Ingen semester med "bonus"barnet

En vän till mig har gjort på ett liknande sätt, är ledig när särkullsbarnen (4st) är hos sin mamma. Helt ok i mina ögon. Men vad som förvånar mig är att barnens pappa gjort likadant! Så barnen är lediga 5 veckor i sommar men har ingen ledighet med sin pappa alls. DET tycker jag är knepigt! Som förälder att inte vilja vara med sina barn! Hon har INTE kräft att han bara ska vara ledig med henne och dottern, utan han har valt det själv.

Jag känner lite som dig ts, så jag förstår att du valt att ha semester när barnet inte är där. Men det jag inte förstår är hur du kan vara nöjd med situationen, eller missuppfattar jag dig?

Jag känner mer och mer att min mans barn sedan tidigare inte hör till min familj. Dels för att barnet bara är vh så det blir aldrig riktigt vardag och dels för att jag helt enkelt inte riktigt gillar de personlighetsdrag barnet kopierar av sin mamma (t.ex. spela martyr, ljuga andra rakt upp i ansiktet, svara med ful ton på vanliga frågor).

Men, jag vill inte ha det så. Jag lider verkligen jättemycket av att inte få det att fungera. Det barnet är ju syskon med mitt barn och är ju faktiskt min mans barn. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi skulle vara en fungerade familj där alla skulle trivas. Naturligtvis skulle jag aldrig kunna älska barnet lika mycket som mitt eget, men iaf känna någon sorts kärlek. Som det är nu så är jag helt säker på att barnet känner på sig hur jag känner och det är hemskt att veta att ett barn i min familj (för det är ju faktiskt en familjemedlem) blir särbehandlat (känslomässigt alltså).

Vill du alltså ha det så som det är eller skulle du vilja ha det "bättre"? Bara lite nyfiken...

Vad svarar man på ett sånt här inlägg?!

Känner en enorm lycka att jag lever med mitt barns pappa- det finns nog ingen annan som kan uppskatta vårt barn lika mycket som vi.

Jag tycker det är bra att barnet och pappan i TS får mycket egen-tid, det är ju pappan som är viktig för barnet. Men det känns otroligt sorgligt att TS har en sån tråkig inställning och syn på barnet. Tyvärr verkar många karlar köpa den inställningen från sina nya kvinnor. ( Har flera i min omgivning som inte alls räknar bonusbarnen som särskillt uppskattade).
Själv skulle jag aldrig fortsätta med någon som inte accepterade min son- han går absolut först. Självklart kan ingen älska honom som jag- men att respektera och acceptera är nog ett minimum för att en "ny" familj ska kunna fungera.

Jag har lite svårt att förstå dom som säger att "Barnen måste alltid gå först" för vem då? Absolut för föräldern men knappast för styvföräldern. Varför då?

Jag tex har tre egna barn som går först för mej, min mans barn går först för honom...enkelt...
Min mans barn har svår ADHD coh är inte särskilt kul att vara med, inte ens för bioföräldrarna.

Mina barn avskyr att vara med det barnet, då sätter jag mina barn först och planerar min ledighet med dom, min man sätter sitt barn först och planerar sin ledighet med sitt barn....

Jag tycker det är sunt av TS att vara rak om detta, det måste väl ändå vara bättre att dela på sej vid semestrar så att alla får vad de vill ha och kan ta tag i vardagslivet med nya krafter i stället för att tvingas till nån skitledighet där man nöter på varandra bara för att det ska vara så.

Vad är det som säger att barnet vill att TS ska vara med? Skulle tro att barnet tycker det ska bli jättemysigt att vara ensam med sin pappa.

Det är nog ganska många som vet hur du känner för ditt styvbarn, med tanke på alla dina trådar i ämnet.
Jag tror att barnet kommer att vara superglad för att du inte är där. Jag har själv haft en styvmor som var ungefär som du verkar vara, och när hon inte var hemma så kunde man andas igen. Superskönt att få ha pappa för sig själv utan att hon kvävde oss alla med sina negativa energier och sura miner.

