Utomkveds - Vad händer sedan? tråd 3

Skönt att höra att du mår bättre och inte ligger inne igen!

Vet precis hur du känner med stressen! Jag blir 35 till hösten och hade åxå tänkt hinna med 2 till...dessutom hade jag inte tänkt föda barn efter 35  Men man får acceptera att livet inte blir som man tänkt, snarare regel än undantag faktiskt! Nu känns det verkligen som om det vore ett mirakel om vi fick fler barn alls. 

I maj 2010 träffade jag min man (fast vi kände varann väl, vi var tillsammans under 2-3år i tonåren ) och vi har aldrig skyddat oss, men vi körde med "finska rycket" de 10 första mån. Vi bodde inte ihop ännu för vi ville att våra repektive barn skulle lära känna varandra och oss lite först, även om vi två var helt säkra både på varann och att vi ville ha fler barn!

I februari  2011 ville vi inte vänta längre och började vi aktivt satsa på att bli gravida. Vi flyttade ihop i april. Xet kom i december.

Det känns otroligt surt och våra planer har blivit helt omkullkastade redan som det är, och då vet vi ju ännu inte vad resultatet på spolningen kommer ge...

Önskar såå, i efterhand, både att jag sökt upp honom tidigare, för vi cirklad lite runt varann i några år...OCH att vi börjat försöka från allra första början! Nu ser det ut som att vi bara kastade ett år i sjön, då vi kanske kunde fått vårt barn!!!....men jag vet ju att det hjälper föga att tänka så heller...Nu vill vi bara ha barn,PUNKT!

Om bara 6 dagar kommer vi kanske att behöva ta ett aktivt beslut; Acceptera vår familj som den är eller betala stora pengar för, kanske ännu mer besvikelse, fysisk och psykisk stress...men med chansen  till det barn vi alltid tänkt oss...från 18års ålder...  

Johanna5... det är inte över förrän det är över och utredningen är ju ett steg på vägen, inte slutet. Ni har klarat så mycket redan, nu är det bara resten kvar!

Nu är det bara några timmar kvar. Kl.12.45 ska jag vara på plats för den "efterlängtade" spolningen!

Känns overkligt att det är idag vi får veta

I över 1år nu har ju fokus och mål varit att bli med barn och tanken på att vi nu kan få beskedet att det är tvärstopp för oss här....ja, det kan kanske liknas lite vid att vara på väg till sin egen avrättning!!! Vet inte hur jag ska beskriva det annars...har inte klivit ur soffan nu på 3dagar..     

Tack..era ord och tankar värmer i min annars iskalla skräck...

Tack alla underbara, modiga och starka tjejer för allt stöd, hopp, tankar och kramar

Jag har blivit väl omhändertagen här från mitt pågående X och jag vill att ni ska veta att även om vi inte känner varann väl så har ni alla gjort en skillnad för mig och från botten av mitt hjärta önskar jag alla er all lycka!

Jag hade ju inte bara tagit bort högra, nu i jan. men hade ju X i vänstra också för många år sen. Risken att den skulle vara för skadad var överhängande och verklig.

Nu har jag fått ett svartvitt besked om att det är så. Det är inte bara totalstopp i ingången till äggl, så inga ägg kommer in, det finns åxå en förträngning på mitten där kontrasten inte syntes alls.

Undersökn. var fruktansvärd och de fick göra om hela 2ggr för att vara säkra. Ni som kommer göra en sån, det GÖR ont, stoppa i er ordentligt med smärtstillande innan, ta med till efter OCH se till att er partner får komma med!!! Min man blev tillsagd att vänta utanför, och jag var bara inte i skick att opponera mig... 

Jag känner mig så tom...lemlestad, misshandlad, våltagen och trasig, fysiskt och känslomässigt. Min kropp har svikit ultimat och jag är UR FUNKTION. Det hande jag inte kunnat föreställa mig innan, att det i sig skulle göra nån skillnad. Bara faktum om vi kunde få barn eller inte spelade roll, men nu efter...jag är den som är sönder, inte min man..hela min tillvaro känns plötsligt osäker och de tankarna har ALDRIG slagit mig innan! Har aldrig tvivlat på min mans kärlek för mig, men nu är allt ställt på sin spets och ingenting är omöjligt längre, det är ju resten av våra liv som ska levas..

