pegga skrev 2009-06-05 20:37:01 följande:
Som en pappa som har fått brottas med en mor som umgängessaboterat på ett ännu värre sätt än du så kan jag säga såhär:Ni beter er båda två som idioter. Han har i sak fel. Det är han som ska lämna tillbaka, men du begår ett långt värre fel när du vägrar att lämna ut barnet för barnet, och jag ska förklara varför, även om jag misstänker att du inte kommer att (vilja) fatta:Barnet har rättigheter, som ska uppfyllas av föräldrarna gemensamt. En absolut grundläggande rättighet är rätten att få träffa båda sina föräldrar. De rättigheterna är inte något man kan välja att avstå från att uppfylla, bara för att man inte har lust.När pappan inte skjutsar tillbaka barnet så kränker han möjligtvis din rätt att slippa praktiskt besvär, eller din rätt att slippa kostnader, men han kränker INTE barnets rättighet.Det gör däremot du. Du kränker barnets grundläggande rättigheter, och du gör det för att du inte kan komma överens om praktiska saker.Det är ynkligt svagt av båda er föräldrar att inte kunna mötas, men däremot är det bara en av er som kränker barnets rättigheter. Nämligen du.Sluta upp med det på en gång. Se till att lämna ut barnet. Ta dig besväret att hämta barnet och så kontaktar du familjerätten och ber om hjälp med samarbetssamtal, de bör kunna prata förstånd med pappan eller så tillskriver du och din advokat tingsrätten för att klargöra vem som har det praktiska ansvaret (i huvudsak han). (jag förmodar att det är ett interristiskt beslut)Sen skulle jag vilja säga så här: Som förälder måste man lära sig skilja viktigt från oviktigt. När man ställer in umgänget för att man inte är överens om en liten detalj, för det är det faktiskt, i och med att det är ett interrimistiskt beslut, då vill jag påstå att ditt omdöme och ditt föräldraskap svajar rätt rejält.Pappans också för den delen, men två fel gör inte ett rätt, och inför den kommande rättegången så vill du säkert framstå som den kloka och ansvarstagande föräldern, som ser till barnets rättigheter framför dina egna, så varför inte börja med att göra det goda intrycket nu?
Ricolich! Först vill jag säga att jag förstår din ståndpunkt och ditt svar. Detta med tanke på den begränsade information som framkommer i en sådan här länk, men också med tanke på vad jag har förstått om din bakgrund.
Det handlar inte på något sätt om att jag inte vill att mitt barn ska träffa sin pappa. Jag har däremot verkat aktivt för att de ska få en nära kontakt redan sedan födelsen.
Jag förstår det du säger om att mitt "brott" är värre mot barnet. Det stämmer naturligtvis. För hans utpressning drabbar inte barnet utan mig. Det har varit en lång väg för mig att komma till detta beslut. Jag har fattat beslutet i samråd med familjerätten. Även om de inte uttalat kan ge råd i fallet så har de förstått mitt syfte och inte på något vis förkastat mitt beslut, snarare faktiskt tvärt om.
Du säger att jag kränker barnets grundläggande rättigheter. Kanske stämmer det också. Självklart är denna situation inte tänkt att vara länge. Och självklart förstår jag att jag måste se till att banet får träffa sin pappa på annat vis om det skulle dra ut på tiden. Men jag är också av den starka uppfattningen att om jag inte sätter ner foten i relationen till barnets pappa så kommer det att gå ut över barnet långt värre framöver.
Så visst är det en skitsak, men även små saker måste regleras av generella principer.
Angående samarbetsamtal så har vi haft ett. Under andra samtalet där vi satt upp på agendan att lösa denna fråga reste sig pappan upp och skällde ut mig och de båda handläggarna och lämnade rummet. Jag kan inte få dit honom igen.
Jag försöker på alla sätt göra vad som blir bäst för barnet i det långa loppet, och jag diskuterar alla mina beslut med kloka människor. Jag anser faktiskt inte att varken mitt omdöme eller mitt föräldraskap svajar.