Jag tycker synd om både bonusbarnet och sambon, snacka om att bädda för framtida konflikter.
Om du nu inte älskar att höra barnet ropa på pappa stup i ett, varför säger du inte det till barnet då?
När jag och sambon flyttade ihop för 2 år sedan så var hans då 6 åring likadan, det var pappa, pappa, pappa hela tiden, till slut så ledsnade jag och talade om att pappa inte kan släppa allt på en gång bara för att h*n ropar på honom, pappa måste få bli klar med det han håller på med, jag erbjöd mig att hjälpa till istället och se.....det funkade det med.
Sen kom en period då det var bara mitt namn som det tjatades på och jag fick säga till igen att h*n måste kunna lära sig att göra något själv också, man MÅSTE inte ha hjälp med allt, men det var h*n ju inte van vid, men blev jätteglad när h*n kunde lägga ett pussel själv, eller leka med lego själv.
Jag har sagt till sambon det att han är ingen lekpappa i 18 år, han ska uppfostra sina barn till självständiga individer som kan ta egna beslut, nu är dom 8 och 12 och allt flyter på bra, det lutar kanske åt att det är mig dom ber om hjälp hos mest, men det beror nog på att jag är hemma mer med dom när pappa jobbar.
Jag älskar mina bonusar och känner en enorm tomhet över att vara utan dom i 3 hela veckor nu när biomamman ska ha dom på sin semester

Och TS, hur kan man kalla sin sambos barn för misstag???? Han har gjort två misstag, han träffade tydligen fel kvinna att göra barn med, sen träffade han ytterligare en kvinna som inte vill få hemmet att fungera som en familj....stackars man att göra misstag med kvinnorna.
Satsar man sitt inre i ett barn som skriker efter kärlek så får man otroligt mycket mer kärlek igen, tänk på det

Jag är bonusmamma till två och bio till en samt väntar vår gemensamma.

Nu blir ju jag mammaledig så jag har ju ingen direkt semester att ta ut och min sambo och barnens mamma har valt att ta en månad var (mamma har dem i juli och vi i augusti).
Min dotter ska vara hos sin pappa i 2 veckor samt hos mormor en vecka i juli.
Vi valde att göra så för att vi VILL ha en gemensam familjesemester och hitta på något tillsammans allihop.

Ofta finns det ju en grund till att man har agg mot ett barn, många gånger ligger det hos biomamman/exet eller hur sin partner blir annorlunda osv.

Vi har ältat fram och tillbaka i över ett år det här med skillnad och känslomässigt så är det ju en skillnad på bio och bonusbarn MEN regler och rutiner ser lika ut för alla när dem är här.
Sen behöver ju lika barn och individer olika saker, precis som vi vuxna.
Min bonuspojk är hemskt energisk och behöver lite stramare tyglar och klarare gränssättningar än vad tex bonustjej å min gör.
Kan ha att göra med att han är pojk också men samtidigt mer lik sin mamma än sin syster som är hemskt lik oss här hemma.

Vi har barnen vv men barnen visar i sitt sätt att agera och hantera situationer att det är påfrestande att ha ett nytt hem varje vecka att anpassa sig till.
Min dotter bor hos oss på heltid då hennes pappa bor långt bort men som det ser ut nu ska det lösa sig med regelbundet umgänge.

Jag har svårare för min bonuspojk just för att folk omkring inte vill acceptera att våra 3 barn (ja, jag säger våra 3 för jag ser dem som barn i min famij) har olika behov och att man bemöter dem efter den individ dem är. Dem tycker att både jag och min sambo gör skillnad på dem minsta, samt att vi inte är helt överens med hans mamma. För älskar pojken i sig gör jag verkligen.

MEN det är svårt att vara förälder, vare sigf man är bio eller bonus och ofta finns skuldkänslor och dåligt samvete med med en ond spiral som gör att det negativa är svårt att bryta.

Jag kan förstå TS att hon vill ha sin semester med deras barn och sin sambo, dock inte resterande inställning. I mitt tycke hade hon kunnat te en del semester när sambo och bonus har semester för att binda samman familjen, för oavsett vad TS tycker så är dem en familj allihop.