Hurley

Äldre 24 Feb 11:00

462 svar

Till er som inte kan gå ner i vikt

Jag vet inte hur jag ska skriva det här för att inte låta dryg och få en massa påhopp men jag ska försöka =)

Jag har länge undrat hur man förblir väldigt tjock? Jag ser det runt omkring mig dagligen, hos vänner, släktingar, på jobbet och ute på stan. Människor som dras med massiv övervikt, vissa upp mot 100 kg. Det bantas till höger och vänster med olika metoder, pulver och soppor. En del genomgår till och med kirurgiska ingrepp (!) för att bli av med övervikten. Hur hamnar man där?

Jag har själv varit rätt knubbig. Jag vägde 86 kg till mina 160 cm efter mitt första barn. Under graviditeten struntade jag fullkomligt i vad jag åt och svällde som en ballong. När min son var född slutade jag att äta och gick ned 1,5 kg i veckan till jag nådde min målvikt på 55 kg. När jag skriver slutade att äta menar jag inte att jag drabbades av någon ätstörning utan jag åt typ keso och sallad till frukost, magert kött och grönsaker till lunch och middag. Åt inget socker, inga kolhydrater och drack ingen alkohol. Visst var jag hungrig som en varg vissa dagar men det dör man ju inte av. Det finns människor på vår jord som lever på mycket mindre om dagen än det jag åt under min viktminskning.

Det jag undrar är hur man kan ställa sig på vågen och se att man väger x antal kilo för mycket men trots det fortsätta äta massa skräp? Det är ju bland det enklaste i världen att gå ner i vikt. Alla vet hur man gör. Jag vet att det finns ett fåtal människor som har någon form av sjukdomsbild som gör att de inte kan gå ner men det är ytterst få. De flesta blir tjocka av det de stoppar i munnen.

Ni som har svårt att gå ner, vad händer om ni drar ned på maten och inte äter något onyttigt på låt oss säga ett halvår? Får ni ångest? Mår ni dåligt på något annat sätt som gör att ni måste överäta?

Hoppas jag inte trampar på alltför många tår med inlägget, det är isf inte min mening.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-02-25 12:23
Oj vilken respons! Jag vill bara säga ett par saker.

Jag har fått frågan om jag är man eller kvinna??? Jag skriver om min graviditet och det borde ju vara en liten ledtråd =) Jag är kvinna, 33 år gammal och mamma till två pojkar.

Jag ser INTE ser på överviktiga!! Jag stirrar inte på överviktiga i badhuset (hur larvigt som helst att påstå det). Det är inte det inlägget handlar om! Var någonstans har jag sagt det? Visst, jag har fått en hel del elaka kommentarer här och det har runnit över och jag har svarat med något drygt. Det var inte min mening och om någon tagit illa vid sig ber jag om ursäkt. Min mamma är gravt överviktig och det är även min allra bästa vän i hela världen. Det jag var ute efter var att få veta hur man kan må så dåligt av att äta nyttig mat att man hellre drar på en massiv övervikt?

Jag har aldrig skrivit att den som väger 100 kg har övervikt. Det beror på hur lång man är och hur mycket muskler man har. Jag skrev att det finns människor som drar på en övervikt på 100 kg. Förstår ni skillnaden?

Nästan alla här inne är medicinska under. 98% av er som är kraftigt överviktiga äter sunt, syndar nästan aldrig och motionerar minst en timme om dagen.

Jag riktar inte detta till er som lider av sjukdomar eller äter medicin som gör att ni går upp och har svårt att gå ned.

Det är farligt att lida av fetma, det kan ingen säga något mot. Vidare tycker jag mig se en tendens som skrämmer mig. Nu menar jag inte alla så inget ramaskri nu men de flesta barn jag ser som är överviktiga har överviktiga föräldrar. Att tillåta sig själv bli och förbli tjock är en sak, det tar man som vuxen ansvar för själv men att låta sina barn bli det, det är vanvård.

onoff

Äldre 25 Feb 00:44

#286

MLT skrev 2010-02-25 00:41:03 följande:

Jag har en teori om att alla människor befinner sig på en slags nollpunkt. Oavsett om man väger 100kg eller 50kg så är det ens nollpunkt. Ökar man i vikt känner man sig obekväm och samma sak om man minskar i vikt. Jag tror att ens nollpunkt är en trygghet, det är så man ska känna sig för att vara bekväm och trygg i sin kropp, även om man kanske har ångest för vad man ser i spegeln och på vågen.Om man då försöker gå ner i vikt genom att minska på maten så går det bra ett tag, tills man lämnat sin nollpunkt eftersom man börjat gå ner i vikt. Du vet att du måste sluta äta onyttigt för att fortsätta gå ner, men när du fått den där lite lätta känslan i kroppen så känns det plötsligt ok att äta bara en bulle eller en portion mat extra och snart är man tillbaka i sitt gamla ät-beteende. Som om man hela tiden strävar efter att befinna sig på sin nollpunkt.Jag tror att det är mycket lättare att gå ner och hålla vikten om man sätter upp tydliga målbilder och jobbar med sin hjärna. Du ts hade dina målbilder klara redan, eftersom du nyligen vägt 55kg. Men har man aldrig varit normalviktig eller var det för länge sen är det svårt att veta vad det är man kämpar för och då är det nog lättare att tappa glöden. Att gå ner i vikt är som att famla i mörkret utan att veta vart man ska och det tar väldigt lång tid att komma dit, medan maten ger trygghet nu på en gång.Lägger man då till allt socker i maten som gör många beroende, allt större portioner och stillasittande så tycker jag inte att det är lika konstigt som du att fler blir överviktiga och/eller misslyckas med sina viktminskningsförsök.

men från början är vi ju alla lika stora! nångång lär man ju ha gått upp i vikt för att komma upp i 100 kg´s klassen!