  Det gör ont och värker djupt in i hela mitt jag, jag är helt vilsen och vet inte vad jag ska göra av mig själv nu...som att punktera en ballong. I över 1år har mitt liv liksom legat på is, i väntan på "som det ska vara", att vi "alla" skulle bli samlade..

Det var inte meningen att göra ett så känslomässigt utlägg, men det blev så och jag låter det stå kvar.

Ivf är en möjlighet, men med många hinder och jag är bara sååå färdig just nu, helt slut. 1 år av uppbyggd stress och smärta släpper nu och måste ut, så tillsvidare lämnar jag nu denna fantastiska tråd. Fortsätt ta hand om varann här och alla de nya som kommer i smärta och förtvivlan     

   

Hejsan 

Finns någon kvar som känner igen mig?

Försökt bläddra lite i tråden och kommer ihåg Supers, Acinna, Pemberly och AlexandraViberg. 

Såå ledsen att det inte funkat för er ännu Supers.. Stort Grattis till er andra som lyckats! Alexandra, Acinna och inte minst Lappgeten!!! Så underbart med solskenshistorier 

Det är nu precis 2år sedan jag plussade 19/12 och op för mitt 2a X 12/1. Efter spolningern av kvarvarande ledare (vänster), så visade total blockering, så gav jag upp...lät fertilitetsteamet på lokala sjukhuset göra sin obligatoriska utredning inför en IVF, vilket kändes meningslös tidsspillan, då vi ju visste helt säkert att vår barnlöshet ju berodde på att min enda äggledare inte funkade och inga pengar fanns ju ändå till en enda behandling...

Vi lämnade prover (som tappades bort..) och fyllde i massa papper och tiden gick... Ingen hörde av sig och jag orkade inte engagera mig längre och livet gick vidare.

Jag hoppade på en vidareutbildning och sedan jobbade vi båda som galningar under hela förra året. Jag har gått ner nästan 10kg sedan depressionen pga barnlängtan lagt sig, kontot dignar nu efter alla arbetstimmar som jag kunnat göra då jag släppte fokus på bebis. Ett brev med meddelande om att vi nu blivit remitterade till IVF kliniken i Umeå damp ner nån gång i somras. Jag minns att jag skummade igenom och irriterade mig över att "skitkärringen" skickat oss dit, trots att jag vid 2 tillfällen tydligt uttryckt att vi ville till Falun..funderade i ca 2s om jag skulle ringa och klaga/kriga om det, men IDDES inte och allt föll åter i glömska. Började ett nytt jobb i augusti och haft fullt upp, såå mitt i all den stressen på nya jobbet ringer det från hemligt nr, och tur jag var stressad, för i normala fall svarar jag inte på anonyma samtal, för det var från Umeå?!

Hej, säger hon, var är ni? Vi hade tydligen tid den morgonen i oktober, men visade sig att de skickat kallelsen till fel adress...

Så igår morse klev vi upp strax efter 04.00 för att hinna den 4,5h långa körningen ner till Umeå och vår första träff på ivf!

Allt detta har känts så långt borta så länge nu och hände sedan så plötsligt att jag nog befinner mig i litet chocktillstånd. Känner mig otroligt bortkopplad i allt detta och kände att jag ville hitta tillbaka, så loggade in på FL för första gången på 1,5år, och gick rakt in i denna tråden!

