Syskonlängtan 4

Trollmor, jag förstår dig helt och hållet, alla har vi såna perioder. Kram! Vi har bara lite kvar, "som min syster ska få ifall hon nånsin får barn" (för det är ju därför, eller hur?)

Cellisen, ta hand om de dina. Bebistillverkning känns väl futtigt under omständigheterna.

Mammiz, hoppas dottern mår bättre snart!

Själv har jag fått lite nytt hopp efter att jag fått alla papper inför IVF idag. Sen sticker vi ju till värmen imorogn, så jag säger hej för en vecka.

Kramar till alla i hopplösa tråden!

Hej på er! Vi har haft en fullkomligt fantastisk vecka med all inclusive och runt 30 grader med strålande sol varje dag. Underbart!

Har läst ikapp, kommenterar inget så har jag inte glömt någon

Mmm, jättehärligt *ironisk*

Jag orkar inte ränna runt i affärer innan söndag för att hitta nåt bra, så det blir sovmorgon och sen bacon- och äggfrukost med sedvanlig teckning från sonen.
Det är värre med min egen far, vad ska jag göra för honom, tro? Ideer?

Igår hade vi en fruktansvärd upplevelse. Vi var hos ett par kompisar och sonen hamnade i en situation med lillasystern och fick en tillsägelse av oss. Han skrek "Men jag vet ju inte hur det ÄR att ha en lillasyster!" , började gråta och berättade skakande och hulkande hur ledsen han var och hur mycket han tänkte på det här med ett småsyskon. Vi fick åka hem och det tog oss ett par timmar att få honom lugn.

Det känns så jävligt att vissa i vår bekantskapskrets bara klagar på hur jobbigt det är med två barn, och de bara bråkar och det är fel på det ena och det andra. Och så är vi en familj som alla tre inget hellre vill än att bli fyra, och sonen skulle älska ett syskon SÅ. Men då är ödet så fruktansvärt och vill inte att vi ska få bli fyra. Idag är jag så frustrerad och ledsen. Men det känns ändå skönt att IVF:en är på gång, mer än så kan vi liksom inte göra.

Sonen är 5, och jag visste verkligen inte om att han kände så. Vi har bestämt att han är tillräckligt stor för att få veta en del om att vi försöker, vilket i sin tur innebär att vi måste berätta för vissa andra. Men det kanske kan vara skönt också. I och med IVF:en måste i alla fall mina föräldrar veta.

Vi har (hade) förlikat oss med tanken hyfsat bra, men nu känns det så där jobbigt igen. Och det värsta är att sonens ord om hur det kändes i magen på kvällarna när han låg i sin säng, beskrev precis samma känslor som jag får på kvällarna i min säng.

Även om de inte kan leka tillsammans blir det ju ändå blodsband. Jag försöker tänka att de skulle kunna ha roligt på ett annat sätt med en liten bebis. Liksom mer gosa och hjälpa till med i stället för att leka med (och bråka med).

Cybele, jag har läst boken, och visst är det så. Skönt att höra att du kan känna dig tacksam även om du mår dåligt. Snart går det över ska du se.

Jag tror inte att sonen har kännt av mina känslor, för vi har aldrig talat ett ord om det när han varit vaken, och jag har aldrig liksom visat för honom på nåt sätt att jag skulle vilja ha fler barn. Men man vet ju aldrig, de är ju smarta på gränsen till övernaturliga...

God morgon!

Det måste väl vara ok!