MLT

Äldre 25 Feb 00:47

#287

onoff skrev 2010-02-25 00:44:20 följande:

men från början är vi ju alla lika stora! nångång lär man ju ha gått upp i vikt för att komma upp i 100 kg´s klassen!

Jag har haft anorexia och det jag såg i spegeln var inte samma som andra människor såg. Jag tror det är samma när man går upp i vikt, man inser inte hur stor man är.

PennyD

Äldre 25 Feb 00:47

#288

onoff skrev 2010-02-25 00:44:20 följande:

men från början är vi ju alla lika stora! nångång lär man ju ha gått upp i vikt för att komma upp i 100 kg´s klassen!

När är från början? Inte vid födseln antar jag? Och generna, de gör ingenting menar du?

Darling1980

Äldre 25 Feb 00:47

#289

MLT skrev 2010-02-25 00:41:03 följande:

Jag har en teori om att alla människor befinner sig på en slags nollpunkt. Oavsett om man väger 100kg eller 50kg så är det ens nollpunkt. Ökar man i vikt känner man sig obekväm och samma sak om man minskar i vikt. Jag tror att ens nollpunkt är en trygghet, det är så man ska känna sig för att vara bekväm och trygg i sin kropp, även om man kanske har ångest för vad man ser i spegeln och på vågen. Om man då försöker gå ner i vikt genom att minska på maten så går det bra ett tag, tills man lämnat sin nollpunkt eftersom man börjat gå ner i vikt. Du vet att du måste sluta äta onyttigt för att fortsätta gå ner, men när du fått den där lite lätta känslan i kroppen så känns det plötsligt ok att äta bara en bulle eller en portion mat extra och snart är man tillbaka i sitt gamla ät-beteende. Som om man hela tiden strävar efter att befinna sig på sin nollpunkt. Jag tror att det är mycket lättare att gå ner och hålla vikten om man sätter upp tydliga målbilder och jobbar med sin hjärna. Du ts hade dina målbilder klara redan, eftersom du nyligen vägt 55kg. Men har man aldrig varit normalviktig eller var det för länge sen är det svårt att veta vad det är man kämpar för och då är det nog lättare att tappa glöden. Att gå ner i vikt är som att famla i mörkret utan att veta vart man ska och det tar väldigt lång tid att komma dit, medan maten ger trygghet nu på en gång. Lägger man då till allt socker i maten som gör många beroende, allt större portioner och stillasittande så tycker jag inte att det är lika konstigt som du att fler blir överviktiga och/eller misslyckas med sina viktminskningsförsök.

Kloka och sanna ord.

Man har en känsla i sin kropp och lever på- en dag inser man att man inte passar i strl 38, utan msåte gå och hämta en strl 42! ^_^ Men det känns ju inte annorlunda, man är bekväm i kroppen! Det är andras kommentarer och åsikter som säkert gör att det känns jobbigt för många.

Probably the best in the

Äldre 25 Feb 00:48

#290

onoff skrev 2010-02-25 00:42:54 följande:

Ja du får en kick av en smörgås, som går ur efter ett par timmar, en sallad håller i sig i kroppen en längre tid.Vilken macka gör du på 30 sekunder? Jaja, 30 sekunder jämfört med två minuter, är det någon stor skillnad? Kanske är värt och offra en och en halv minut på att äta ett lättare alt.??

Men du fattar ju inte grejen! Det handlar om den sociala biten, om att inte ha orken för att det är så himla mkt annat i livet som prackar på, om att inte hinna planera, att få sätta andra än sig själv i förta rummet osv!

Och den sallad du beskriver betår mest av vatten och ger ingen mättnad. Inget fett och inte mkt till protein heller. Visst kan dom slänga i sig en sallad men då den ine ger mkt energi lär det snart vara en chokladbit som slinker ner för att hålla ångan uppe...för nåt annat fanns det inte hemma...och när vi äntligen satte oss ner för att planera blev ungarna sjuka, det blev snabbhandling, nån fick jobba över, bilen gick sönder....osv. Vissa håller sig smala ändå, för dom går inte upp i vikt av dåligt planerad mat osv (sen hur hälsosamma dom är...nja) andra ökar i vikt och mår ännu sämre och å kommer paniken för att man inte har tid med sig själv.

