• susye

    Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

    Cherrybaby skrev 2010-03-06 14:59:29 följande:
    min sambo kastade ut mig, så nu känner jag mig hemlös, sitter hemma hos mamma, har inte ens ett rum, har en säng jag kan sova i men ingen plats för mina saker, har allting i stora ikea påsar. vet inte hur jag ska orka med att fortsätta när inte ens min pojkvän orkar med mig, jag har alltid bara gjort saker för alla andra skull, men vems skull lever jag för nu då? han vill inte ens träffa mig, han behöver vara själv säger han.. vill inte ligga inne på psyket sista tiden jag är hemma.. men vet inte riktigt vad jag ska göra annars. det är väl bara att fortsätta hoppas på att någonting löser sig, med tiden.. självhatet är för stort, hur ska jag kunna älska mig när ingen annan orkar göra det?
    usch vad jobbigt för dig gumman att din sambo kastade ut dig. kan det vara så att han behhöver distans till allt o få fundera på om han orkar? han måste ha levt i en stor skräck att du ska skada dig själv. vet själv hur den känslan är för en anhörig att leva med den skräcken då jag som mamma levt med den då min son velat dö tex. lämna honom ifred ett tag så får du se om han hör av sig. o du behöver jobba med din självbild o lära dig älska dig själv för som den gamla kryschan säger så är det svårt för andra att älska en så länge man inte älskar sig själv. ska själv börja jobba med min självbild med min samtalskontakt då jag inte tycker om mig själv. säg till dem på behandlingshemmet att du behöver jobba med detta. o du ska leva för din egen skull o inte för andras. ge inte upp. när ska du till behandlingshemmet?
  • susye
    flower79 skrev 2010-03-07 16:16:01 följande:
    Hej på er igen... Läste Maias inlägg längre upp och blev glad faktiskt att hon har en snäll familj (mamma) som ställer upp i vått och torrt. Sen läser jag Cherrybaby som har en sambo som kastar ut henne som jag fattar är för att hon har sjukdommen? Har själv erfarenhet av närstående som tar avstånd från en för man är sjuk...Mina föräldrar har mer eller mindre sagt upp kontakten med både mig och mina barn för vad jag förstår är att jag är sjuk.. De sa till mig vi förstår oss inte på dig. Man har ju inte valt själv att vara den man är när sjukdomen slår till,och ibland mår man bättre men som i mitt fall så får jag nog acceptera att mina föräldrar inte vill ha med mig att göra vare sig jag är åt det friskare eller det sjukare hållet. Just nu väntar jag bara på att allt ska vända och jag ska se en ljusning i all deppighet. Vet den kommer komma så småningom...men när????
    vad fruktansvärt att dina föräldrrr har tagit avstånd från dig har de den där "gamla" inställning kring psyk o psykiska sjukdomar kanske? en del skäms ju tyvärr fortfarande för psykisk ohälsa. men iaf så är du stakt som kämpar på o försöker se att deppen kommer att gå över. du har dina barn o försök att leva ett bra liv med dem trots dina föräldrars beteende. det verkar du i o för sig ha gjort. precis som du själv skriver så kan du nog bara acceptera dian föräldrars beteende då du ju inte kan förändra det o att hålla på o älta o fudnera på varför de gjort som de gjort får dig ju inte att må bättre.
  • susye
    Maia skrev 2010-03-13 16:18:30 följande:
    Så, nu har jag slutat med propavanen och försöker ta bort stesoliden så gott jag kan (med läkarens godkännande naturligtvis). Stesen är svår, har inte tagit på ett par tre dar men har mått så dåligt, varit otrevlig mot sambon, uppstressad och vääldigt svårt att varva ner. Så, idag sa sambon åt mig att ta en stes. för guds skull! Så jag fick ge upp för idag och ge vika och tog den satans stesoliden. Att den ska vara så himla svår... Humöret pendlar på mig igen. Lyckorus allt ifrån en dag till en vecka. Sen orkeslös och nervig på samma sätt. Det är ganska jobbigt. Idag fick jag till och med en dum (men flyktig) tanke om vad har livet egentligen att erbjuda mig. Har inte sagt nåt till sambon men ska tala om det för ssk på psyk på måndag när jag hämtar medicin. Har lovat henne att alltid tala ärligt med henne och det står jag fast vid. Har tvångstankar om att skaffa ett barn till. Nästa dag vill jag absolut inte ha mer barn. Mest går det åt att jag vill ha ett till men vill inte vänta och komma på fötter som alla säger åt mig utan jag vill ha ett barn NU! Vet att det i realiteten inte är så smart men jag kan inte släppa det. Såå, jag är väl inte så stabil som jag trodde förut. Jag hade nog då en härlig uppåt period. Hmm, detta blir nog lite svårare och mer utdraget än jag trodde. Var på vippen att sluta med alla piller och skaffa mig ett heltids jobb. :/ Nu har jag gnällt klart för stunden. Kram på er.
    usch då gumman låter jobbbigt. du kasnek ska trappa ut benzon långsammare så kanske det inte blir såhär för dig. förstår om du vill bli av med dem men samtidigt ska du ju må hyfsat på vägen så kanske bättre att skynda långsamt.
  • susye
    Maia skrev 2010-03-17 10:56:11 följande:
    Precis vad min ssk på psyk sa. Nu vill jag inte ha ett barn, räcker med sonen. Har haft två jobbiga veckor på raken nu men jag sa ärlig till ssk hur jag mår och så så de vet och kan ha lite koll på mig. Det jobbigaste är att sonen har börjat få en ordentlig egen vilja nu och det det är mycket gnäll och lite av en kamp med det mesta. Vet ju att det är en del i hans utveckling men har haft sämre tålamod med honom. Försöker göra mitt bästa och hålla masken även när tålamodet tryter men har inte samma energi att tex leka med honom. Sitter mest i soffan och hoppas han kan roa sig själv. Det funkar ju inte så bra nu när han har börjat bli gnällig och vill underhållas mest hela tiden. Så, det bästa på hela dagen är när vi nattar honom för han sover för natten redan vid 18.00 så man har ganska mycket kväll kvar för att ta det lugnt och bara slappa. Hur går det för dig Susye? Och alla er andra? Tråden verkar ju lite tom...
    men sonen måste lära sig att leka själv. tror inte på det där med att man ska aktivera barnen precis hela tiden. låt honom gnälla lite det tar han inte skada av. barn ska lära sig att leka själv stundtals o använda sin egen fantasi. sen ska man givetvis leka med dem mellan varven etc. o ha inte dåligt samvete för att det känns skönt då han lägger sig. är nog många föräldrar som tycker det under deras gnällperioder.
    bra att du är ärlig mot din ssk så du kan få rätt stöd o hjälp. hon ofta träffar du din ssk?
    själv så går det upp o ner. mest ner nu. har inlett kbt nu efter alla år o det är tufft. så mycket som jag förträngt som kommer fram.
    tråden verkar stå lite still just nu men vi tappra som är här får väl hålla igång den så kanske nån ny hittar in.
  • susye

