Veronica: om och hur mkt man blöder är individuellt, en del blöder nästan inget medan jag och några med mig hade småblödningar och en stor blödning som vid missfall. Ibland blöder man bara ut i buken. Men det verkar vara vanligt att blöda brunt vid utomkveds.
Sunflower, jag är så ledsen för din skull. Är de verkligen säkra? 11 i hcg är ju väldigt lågt, kan det inte ta ett tag innan det går ned helt efter missfall..? Förstår att du inte orkar vara aktiv här nu, men vill du skriva någon gång och berätta hur du mår skulle vi bli glada. Vi finns här i alla fall, även om jag inte heller kommer vara lika aktiv ett tag eftersom jag har tänkt ta en paus och blir lite stressad över att alla lyckas bli gravida nu medan man själv står och stampar på samma plats. Är förstås glad för er som plussat, men det känns lite jobbigt också.
Kram Sunflower..
Lemis: mitt snitt är nog ganska likt ett kejsarsnittärr, det går från ena ljumsken till den andra, ca. 15-17 cm långt. Det var hårt och ömt länge, tyckte mig också känna som små kulor i ärret förut men nu har det blivit mycket mjukare och mer elastiskt, är inte lika känsligt längre även om det kan kännas lite avdomnat precis på ärrbildningen. Det har också blivit ljusare i färgen och syns inte lika mycket även om det självklart syns. Jag opererades 31 juli.
Lemis igen: gjorde de inåtsydda stygn på dig också? Det är det enda positiva i det hela, att han som opererade var mån om att göra ärret så kosmetiskt bra som möjligt, tyvärr var de tvugna att skära sönder en tatuering som jag har i ljumsken men de sydde ihop den ganska fint. I alla fall, de hade dock avslutat med ett vanligt stygn med "fiskelina" i ena kanten som låg utanpå. Den hängde kvar ett tag tills jag började fundera över varför den inte ramlade av - trodde att det var absorberande tråd som de använde till inåtstygnen, gick tillslut till distriktssköterskan och fick den bortklippt. Tänkte på att du kanske har ett stygn som sitter kvar inuti? Men då borde det iof. bli infekterat, och ja om du har en infektion skulle du få feber och ha ont.
Sunflower: förlåt, insåg nu att du noga hade 10 i hcg förut och att det alltså har stigit om än marginellt. Och då kan det ju inte vara ett mf. Jag beklagar verkligen :(
Usch stackars dig Veronica är ledsen för din skull! Om de skickar hem en person för att de inte ser blod i buken är inte skäl nog - jag hade inte blod i buken tidigare samma dag som äggledaren sprack. Och de såg absolut ingenting på vul ca en vecka innan de fick syn på den för första ggn, och då var den stor som en köttbulle..så de kan ju växa fort. Jag tycker inte att de borde ha skickat hem dig Veronica, åk till ett annat sjukhus och säg att du är rädd och har ont när du vrider dig osv. Jag hade inte heller ont utan kände bara av den innan äggledaren sprack.
Man kan få ett livsdugligt barn om det växer i buken i stället för livmodern, men det blir en väldigt riskabel och jobbig graviditet för kvinnan.
Jävla sjukvård..så som en del av oss blir behandlade, eller snarare försummade, är fan inte acceptabelt!
Jo motsatt äggledare kan klart hämta upp ägget, det kanske inte sker lika ofta som att "rätt" sida tar hand om ägget men det händer ju. Jag (och Mmmbop) som inseminererar vill ju dock maximera våra chanser eftersom det handlar om mkt pengar, resa till Danmark osv, och då tycker jag inte att man ska chansa när man ägglossar från den sidan man saknar en äggledare på. Men har man en kille/make/sambo så tycker jag absolut att man ska köra på utan att tänka för mkt.
...på tal omskräckhistorier kan jag tycka att de är nödvändiga när det handlar om livshotande situationer. Jag önskar att jag hade varit lite mer insatt när jag drabbades, hade läst att det förr i tiden var dödligt och att man kunde förblöda men att det i princip inte händer i dag iom. att man upptäcker och behandlar det i tid ( ..). Jag hade inte en aning om hur fort det kan gå när den väl spricker, därför sade jag inte mot läkaren som skickade hem mig med värktabletter samma dag som den sprack. När det senare på kvällen hände gick det oerhört fort, efter 20 minuter var jag mer död än levande, kände bokstavligen hur livet rann ur kroppen och hade jag kommit in ca 10 minuter senare hade jag nog inte överlevt- jag hade en jävla tur som har 5 minuters ambulansfärd till SöS.
Hoppas att det går bra för er alla och att ni vågar och orka kräva svar från läkarna.
Själv fokuserar jag just nu på en eventuell flytt och har lagt allt vad äl-test osv åt sidan tills vidare.
Vad jobbigt Sunflower...fan :( De funderar inte på att ge dig metrotrexat, eller du ville kanske inte det?
Har märkt att det är mycket starka känslor här i tråden just nu, vilket inte är konstigt med tanke på allt som händer..folk blir gravida, får missfall och nya utomkveds, medan det för andra händer just ingenting. Det blir såklart en massa glädje, ilska, frustaration och sorg. Vi får försöka vara försiktiga i vår omtanke om andra, det är lätt att trampa varandra på tårna i sådana här lägen. Något som jag säkert har gjort ett flertal gånger genom oförsiktiga kommentarer. Jag står fortfarande fast vid att man bör varna folk som kanske inte är lika insatta som oss som har hängt här ett tag, när det gäller risker som de kanske inte är medvetna om. Sedan har man ju självklart ett behov av att prata om sina egna jobbiga erfarenheter, det är ju därför många av oss hamnade här från början. Men jag ska försöka minska ned på mina "skräckhistorier" nu när det är en del av oss som går igenom så jobbiga saker..vill inte skrämma någon ytterligare, men svarar på frågor om någon undrar någonting.
Ta hand om er tjejer.
Jag kollades med vul på SöS ett par gånger utan att de såg någonting, men då låg mitt hcg på ca 600, tydligen ska det vara svårt att se någonting med hjälp av vul när hcg är under 1000. Det var flera specialister som tittade på mig. Första gången de såg någonting hade jag hcg på över 4000, nästan 5000 och då var X:et stort. Så man hade säkert sett någonting någon vecka innan om man hade gjort vul då, men de valde ju att följa mina blodprov i stället eftersom de först trodde att jag fick missfall. Jag minns inga namn på någon läkare och tycker inte att någon av dem var utmärkande på ett positivt sätt, förutom en AT-läkare som var fantastiskt gullig och nogrann men som tyvärr avslutade sin tjänst där strax efter att hon hade lokaliserat med X med hjälp av en specialist.
Däremot vet jag att de har en apparat som tydligen är bättre än de flesta vul-apparater, det var med hjälp av den de tydligt kunde se mitt X medan den vanliga bara visade en skugga.
Förresten Sunflower, du skrev att det här kommer påverka ditt arbete med alla undersökningar osv - ska du inte vara sjukskriven nu? Även om du inte mår dåligt fysiskt så påverkar det ju en mentalt. Men du kanske mår bättre av att fokusera på jobbet? Om det är ett nytt X, vilket vi verkligen hoppas att det inte är, borde läkaren i alla fall sjukskriva dig tycker jag. Jag blev sjukskriven direkt när de upptäckte X:et, i 2 veckor. Och då hade jag redan varit sjukskriven utan läkarintyg 1 vecka pga "missfallet" (hann bara jobba några dagar mellan). Jag kunde inte alls tänka på att jobba i den situationen.