När alla delar i livet är i symbios, och man kan sätta sig själv i första rummet, för att allt annat flyter på, ja då har man goda förutsättningar att också lyckas. Oavett om det är matig smörgås eller sallad eller fett och protein man väljer. Inte förr!

Det handlar då också om prioriteringar, alla kan inte prioritera som dom önskar...och det är en orsak till att det finns överviktiga människor, och att då ge råd som ät mindre och motionera mer, det blir bara hånfullt....

onoff

Äldre 25 Feb 00:49

#291

Darling1980 skrev 2010-02-25 00:40:04 följande:
Böev ute på 90talet med att peppa gneom att hoppa på folk ;DNä men om du upplever det som peppande att höra att du är fet, ful, lat och dum, så kör på :) Jag blir inte peppad, på sin höjd blir jag ledsen att du tror att din åsikt är så viktig att du behöver vara elak mot andra som ser ut som dig men kanske inte är i exakt samma sits?Ni kanske ska bilda en klubb för sadistiska, självplågande knubbisar.;)
fet ful lat och dum?
Vart nånstans skrev ts det?
Har jag skrivit det?
Orka diskutera med någon som hittar på...

Probably the best in the

Äldre 25 Feb 00:49

#292

onoff skrev 2010-02-25 00:44:20 följande:

men från början är vi ju alla lika stora! nångång lär man ju ha gått upp i vikt för att komma upp i 100 kg´s klassen!

Åkej, så alla bebisar är 50 cm och väger 3 500 gram?

Probably the best in the

Äldre 25 Feb 00:50

#293

MLT skrev 2010-02-25 00:47:13 följande:

Jag har haft anorexia och det jag såg i spegeln var inte samma som andra människor såg. Jag tror det är samma när man går upp i vikt, man inser inte hur stor man är.

Jo, det gör man. Inte alla kanske, men många inser och lider av det! Andra inser men skiter högaktningsfullt i det för dom mår bra ändå!

Darling1980

Äldre 25 Feb 00:52

#294

PennyD skrev 2010-02-25 00:47:39 följande:

När är från början? Inte vid födseln antar jag? Och generna, de gör ingenting menar du?

Kan säga att jag inte är i 100kgs klassen, men fortsätter ja gi samma takt att gå upp så är jag nog där om några år.

Jag blev faktiskt "poff" stor, och jag hann inte alls med. I "huvvet" är jag fortfarande 55kg "smal" och jag blir fortfarande lika shockad varje gång jag ska prova kläder eller går förbi en helkroppsspegel. KÄNSLAN i kroppen är densamma- det är ju _min_ kropp.

Men iomed en snabb viktökning så blir kroppen tröttare och det försämrar ju även det "orken" att ta itu med det då man väl upptäcker det.

Så jag förstår om folk går upp utan att märka det- och när de väl märker det har det gått så pass långt att de inte riktigt orkar att ta itu med det direkt.

Hur många har inte bestämt sig för at tbanta för det har fått en shock av att se en bild på sig själv som en kompis tagit på en tillställning? Man ser sig själv varje dag i spegeln- och man går sakta uppåt. Man kanske inte maniskt väger sig...

Sen har man en vacker dag en enorm mental-och fysisk elefant att ta itu med på något sätt. :D

onoff

Äldre 25 Feb 00:52

#295

Probably the best in the skrev 2010-02-25 00:48:49 följande:

Men du fattar ju inte grejen! Det handlar om den sociala biten, om att inte ha orken för att det är så himla mkt annat i livet som prackar på, om att inte hinna planera, att få sätta andra än sig själv i förta rummet osv!Och den sallad du beskriver betår mest av vatten och ger ingen mättnad. Inget fett och inte mkt till protein heller. Visst kan dom slänga i sig en sallad men då den ine ger mkt energi lär det snart vara en chokladbit som slinker ner för att hålla ångan uppe...för nåt annat fanns det inte hemma...och när vi äntligen satte oss ner för att planera blev ungarna sjuka, det blev snabbhandling, nån fick jobba över, bilen gick sönder....osv. Vissa håller sig smala ändå, för dom går inte upp i vikt av dåligt planerad mat osv (sen hur hälsosamma dom är...nja) andra ökar i vikt och mår ännu sämre och å kommer paniken för att man inte har tid med sig själv. När alla delar i livet är i symbios, och man kan sätta sig själv i första rummet, för att allt annat flyter på, ja då har man goda förutsättningar att också lyckas. Oavett om det är matig smörgås eller sallad eller fett och protein man väljer. Inte förr!Det handlar då också om prioriteringar, alla kan inte prioritera som dom önskar...och det är en orsak till att det finns överviktiga människor, och att då ge råd som ät mindre och motionera mer, det blir bara hånfullt....

Fattar fortfarande inte hur svårt det kan vara att göra en sallad, krävs det mkt planering? Och jag själv blir mycket mer mätt på en tonfisksallad än en smörgås.
Men jag vet inte, dom kanske serverar en ostmacka till lunch på restauranger? Jag har för mig att en tonfisksallad är mera lunch än en macka! Just för att den mättar!

Till er som inte kan gå ner i vikt

INNEHÅLL