Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

I vad jag tror så hänger det kanske ihop till en viss del men mycket ligger nog i hur man är som person.
Jag är, som det låter, precis som din man. Extrema krav på mig själv, söker ständigt bekräftelse (även här ibland) och får jag beröm eller så på jobb så blir det en slags stressfaktor. Jag vill då prestera mer för att uppehålla berömmet. Förstår du hur jag menar där?

Är jag hypoman så är jag bäst och ingen annan klarar jobb som jag gör. Följt av mycket irritation om folk säger emot och försöker lugna mig. Hur ska jag kunna lugna mig när det är jag som ser till att företaget, eller annat, håller sig flytande pga mig.  Även detta blir ju en stressfaktor men jag tror allt går ut på att jag som personlighet har dessa känsligheter och krav på mig själv. Har gått hos många psykologer men de är ju så lätt manipulerande. Tycker inte om dem då jag anser att de är som papegojor. (har gått hos för många) Så, efter ett tag blir jag uttråkad och vill lägga tiden på annat, vad vet jag inte, så jag ser till att de tror jag mår bra och det räcker med medicinsk hjälp.

Jag vet att jag är ett psykfall, varför försöka få mig att tro att allt beror på att jag inte fick en speciell leksak som liten. De griper verkligen efter minsta halmstrå.

Förlåt, nu blev det om mig istället. :-/ 
Man kan medicinera så att det blir bra eller att dalar och toppar inte blir så markanta. Personligheten gör sitt men blir kanske inte bättre av att vara bipolär.

Förlåt för rörigt svar men jag hoppas du förstår grund tanken. Annars säg till.
Kramar! 

Haha! Ja de var ju ett långt uppehåll må jag säga

Susye: Jobbigt om d har svårigheter att sova. Starkt av dig att skriva om din son! Ser att du skrivit inlägg mitt i natten. Sen kallar inte jag de där grollet att jag tjafsade för jag gav likvärdiga råd som du gjorde samt som råden du gav till anonym (trötta frugan). Om vi säger att hon skulle reagera negativt om att få råden att söka sig till terapeut, har du tjafsat med henne då?

Jag tror inte heller de har något med sjukdomen att göra, så länge de inte rör sig om en depression, För de kan ju få självkänslan på fall. Jag skulle rekommendera en beteendevetare för att få andrasätt att tänka på när de negativa tankarna kommer. Sen finns de ju enkla råd att tillgå om man läser Mia Törnbloms bok självkänsla nu tex att skriva upp 3 bra saker man gjort varje dag  för att stärka självkänslan.

Jag tänkte på de du skrev att positiv beröm rinner av honom, kärlek osv. Hur är de om man vänder på de, tar han åt sig kritik mera, fastnar de på ett annat sätt?

Hoppas de blir bättre för honom framöver!

Japp. Sån är jag. Otålig och velig.  

Anonym (erfaren bipolär): 
Jag äter lamotrigin mot det bipolära och läkaren vill få ner mig till så lite som möjligt. Varför det vet jag inte då det inte finns nå märkvärdiga risker med den lilla dos jag har. I början av graviditeten så åt jag även citalopram men den slutade jag med för den va mer eller mindre "onödig" då den inte hjälpt mig. Propavan har jag oxå men mest för natten så jag ska få sova när jag är så där "aktiv"..

Jag har snart gått halva tiden och det börjar bli nervöst...

Jag önskar dig all lycka och de vore roligt om du kan vara kvar  denna tråd så jag får veta hur de går. Jag fick förresten kontakt med hon jag skrev om tidigare, som var bipolär och hade fått en liten. Hon skrev bland annat att om man var tvungen att vara sjukskriven när bebisen var född och inte sambon kunde ta hand om barnet så fick någon annan i släkten ta ut föräldrapenningen. Angående din medicin så har jag en kompis som äter den för epilepsi och hon åt även en annan sort och hon har fått två friska pojkar.

Roligt att vara gravid *vill oxå*

jag vet att vi skrev likvärdiga inlägg men det som blev jobbigt för mig var när det börjades snacka om att lämna tråden osv. det kände jag som tjafs men skit samma för nu är det ju överstökat.

jag kan inte sova numera då smärtan o sorgen efter min son är för svår. HATAR verkligen denna sjukdom som faktiskt skördar liv

var rädda om er alla o sök akut hjälp om ni mår för dåligt på ett eller annat sätt

Hur ser ni på eran diagnos? Har ni fattat (tagit in) att ni (vi)faktiskt är bipolära?
Jag har så jäkla svårt att få in det, sitter och intalar mig själv att det e bara nått jag har fått för mig, jag har aldrig (vad jag vet) träffat nån bipolär människa. I mitt huvud är det "konstiga" människor som man ser på stan med massa plastkassar o dyl jag har ganska svårt att fatta att jag e psykiskt sjuk, det e ju bara nått som "konstiga" människor är! äsch jag svamlar.......
Va hos terapeuten i dag, jag är duktig på att hålla masken men jag försökte vara så ärlig jag kunde, men jag tror inte det verkade som att hon tyckte det va så allvarligt nu, fast jag sa att hjärnan får snart en kortslutning.
Allt är ett virrevarr av tankar i huvudet.

Susye: Jobbigt med sömnproblem! Ja de är verkligen viktigt att man söker hjälp i tid. Usch jag hatar att bli sjuk, de är så jobbigt för mina runtomkring!

Missfighter: Jag kan se mig själv som bipolär men jag har aldrig sagt eller tänk att jag är psykiskt sjuk. Jag hade svårt att ta in diagnosen förut jag oxå, men då sökte jag upp en studiecirkel för bipolära, som jag träffade en gång i veckan, jag skaffade mig en kontaktperson och jag läste på ordentligt. Jag gjorde även ett nätverkskontrakt som ligger i min journal hur mina manier har sett ut tidiga tecken och hur jag vill ha det när jag blir sjuk.

Sen har jag pratat med psykologer i två omgångar, senaste psykologen tyckte nog inte att jag hade några problem att ta upp direkt.. och de hade jag nog inte heller, var väl den här strävan efter att bli perfekt, vilket inte går, som gav sig till känna. Även träffat en beteendevetare där jag jobbat på med att ändra mitt tänkande när de gäller självkänslan. Numera är jag nöjd med min insats på jobbet, förut kunde jag jobba ihjäl mig för att sedan tycka jag var värdelös i vilket fall som helst. Jag fick ett mantra som jag skulle rabbla dagligen.. Jag och min arbetsinsats är värdefull och jag gör så gott jag kan!

Efter min senaste sjukdomstid, jag var inlagd i 3 månader, så var jag tvungen att börja berätta på jobbet om min sjukdom och cheferna fick veta såklart. Jag har inte mött några svårigheter eller problem pga detta. Tidigare har tänkt att jag skulle kunna hugga av min vänsterarm mot att få slippa berätta på jobbet. Och jag har även tänkt att jag skulle låta bli att bilda familj för att slippa berätta för cheferna om min sjukdom, om vi säger att jag skulle få särskilda behov som tillhör sjukdomen. Jag har haft skamliga känslor helt enkelt för att jag är bipolär.

Det är en process man måste gå igenom, att acceptera sig själv som man är, även med en diagnos i bagaget.