Vi som nu i tänker försöka igen efter att fått missfall

tack för svaren! skönt att höra lite hur andra gjort. men då finns det inga risker iallefall med att börja när man slutat blöda?
att man inte behöver vänta tills en mens om man inte vill?
sen kan det ju så klart ta ett par månader innan det tar sig igen, men det är väl också en av anledningarna att man vill försöka så fort som möjligt. Det kanske låter lite okänsligt, men det är jag absolut inte. Då man ställt in sig på att få en liten så vill man ju fortfarande ha en, trots att det blev så här. Jag tror det är bra att fortsätta igen, när man orkar så man inte låter bli bara för rädslan att det ska hända igen. men det är ju olika för alla.

Vet inte om jag skriver i tråden för tidigt.. har ett pågående missfall/ MA skulle gå in i vecka 11 på tisdag men envligt vul har liten varit dött sen vecka 5+6.. börja blöda i natt...

Jag fick konstaterat MA i vecka 13 (i början av mars), den lill* dött kring vecka 9. Skrapades ett par dagar efteråt.

Eftersom jag har svårt att bli gravid (försvagad ÄL) och innan detta MA käkade Pergo, så ska jag gå på det igen. Just nu har jag börjat äta Primolut-Nor för att få igång mensen (utan Pergo har jag en cykel på allt från 45-70 dagar, inget man gör barn på direkt... ;)). Så det blir väl i början av april jag börjar knapra Pergo och beräknad ÄL i mitten av april.

Hoppas ju såå att det ska ta sig direkt men det är väl att hoppas på för mycket.

hur går de för er?

Hej, jag hoppar gärna in här med er. Jag hade ett MF den 26 februari när vi var på Kanarieöarna av alla ställen... Detta var vårt andra mf på ett år, men vi tänker inte ge upp!! I maj ska vi börja igen men jag vill bli gravid NU!

Jag hade en blödning redan i vecka 5-6 och var inne på ultraljud 2 ggr här hemma men de kunde inte se något. Sedan slutade det blöda och jag tänkte att det nog var ok. Men så fick jag blödning på morgonen innan vi skulle flyga och då var jag i v. 1. Jag flög ändå och nu förstår jag att det var riskfyllt. Tänk om allt kommit på planet. Som tur var gick det bra och väl där nere tog jag kontakt med ett sjukhus och där konstaterades det att fostret dött i vecka 6. Jag fick stanna där i ett dygn då de sövde mig för skrapning.

Visst är det fruktansvärt tråkigt när det händer men jag känner mig helt rutten innuti när jag vet att något dött finns där inne. Då är det skönt att få ut det. Men jag kommer gå och oroa mig som fasen nästa gång jag blir gravid. Men det är sånt man får genomlida.

Hade vi inte haft vår son så hade nog allt varit värre. Jag tänker på och lider med er som vill ha erat första barn och får genomlida detta. Det måste vara hemskt.

Hej, här vill jag också vara med!
Jag måste börja med att beklaga allas missfall..usch och fy alltså!!!

Vårt första (och förhoppningsvis sista!) MA upptäcktes i v 11 vid ett ultraljud, då hade fostret varit dött sedan v 8-9.
Jag skrapades den 23 feb och går nu och väntar på att ÄL ska sätta igång igen.
Allt verkar va lite upp o ner i kroppen, för när jag slutade att spotta för ett par dagar sedan så tog jag ett gravtest som fortf. visade plus - bläää, vad besvikna vi blev!!!
Vi som hade tänkt köra på direkt innan mens!

Jag som alltid är som en klocka i vanliga fall, får försöka ha tålamod och vänta..INTE min grej alls...... men det var väl lite för bra att ÄL skulle vara 14 dagar efter skrapning.

Jag vill ju bli gravid igen NUUU!!!