The return of the Lolilla

Jag hade löss när jag var 10. Alla i stallet fick det. Jag hade hår ner på låren och det var tjockt som fan. Minns än idag att mamma kammade och tvättade från 07 på morgonen tills hon åkte och jobbade klockan 20 på kvällen. Och så JÄVLA ont i nacken jag hade. 

Alltså, de tricken funkar inte på mig... Jag gillar faktiskt inte barn, speciellt mycket... *hemsk*

Bebisar är skittråkiga

Söta ja, men hur länge orkar man kolla på dem? Kanske tre minuter.

Får jag berätta en obehaglig sak?

Det kom ju nån svensk TVserie för kanske 15 år sedan, där man gjorde reportage om olika "kända" spökerier i landet, alltid med lite dramatiserade filmsnuttar också.

I ett avsnitt handlade det om något gammal slott eller herrgård, där en elak kvinna som levt på 1500-talet spökade. De berättade att hon var en sjuk sadist som bruikade roa sig med att klippa fingrarna av småbarn, med sax.

Ända sedan jag såg det programmet får jag lite obehag av småbarns fingrar. Inte för att jag tycker de är äckliga, utan de får mig alltid att tänka på hur hemskt det skulle vara om någon kom och klippte av de sköra små fingrarna med en sax.

Många barn gillar mig med, av nån konstig jävla anledning. Kanske för att jag inte pratar bebisspråk med dem eller ojjar mig över hur söta och små de är eller överdriver när de ritat nån ful teckning

Oj, vilken konstig situation....

Det är mest när de spretar med fingrarna som tanken kommer. Inte sådär till vardags, när man håller dem i handen eller dyligt. Usch det är vidrigt, jag önskar jag aldrig hade sett det programmet.

Du får väl ta ett initsiativ och säga från!