    Maia: tack för dina värmande ord om mina råd. vet inte om de är så kloka egentligen utan kommer mer spontant från hjärtat o från situationer jag själv upplevt. jo er son är ju liten o behöver en hel del uppmärksamhet men han "dör" inte av att gnälla lite heller. har du pratat med din ssk om det här? hon kanske kan ge dig råd om hur du ska tackla detta. jag mådde riktigt dåligt redan innan kbt:n drog igång så jag vet inte vad som är hönan o vad som är ägget. jag har velat fram o tillbaks länge kring kbt men kom till insikt om att om något i mittt liv ska kunna förändras så måste detta göras. även om det gör ont o är tufft så hoppas jag på att komma stärkt ut på andra sidan sen

  • susye
    Maia skrev 2010-03-18 12:52:20 följande:
    Det är ett modigt steg du har tagit tycker jag. Iom att jag fungerar ok i vardagen nu så vill jag inte ta såna beslut med rädsla att det skulle gå åt fel håll. Förstår att du provar när inget annat fungerar och jag skulle nog göra detsamma om det blir riktig panik igen. En kompis har gått på kbt och hon tyckte det var jätte bra.
    förstår hur du tänker men har du jobbigt bagage eller saker du borde ta tag i o förändra så vänta inte för länge med kbt i  så fall för förr eller senare kommer det ikapp dig. det det gjort för mig senaste året o det är väl en stor del av att jag är så depp hela tiden o har ångest
  • susye
    Maia skrev 2010-03-24 12:46:51 följande:
    Håller på att falla neråt igen. Självskade tankarna har börjat komma tillbaka. Känner mig stressad och pressad av framförallt FK. Vet inte hur jag ska klara detta. Måste förmodligen bryta med sambon också för han har gjort klart för mig att han inte klarar av ett till skov. Jag kan ju inte lova att jag inte blir riktigt dålig igen och då ser jag ingen anledning att fortsätta vara med honom. Det känns som att det bara är en tidsfråga.. Fick en rejäl ångest attack förut pga ett brev från FK och han tyckte jag skulle rycka upp mig och sa att han trodde jag inte skulle bli så här igen. Detta är ju en sjukdom som kan slå till när som helst. Det kan gå år emellan men det också ske nästa vecka, jag kan inte ge några garantier. Vet inte vad jag ska göra eller hur eller varför.
    gumman då vad jobbigt för dig. vad är det fk bråkar om då? nej det är ju så att vi inte kan veta när nästa skov uppstår men samtidigt kan jag delvis förstå att din sambo inte orkar hur mycket som helst. han är ju inget övermänniska. vi är ju som jag sagt tidigare inte så lätta att leva med heller alla gånger det är jag helt övertygad om. de anhöriga oroar sig nog mycket för när nästa skov ska komma, när vi ska skada oss själva igen etc etc. kan ni inte prova att vara särbos ett tag för att se hur det känns?
  • susye
    Evii skrev 2010-03-21 19:12:17 följande:
    Hello Jag e evi snart 20 år och har haft diagnosen bipolär typ 1 sen 2005.. är gravid med första barnet och mår för första gången på länge BRA! inga men och förutom jag mår BRA!!! Haha kändes skönt att säga det
    välkommen hit grattis till graviditeten o till att du mår så bra nu. men var beredd på att det kanske inte håller i sig för ofta mår man bättre under graviditeten men sen kommer skiten tillbaks igen. vill inte måla fan på väggen utan bara förbereda dig på att det kan bli så. ska givetvis hålla tummarna för att det inte blir så för dig. njut av graviditeten nu o ta det som det kommer isåfall
  • susye
    Maia skrev 2010-03-24 12:57:32 följande:
    Nej. Jag kommer helt enkelt inte klara detta.
    du fixar det, du är starkare än du tror. tänk bara på allt du har fixat hittills. sök hjälp igen så du får hjälp innan det går för långt. styrkekram
  • susye
    MariaKsk88 skrev 2010-03-24 13:48:03 följande:
    Inte jag heller. Jag orkar inte mer. :( Önskar jag kunde hjälpa dig men jag mår lika pissdåligt själv.
    vad jag har tänkt på dig o udnrat hur du har det. inget vidare förstår jag ju men kämpa på. du kommer att "vinna striden2 o få må bättre igen. du vet att jag finns i inboxen om du behöver. styrkekram
Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2