-
-
Svar på tråden Fortsättningstråd för oss med mycket extraslag del 12
-
-
-
Varmt välkommen lovelady:) Hoppas att vi ska kunna agera stöttepelare för dig i din vandring med extraslag :)
Känner väl igen domningar, yrsel etc. Och jag tror absolut att du kan koppla samman det med dina extraslag. Har man rikligt med extraslag så påverkar det ditt blodtryck, plus att kroppen får ett påslag av stresshormoner (rädsla/ångest) som i sin tur kan ge såna symptom. Eftersom du är så pass utredd både alla undersökningar kring hjärtat och alla blodprov så kan du säkerligen vara lugn. Tror själv att det alldeles för ofta är just rädslan och stressen som är våra största fiender....
Däremot ÄR det skitjobbigt med dessa extraslag, och tyvärr fyllt av ångest.
Jag har haft extraslag i över 10 år, men till en början endast i små mängder(med undantag för min sista graviditet då det fanns perioder med ganska mycket). Först i augusti 2009 startade mina problem rejält. Jag kan gå i veckor, månader i sträck med 20-30 000 e.s /dygn. Låter helt galet mycket...men tyvärr sant:(
För mig finns sällan ngt mellanläge, antingen nästan inga alls eller vart annat vart tredje slag dygnet runt....
Jag har blivit tvingad att lita på läkarnas lugnande ord, om jag inte gjorde det så skulle jag nog vara tokig vid det här laget. MEN även om jag inte är rädd längre när e.s kommer så är det så himla jobbigt mentalt, påverkar hela min existens....
Det jag nu jobbar stenhårt med är just den psykologiska biten, plus att jag jobbar mycket med att sänka stressnivåerna i kroppen, då framförallt kortisolet som är en riktig bov.
Har fått förmånen att börja en rehabilitering på Danderyds stressrehab och får flera ggr i veckan träffa specialistläkare inom stressens olika områden. För ngr veckor sedan var jag på en föreläsning om stressens fysiologi, en fantastisk läkare med sån spetskompetens. När man lyssnade på henne så kunde jag äntligen förstå vad som har hänt med min kropp, orsak och verkan. Men som sagt...även om man inte längre är rädd för att dö, så är det jävligt jobbigt när det kommer med sån kraft. Ofta när man börjar få mycket e.s så har man gått lång tid (upp till flera år) och drivit sin kropp för långt.
Många av oss härinne vittnar om att vi är ganska lika människotyper. Vi har ofta stor empatisk förmåga och vill finnas för allt och alla. Vi ställer alltid upp och många av oss har nära kontakt med sitt känslocentrum, dvs tänker mycket och även oroar oss lite för mycket. Det var som min läkare sa en gång...."det är en jättefin egenskap du har, att du alltid tar hand om allt och alla.....tyvärr är det nu till din egen nackdel, kroppen kan inte alltid tömmas, den behöver fyllas på och framförallt vara lite egocentrisk ibland". Så nu handlar min vardag om att ta hand om mig själv, för första gången i mitt liv prioritera mig själv, jobbigt men nödvändigt :)
Jag har börjat kolla runt omkring mig vilka som ger energi och vilka som bara tar min energi....de som bara tar håller jag på att sortera bort....skitjobbigt men...ah nödvändigt!
LiBä007, tack för att du frågar :) men jag har i 2 dagar sakta sakta börjat må lite bättre, jag joggar varje dag nu och det är såååå skönt och just nu den mest prioriterade delen av min dag. Jag känner så stor skillnad efter att jag kommit hem, känns verkligen i hela kroppen när stressnivåerna sjunker, för det gör dem av pulshöjande aktivitet. Trycker undan kortisolet och öppnar plats för serotininet.
Glömde att svara på loveladys fråga om träning och betablockerare. När jag åt seloken så fick jag inte höja min puls över 140 slag/minut, men annars fick jag träna på som vanligt. Men bäst att du ringer din doktor kring metropolol eller att du går iväg till ett apotek och frågar, de är specialister. När det gällde alkohol och betablockerare så sa min läkare att det var ok ibland, men kanske inte i ngr jättemängder. Alkoholen i sig är tyvärr för mig en e.s trigger.
Libä007, jag blir så glad att höra att du mår bra, och sen tycker jag du är duktig som bara ska vara på semestern, är övertygad om att det är en av de viktigaste delarna i vår rehabilitering, ATT BARA VARA!!!!
Jättesvårt tycker jag själv, som normalt brukar planera en massa saker med en massa människor.
Men i år blir det stor skillnad. Håller precis för fullt på att informera vänner och släkt om vilka regler som gäller för min del i år. Normalt brukar vårt landställe vara fyllt av människor (oftast objudna) varje dag. Vi bor precis brevid havet och folk vallfärdar normalt hit och jag agerar värdinna typ dygnet runt.....men nu fungerar inte det längre, min kropp har ju sagt nej.
Däremot de som kan acceptera att jag just nu går igenom ngt jobbigt och kan anpassa sig därefter, och dessutom tycka att jag gör rätt.....de är mer än välkomna:)
Gränssättningar är ngt vi har jobbat med sista tiden på stressrehab, kanske märks ;)
Sen måste jag sluta med att ställa en fråga? Jag märker en stor skillnad på mina e.s och menscykeln. Från ägglossning och framåt sämre, för att sen bli mycket bättre när mensen kommer. Någon som känner igen sig? Spännande det där med den hormonella balansen och sambanden:)
Stor kram till er alla
puh vilket långt inlägg det blev, hoppas ni orkade läsa :)
-
Åh tack för era svar! Jag blir så lättad av att läsa om er och era svar att bara det gör att jag redan mår bättre!
