Utredning hos Alan E. Beer

Spännande! Du skulle kunna göra en dokumentationsfilm om allt. Se till att du filmar på måndag! Lycka till med allt!

Lattemaja,
stort lycka till! Vilket driv och vilken kraft du har! Och vad härligt att höra att du får hjälp av andra som är inblandade, att de visar empati och vill att det ska gå bra.

Usch vilken vecka! Först nu har jag samlat ihop tillräckligt med ork för att kunna skriva ett inlägg och dela med mig av mina bekymmer...

Allt var välplanerat i måndags och vi tyckte att det gick enligt planerna. Kl. 07.00 var vi på Norrlandskliniken och tog biopsi + blodprov. Vi packade det enligt konstens alla regler och körde i ilfart till JetPack med paketet. Vi var till och med där innan de öppnade... Paketet skickades och jag fick ett FedEx nr för att kunna följa paketets gång via Internet.

Tyvärr gjorde jag inte detta förrän på kvällen. Det kändes spännande att gå in på nätet och se hur långt över jorden vårt blod hade färdats... men... Stockholm Arlanda Under transport var allt det stod. Och beräknat leveransdatum 15 oktober! Paketet skulle ju vara framme inom 36 timmar, dvs den 13 oktober på fm (lokal tid).

Hela min tillvaro föll sönder. Det kändes som att jag just hade sträckt ut händerna efter min efterlängtade lilla bebis, när någon plötsligt ryckte den ifrån mig... Jag låg vaken hela natten och bara grät! Hur ska man få kraft att fixa och ordna med allt igen?

Nu har jag fått ett par dagars distans till katastrofen. Paketet anlände till labbet idag, dvs 59 timmar efter provtagningen ("bara" 23 timmar försenat). Jag har pratat med både JetPack och FedEx, men inte fått någon bra förklaring till vad förseningen beror på. Felet verkar dock ligga i JetPacks leverans av paketet till FedEx på Arlanda. Dels verkar JetPack ha skrivit ordern till FedEx som om FedEx skulle hämta paketet i Umeå och dels så verkar de ha levererat det en timme för sent till FedEx kontor på Arlanda. Viljan att ersätta oss för våra kostnader för frakten (2 600 kr) och provtagningen (1 800 kr) verkar dock vara små. Jag ska ringa och bråka mer i morgon.

Nästa problem är hur vi nu ska gå vidare! Det verkar som att vi måste flyga ned till Stockholm och hitta någon serviceinriktad klinik där som kan ta proverna, så att vi kan lämna dem personligen till FedEx. Det stora problemet är att göra detta 1 vecka efter ÄL. Hur planerar man det när man har långa och oregelbundna cykler och svårt att få utslag på ÄL-stickor?

Jag behöver mer kraft för att orka kämpa vidare. Varför är gränsen mellan framgång och katastrof så hårfin???

Åååå nej. Vilken katastrof, jag förstår att du bröt ihop. Klart du ska ha alla pengar tillbaka och lite till. Vilka klåpare. Att hitta den där serviceinriktade läkaren som kan ta proverna är ju bland det svåraste.

Kan du få hjälp att styra din cykel lite bättre från IVF kliniken? Eller ställer det till det för proverna tro.

Tänker på dig och hoppas att du hittar en lösning. Kram

Lattemaja: Åh nej vad typiskt att det skulle gå fel trots att du förberett så in i minsta detalj. Jag förstår att du är arg självklart ska du ha pengarna tillbaka när de tabbat sig. Stå på dig!!! Kraaam

JetPack har erbjudit sig att stå för hela fraktkostnaden + halva provtagningskostnaden. Det blir alltså bara 900 kr som jag förlorar (+ bilresor förståss). Det har jag accepterat, för det innebär ju i alla fall att de tar på sig skulden till det inträffade och min energi räcker inte till att bråka. Nu ska jag istället titta framåt och försöka planera nya provtagningar.

Lattemaja, jag har läst din tråd och beundrar din styrka!! Jag skulle också vilja ha ork och mod att genomföra en sånhär sak. Jag har läst Beer's bok. Men vi har gett upp Orkar inte mer helt enkelt...
Jag kommer att fortsätta följa din tråd och håller verkligen tummarna för att det här ska sluta på bästa möjliga sätt! Då kanske jag följer i dina fotspår?

Hopplöst att det inte ska klaffa när det verkligen behöver göra det..... Jag tycker att du gör rätt i att se framåt och jag önskar dig verkligen all lycka till och följer dig här med spänning!!

Testade idag minus . Det var väntat men det är ändå så jobbigt att få det svart på vitt. Man hoppas ju in i det sista att det ska ske ett mirakel och att det ska vara min tur... Vet inte hur jag ska orka gå vidare eller hur? Vill bara gå och dra nåt gammalt över mig och aldrig vakna mer. När det värsta lagt sig så kanske jag orkar ta tag i detta med utredning utomlands. Då kommer jag nog att behöva era tips ni som rdean gjort det. Måste bara sörja lite först

Jag känner med dig Missne! Även om man är inställd på ett minus så känns det lika hårt varje gång det stirrar en upp i ansiktet. Det är nästan lite som att förlora ett barn, trots att det inte har funnits... Kämpa på!