.  

Stora kramar till er båda och tack för att du delade med dig, förstår att det måste vara svårt att tala om det.

Mvh
Louise