Hjärtfröken: Jag har också börjat fundera över menscykeln och e.s om de har något samband. För min mamma sa till mig att hon hade e.s en period i livet och då kunde hon koppla ihop det med att hon hade ägglossning. Det kanske vore en ide' att börja föra dagbok? Vad man gör, träning, kost, hur mycket extra slag? Det tror jag att jag får prova!
Jag frågade på apoteket om träning tillsammans med medicinen men hon sa att det inte skulle vara någon fara om inte läkaren sagt något om det. Och han vet ju att jag tränar eftersom vi pratat om att e.s kommer i samband med träning också.
Sen angående alkoholen har jag inte märkt att det triggar mig, men å andra sidan dricker jag inte så ofta så jag har inte tänkt på det vid de tillfällena. Men nu när semestern börjar vill man ju gärna ta en öl ibland så jag ska försöka tänka på allt sånt. Speciellt nu i samband med medicinen!
Jag skulle kunna sitta och skriva hela kvällen men nu väntar sängen på mig!
Godnatt och sov gott! -
Hej lovelylady välkommen till denna tråd och forumet
Idag har jag träffat min stentuff psykolog som vågar ställa krav och frågasätta
Jag har fått tänka mycket idag och värdera
Det som är bra med henne är att hon också har gått igenom massa saker i sitt liv och kan dela med sig utifrån egna erfarenheter
Sen gör det inte sämre att jag har hittat henne via vc så det kostar max 900 kr / år
Allt har kännst kanon idag men så fick jag ett samtal där infon var att en jätte nära anhörig ligger på hjärtintensiven
JAG LOVAR - ångesten och känningar med extra slag ont i bröstet kom direkt ... så .jag fick ta fram många av knepen och orden vi har pratat om idag
Hjärtfröken du gör helt rätt ert sommaparadis skall inte vara ett hotel , ställ krav - du är på sätt rätt väg
Var rädda om er alla
Stor kram -
-
Hej alla hjärte-kämpar!
Vad härligt - vad många vi e just nu Alltså inte härligt med våra besvär förstås - men att vi har varandra
Välkommen the lovelyday - du har hamnat rätt här! Hoppas du kommer känna lika mycket stöd och värme som vi andra gör i denna tråd
Hjärtfröken; skönt att du har börjat jogga igen och ser till att reducera stresskällor - KÄMPA PÅ! Tack för att du delger oss gällande vad ni gör på Stressrehab - mycket matnyttigt. Hur lång tid har du kvar där efter sommaruppehållet?
Sommartroll: Usch vad tråkigt med din släkting - hoppas han/hon kryar på sig! Känner igen det där med att symtomen ökar då man får höra om ngn som fått hjärtinfarkt etc - speciellt om det är ngn som står en nära.
Håll hårt i den där psykologen - hon verkar rätt för dig
LiBää: Skönt att höra att du mår helt ok & att det nalkas semester NJUT!
15/8 ska jag träffa min läkare igen för fortsatt utredning och planering - vad behöver jag? Jag skulle ju vilja åka till Vidarkliniken elelr liknadne för att bara få vara & så smått börja träna på hitta balans mellan vila och aktivitet -men kan man säga det?
Har usch en sån hemsk oros klump i magen att detta liksom ska gå i kras; att ngt ska hända - att jag ska visa mig vara jätte somatisk sjuk mitt i allt så att jag inte komemr kunna påbörja min resa mot ett mindre "utmattande-liv" elelr att ngt anant hemskt som jag inte ens vågar skriva ska hända. Det hela verkar liksom för bra för att vara sannt - har stött på patrull så länge och detta gicik ju liksom bara så otroligt lätt. Har gått så länge med att inte få gehör och blivit bortviftad och runt slussad - så är liksom fånigt rädd att denna läkare helt plötsligt ska "ändra sig" och e liksom rädd att hon ska få för sig att jag är en stor bluff.....
Phu! Har i alla fall bestämt att min stackars man får prata med min chef på måndag då hon är tillbaks från semester - klarar inte av att inte ge henen denna tid att planera för hur de ska lösa min tjänst, fast hon komemr väl göra som med allt anant stoppa huvudet i sanden och hoppas att alla plikttrogna kollegor löser det åt henne.... Vet ej om jag ska ta min semester elelr bli sjukskriven direkt. Hur hade ni gjort? -
Var i samma läge som du Allasväl för ett par år sen och mitt råd är att sjukskriv dej direkt och spara semestern till senare och gör som jag gör nu, plocka ut 5-6 veckor på sommaren nu när jag åter jobbar heltid. Kanon att ha de där extra veckorna nu för kom ihåg: det blir bättre även om man inte tror det när det är som värst.
Mvh -
-
Jo jag är tillbaka på mitt gamla jobb, byggnadsarbetare och för det mesta går det bra men visst har jag svackor, bedrövliga svackor men det går över. Massor med extra med påföljande ågren men det går över så småningom. Hade det vart farligt hade jag vart dö för länge sen.
Jag var sjukskriven i olika omgångar sammanlagt 2,5 år tror jag.
Kämpa på.
Mvh
Alltså inte härligt med våra besvär förstås - men att vi har varandra