Hej! Första inlägget i tråden, men har läst igenom nästan alla sidor i tråden, får lite hopp om att livet ska bli bättre men är inne i en svacka där det känns som det livet är långt bort.
Jag fick diagnosen Endometrios efter titthålsoperation i Augusti detta året, då efter så många läkarbesök hos olika läkare detta året att jag tappat räkningen. Jag har alltid haft svåra smärtor vid mens och har sökt hjälp för det många gånger de senaste 10 åren, är 25 år nu och dom har misstänkt endometrios sedan jag va 16, men det ända jag fick höra då va att jag skulle avvakta att utreda tills jag blev äldre?! Eftersom jag blint litade på vården då så har jag sedan gått och tänkt att kanske det ska vara såhär.
För 1,5 år sedan började jag få ont i magen, ryggen och underlivet nästan varje dag och inte bara runt mensen, alltid en ihållande molvärk och ibland stickningar. Jag sökte då hjälp hos min vårdcentral där dom tog prover och en läkare som klämde på magen och sedan sa att hon inte visste vad det va utan trodde det bara va tarmarna som krånglar, och så sa hon att det oftast är så för kvinnor i min ålder.. jag sa till henne att jag va övertygad om att det hade med "kvinnomagen" att göra, men fick ingen remis till gyn. Hon grundade sitt beslut på att jag sa att min mens alltid är regelbunden och att jag aldrig blöder varken länge eller mycket så då uteslöt hon bara sådär att det inte kunde vara nått fel på mig..... Frustrerad och trött så gick jag hem och tyvärr infattade mig i vad hon sagt, även hur mycket jag inte ville.
Jag och min sambo har försökt bli gravida i 2 år utan att lyckas och varit mest aktiva med bebisverksamheten det senaste året, då började även smärtorna bli värre för varje dag, jag började hålla koll på ÄL mer och trodde att kanske tänkte jag mer på verken vid ÄL och mens eftersom jag så gärna ville bli gravid, även när det gjorde ont och stack och vred i magen så hoppades jag att det va som vi lyckats och att det va växtvärk jag kände, men började fatta efter några månader då allt bara blev värre att, nej fan så här ska det inte vara. Sedan årets början har jag träffat så många olika läkare att jag inte kan hålla reda på dem, tagit tester och fått antibiotika mot vad dom trodde det va (äggledar infektion) varit på 3 st ultraljud och åkt in akut vid några tillfällen. Har verkligen försökt stå på mig och läst på så mycket jag kan om olika åkommer. Det tog ändå tid att bli tagen på allvar, och hade jag inte varit på läkarna så hade jag säkert fortfarande fått vänta på titthålsoperation.
Jag har varit sjukskriven i stort sett heltid sedan april, men försökt och velat jobbat när jag kunde. Efter titthålsoperationen i augusti så hittade dom mycket grav endometrios på tarm,urinblåsa,bukhåla,bäcken,på vänster äggledare och utspritt på andra ställen. Jag va helt förtvivlad och förbannad för att det tagit sådan tid att konstatera. Dom tog inte väck något alls då dom sa att det va för riskabelt med tanke på var det sitter. Jag fick synarela nässpray utskrivet som dom sa att jag skulle ta i 3 månader.
Har gått på synarelan i 3 månader nu och ska tydligen fortsätta i 3 månader, och inte ett skit har blivit bättre, jag får ingen mens så den ska väl funka men värken är nästan värre än innan vissa dagar, har även fått utskrivet citodon då jag pga allergier och astma inte kan ta vissa andra smärtstillande. Citodonen hjälper inte alls...
Nu med fortsatt smärta nästan varje dag, plus dom jobbiga biverkningarna av synarelan så känner jag mig helt uppgiven. Jag går fram och tillbaka till jobbet, men mitt jobb är väldigt aktivt och hela tiden igång och det funkar ej längre även om jag vill.
Jag är så deprimerad att det påverkar min sambo och mitt liv överhuvudtaget, jag har bett om att få prata med kurator, samt om förslag på naturliga läkemedel som skulle kunna hjälpa, men fortfarande händer inget. Jag har ändrat kosten, och försökt med meditation.
Ska det ta sådan tid för synarelan att verka? Ska jag vänta eller begära en till operation? Dom sa att i värsta fall blir det en operation men då vet dom inte om det blir komplikationer när dom ska bränna väck det.
Jag söker tröst i att jag inte är ensam, dock finns det ingen i min omgivning som riktigt förstår. Så jag känner mig ensam och ledsen, trött och likgiltig.
Fy fan för endometrios!!!
