Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
3 månader har snart gått igen.Tiden rusar fram
-
-
Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
-
Tack för vad du delar med dig, oerhört tacksam för detta! Tror jag är lite i fasen förnekelse.Anonym (erfaren bipolär) skrev 2010-10-13 19:13:20 följande:Missfighter: Jag kan se mig själv som bipolär men jag har aldrig sagt eller tänk att jag är psykiskt sjuk. Jag hade svårt att ta in diagnosen förut jag oxå, men då sökte jag upp en studiecirkel för bipolära, som jag träffade en gång i veckan, jag skaffade mig en kontaktperson och jag läste på ordentligt. Jag gjorde även ett nätverkskontrakt som ligger i min journal hur mina manier har sett ut tidiga tecken och hur jag vill ha det när jag blir sjuk.
Sen har jag pratat med psykologer i två omgångar, senaste psykologen tyckte nog inte att jag hade några problem att ta upp direkt.. och de hade jag nog inte heller, var väl den här strävan efter att bli perfekt, vilket inte går, som gav sig till känna. Även träffat en beteendevetare där jag jobbat på med att ändra mitt tänkande när de gäller självkänslan. Numera är jag nöjd med min insats på jobbet, förut kunde jag jobba ihjäl mig för att sedan tycka jag var värdelös i vilket fall som helst. Jag fick ett mantra som jag skulle rabbla dagligen.. Jag och min arbetsinsats är värdefull och jag gör så gott jag kan!
Efter min senaste sjukdomstid, jag var inlagd i 3 månader, så var jag tvungen att börja berätta på jobbet om min sjukdom och cheferna fick veta såklart. Jag har inte mött några svårigheter eller problem pga detta. Tidigare har tänkt att jag skulle kunna hugga av min vänsterarm mot att få slippa berätta på jobbet. Och jag har även tänkt att jag skulle låta bli att bilda familj för att slippa berätta för cheferna om min sjukdom, om vi säger att jag skulle få särskilda behov som tillhör sjukdomen. Jag har haft skamliga känslor helt enkelt för att jag är bipolär.
Det är en process man måste gå igenom, att acceptera sig själv som man är, även med en diagnos i bagaget.
Jag va inlagd för första gången förra sommaren, ca 3 månader, men jag har fler diagnoser än bipolär, kanske därför jag vill ha så mycket svar som möjligt på just detta så jag kan bena ut vad som är vad, fast enligt min teraput så går diagnoserna lite in i varandra. Ja.......acceptera sig själv som man är........svårt men inte omöjligt.
Bra att du kunde vara öppen på jobbet :) -
Har ni några planer inför helgen? Själv blir det lungt, sambon jobbar och jag skall inte göra nåt speciellt. Träna massor hade jag tänkt göra dock ;))
-
Jag ska vara barnledig, fast jag umgås mycket med xet så det blir väl inte så barnledigt i allafall heheAnonym (erfaren bipolär) skrev 2010-10-14 16:59:09 följande:Har ni några planer inför helgen? Själv blir det lungt, sambon jobbar och jag skall inte göra nåt speciellt. Träna massor hade jag tänkt göra dock ;))
Fixa nått riktigt gott att äta typ fondye tror jag. Annars blir det rätt lugnt. Vi åker på en liten weekendstur till gbg nästa helg, det ser jag fram emot
Träna skulle jag också vilja göra, men det blir inte gjort, går lite i vågor det där. Vad har du för andra intressen, vad brukar du göra?
-
Åh va roligt med weekend i Göteborg!!psyko II skrev 2010-10-14 17:41:32 följande:Jag ska vara barnledig, fast jag umgås mycket med xet så det blir väl inte så barnledigt i allafall hehe
Fixa nått riktigt gott att äta typ fondye tror jag. Annars blir det rätt lugnt. Vi åker på en liten weekendstur till gbg nästa helg, det ser jag fram emot
Träna skulle jag också vilja göra, men det blir inte gjort, går lite i vågor det där. Vad har du för andra intressen, vad brukar du göra?
Jag tycker om att träna (går på vattengympa, simmar, styrketränar och går på ridskola), har precis tagit tag i träningen mera nu, då jag börjat med viktväktarna. Förut har jag bara ridit en gång per vecka och promenerat. Har ca 10 kilo, jag vill få bort. Fotografera gillar jag (har en Nikon D80), umgås med sambo, vänner och hälsa på släkten. Går gärna på bio och sen bloggar jag, sen 3 år tillbaka. Älskar att resa. Näste tripp blir till Thailand mars. Vad har du för intressen? förstår att familjen tar mycket tid. -
Ja, det ska bli skönt att komma i från lite :)Anonym (erfaren bipolär) skrev 2010-10-14 20:29:17 följande:Åh va roligt med weekend i Göteborg!!