Har läst igenom mina egna gamla inlägg för att få komma ihåg hur det var, hur jag kände, för jag minns ju hur det upptog hela mitt liv och har så svårt att förstå det nu. Hela den perioden, egentligen från vintern 2010, då vi började försöka, till april 2012 då jag fick svart på vitt att vi inte kunde själva, är en enda dimma och jag har faktiskt få minnen från den tiden, men vet att denna tråden gav otroligt mycket stöd och var ett tag t.o.m lite av en livlina 

Jag börjar nu iaf med långa protokollet i början på januari, min nästa mens, så det innebär  preliminärt. att äggplock+återföring kommer ske v.6 

Ni som känner igen mig, kan ni inte säga hej och berätta hur det gått för er!?

Är det förresten någon som vet något om en läkare på ivf-klinikerna (verkar resa emellan) han har jobbat länge i Göteborg, heter Lars(glömt efternamn..tyckte han pratade skånska) och är enl. sig själv, den enda av de 3 ursprungliga läkarna som pysslade med ivf, som fortfarande är aktiv. Undrar bara vad andra har för erfarenheter, eller hört för skvaller om honom, för vet själv inte vad jag ska tycka och kan heller inte riktigt placera honom i något fack, som människa eller läkare, vad han är för typ alltså, vet ni hur jag menar?

Så...nu är man alltså tillbaka i svängen 

Åh, stort grattis till Liten och så massor med lycka till Er på tisdag   Hur gammal är han nu? Var gör ni ivfen?

Grattis Gabbi!  Fantastiskt! Så fint att höra om när det funkar. Ja, det är verkligen bland det mäktigaste och märkligaste man kan få vara med om, så glad för alla er som får det.

Håller tummar för er i morgon 

Jag kan ju inte jämföra så, jag fick ju min son oplanerad långt innan vi började försöka (har blir 14år till våren) men nu efter denna 2år långa pausen från allt detta så känner jag mig bara så positiv och förväntansfull När gjorde ni 1a? Hur många har ni gjort?
Blir ju februari för oss med 
Kör du långa nu åxå?

Lars Nilsson hette han. Har kollat runt på nätet och han verkar ok! Han figurerar inte i  några skandalrubriker och fick högt betyg på den där betygssajten, i alla fall. Han var bara såå trevlig och så "skröt" han ju om att vara ivfpionjär, så blev lite misstänksam bara, ha,ha! 

...nä, de där kilona och stressen kan vara riktigt knivigt att bli av med, när de väl bitit sig fast.. En dag i taget bara, så, hipps vipps...!! Kram Supers, du är verkligen en Superkvinna 

Ja, det känns ju faktiskt kul och spännande att vara här igen, nu när jag vet precis hur det är och vad som kommer hända. Sist hängde ju allt i luften och förhoppning efter förhoppning grusades till ett fint damm som tillslut blåstes bort i händelsernas stormar (oj, så poetiskt det blev ), och ja, chansen att detta kapitel också slutar utan det efterlängtade familjetillskottet, finns ju, men...det känns som om this is it!
 Ja, de håller en sysselsatt, barnen, ha, ha. Här pluggar vi järnet för att sonen ska klara alla sina terminsbetyg, så här i sista minuten, och det bråkas om nya kläder inför Luciadiscot imorgon kväll  Är hon i nån rolig fas, dotra din?

Supers: Spännande för oss i februari! Jag tror stenhårt på 3e gången gilt för dig  
Jag "slutade" med socker förra året och har gått ner nästan 10kg. Är inte fanatiskt på nåt sätt, gillar inte dieter heller och har aldrig "bantat", men äter inte bröd, potatis, ris eller pasta på vardagsbasis, men vräker godis med barnen varje lördag!  Dricker heller vare sig läsk eller alkohol. Det har inte alls varit någon svår omställning, förutom sockeravgiftningen på ca 2-3v, då blev jag alldeles liksom dimmig i huvudet och trög!? När det släppte blev jag å andra sidan mycket skarpare än innan! Blev också otroligt mentalt balanserad och korttids/arbetsminnet som varit väck sedan sonen föddes, har nästan kommit tillbaka , så kan starkt rekommendera alla att se över sitt kolhydratintag! Finns många andra fördelar när man läser runt, bl.a gällande fertilitet, om jag inte missminner mig..