Jag tycker om att träna (går på vattengympa, simmar, styrketränar och går på ridskola), har precis tagit tag i träningen mera nu, då jag börjat med viktväktarna. Förut har jag bara ridit en gång per vecka och promenerat. Har ca 10 kilo, jag vill få bort. Fotografera gillar jag (har en Nikon D80), umgås med sambo, vänner och hälsa på släkten. Går gärna på bio och sen bloggar jag, sen 3 år tillbaka. Älskar att resa. Näste tripp blir till Thailand mars. Vad har du för intressen? förstår att familjen tar mycket tid.
Jag har hund så jag går ju lite promenader i allafall, annars beror det på vilket humör jag är på. Har provat det mesta tycker jag och hoppar gärna på om nån har roliga förslag. snowboard med ungarna (ja, gammelkäringa åker också haha) tränade thaiboxning en period för nått år sen, ridit, spelat hockey/fotboll/friidrott mm mm
Spelat en del biljard. Styrketränat en tag....hmm jag kommer inte i håg allt. Tyvärr tröttnar jag väldigt fort å när jag "kan" det jag provat så hoppar jag på nästa grej.
Hade en broderingsperiod också, så det e inte bara fart å fläkt.
Jag sitter annars mycket hemma, har svårt att umgås med folk förutom i bland (hypomanin)
Nu hjälper jag xet med renoveringen av huset som vi påbörjade när vi var ett par, antagligen blir vi ett par igen så smånigom
stora drag vad jag gör/gjort
-
Coolt med snowbord! Har inte vågat mig på sånt, har dock åkt slalom (störtlopp) en gång. Hua...lika med dödsfara! Spännande de där med exet, som kanske snart inteär ett ex.
-
Tack för välkomnandet och alla svar!
susye, han har bara ätit Lithium i knappt två veckor, och de tar regelbundet blodprov för att se att han får tillräcklig dos. De höjde i början av veckan, och då hade han mycket kräkningar och diaré. Men nu verkar det faktiskt som att medicinen har börjat verka. Han är mycket lugnare och klarare. Han verkar vara en och samma person hela tiden nu igen. Fast fortfarande låg och ledsen. Men ändå ärlig, klar och sansad. Nu är det mest jag som "krånglar". Jag har så svårt för att lita på att han verkligen är tillbaka, på riktigt. Och jag är så oerhört sorgsen, besviken och arg för allt han har utsatt mig för det senaste halvåret, då han mått så dåligt och varit så kall och egocentrisk.
Jag längtar efter honom...efter att börja leva på riktigt, med närhet, tillit och kärlek. Men jag brottas med tanken/känslan av att jag låter mig behandlas som en dörrmatta, om jag går honom till mötes nu, bara för att det plötsligt "passar honom" att vara snäll igen. Visst, om det handlar om sjukdom, så kan han ju inte styra att han emellanåt är elak. Men samtidigt är det så himla svårt att begripa och acceptera.
Maia, jag känner igen det du skriver. Min mans hypomana perioder liknar det du beskriver om att känna att företaget är beroende av en, samtidigt som man är stressig och irriterad. Den där upprymdheten och smittande inspirationen, som man ofta läser om i samband med bipolär, har han sällan. Han kan vara ett riktigt energiknippe, men oftast på ett stressigt, otåligt sätt. Han utreds även för adhd.
erfaren bipolär: Kritik suger han åt sig som en svamp. Det finns ingen gradskillnad. Han känner lika stor skuld för att jag påpekar att han glömt ställa sin kaffekopp i diskmaskinen, som när han inser att han just skällt ut mig för något helt orimligt som egentligen bara var en projektion av något som han är missnöjd med hos sig själv. Han blev väldigt hårt kritiserad som barn, och bestraffad med brutalt våld eller utebliven mat, och tyvärr har han fortsatt att straffa sig på samma sätt som vuxen. -
Trötta frugan: skönt att höra att medicinen har börjat verka. De är ofta så när man har låg självkänsla att det negativa har lättare att fastna, medans de positiva rinner av en. Jobbigt för honom att ha fastnat i ett sånt mönster från barndomen. Även jobbigt för dig såklart. Hoppas att medicinen fortsätter att ge god inverkan på honom och att du får tillbaka din man, kärlek och närhet.
Kram Kram -
Mår skit. Jäkla depressioner som man ändå inte kan tillåta sig då jag har en son att tänka på.
-
Va jobbigt!!! Hoppas att de känns bättre snart. Hur länge brukar dina depressioner sitta i?Maia skrev 2010-10-16 14:39:02 följande:Mår skit. Jäkla depressioner som man ändå inte kan tillåta sig då jag har en son att tänka på.