Varför är det viktigt att jag föder vaginalt?

Jag fick snitt efter 24h med onda värkar som inte gjorde ngn nytta

Ts du och jag hade exakt samma förlossningsförlopp förutom att jag inte hade någon förlossningsrädsla innan. Jag är gravid igen nu och har varit på ett första samtal med läkare, har nu remiss vidare till spec mödravården. Hoppas verkligen de inte nekar ett planerat snitt. Blir arg och ledsen när jag läser hur du blivit behandlad. Jag förstår heller inte varför det är så förbaskat viktigt att föda vaginalt när det innebär en fruktansvärd psykisk plåga och kan resultera i en problematisk förlossning därpå.

Jag tror att det finns en ganska spridd uppfattning att det är viktigt för den kvinnliga identiteten att ta revansch efter en "misslyckad" förlossning". I all välmening tror de att gebom att pracka på dig en vaginal förlossning som går vägen denna gång ska såren från din första förlossning läka. Det är min teori. Jag baserar detta på vad jag läst om förlossningsrädsla, att det är något som ska botas för det är irrationellt. Själv är jag av en annan uppfattning. Förlossningsrädsla kan i allra högsta grad vara rationell och i dessa fall kan snitt vara en bättre lösning. Det gäller bara att få dem att inse det!

Lycka till!

Jag tror det ligger mycket i vad pumpkinpie skriver. Hela vår mödravård, samt de flesta böcker, tidningar, websiter etc som riktar sig till gravida kvinnor glorifierar utan tvekan den vaginala förlossningen. Bilden av den lyckliga mamman som får upp sitt barn på bröstet efter allt slit och omedelbart kan börja amma samt mår toppen och åker hem efter 6 timmar trycks på oss tycker jag.

Kan inte riktigt säga mycket mer än att jag har lite svårt för att man vill ha planerat snitt om man aldrig tidigare fått barn, så jag tycker du verkar väldigt stark som ändå tog beslutet att försöka föda vaginalt med första.. Men efter en sån upplevelse tycker jag det är självklart att du ska få planerat snitt, har hört mångas historier om hur otroligt stora spsykiska men i relationen mellan mamma o barn en svår förlossning kan ge och man borde göra allting för att undvika detta för någon som redan gått igenom det en gång.. Håller tummarna för att du får planerat snitt när det är dags för syskon <3

Min teori, helt utan vetenskapligt stöd.

Vi förlorade vårt första barn i v 26 i magen och det är en förlossning som absolut inte hade något gott med sig. När vi fick veta att barnet hade dött ville jag bara få det avklarat och höll på att svimma när de sa att jag va tvungen att åka hem, sova och komma tillbaka dagen därpå för att bli igångsatt. Vadå tyckte jag? Vi löser väl detta nu med ett kejsarsnitt??? Nix... Vaginal förlossning är det bästa sa de... (Av flera orsaker) Förlossningen vn mardröm trots att det gick snabbt (7 timmar från igångsättning). Allt va bara hemskt: situationen med barnet, att man inte va mentalt förberedd på att genomgå en förlossning, enorm smärta (ja, det är samma smärta även om barnet bara väger 405 g)...

När sen vårt nästa barn skulle födas gav jag mig fan på att jag skulle ha en vaginal förlossning igen och hade blivit helt knäckt om det hade resulterat i kejsarsnitt. Men jag vet inte hur många gånger jag satt och önskade mig ett planerat snitt för att kunna ha kontroll över situationen... Trots att jag va livrädd för förlossningen, inte förlossningsrädsla i vanlig mening, utan lite annorlunda, var jag mer rädd för att det inte skulle gå att föda vaginalt. Jag ville helt enkelt vända på den negativa upplevelsen jag hade första gången annars va jag rädd att jag alltid skulle bära med mig en förlossning som något hemskt och jobbigt. Å nu i efterhand är jag ohyggligt glad över att jag gjorde det. Å nej, det kändes inte fantastiskt när sonen kom upp på brösten, amningen fungerade inte och vi stannade kvar 5 dagar på BB för att han va liten

Ang tidigare kommentarer så tror jag inte att det finns särskilt många "underbara" förlossningar Det går nog inte heller att komma över en mindre lyckad förlossning, den upplevelsen sitter kvar...

Fundera, känn efter, prata, prata, prata om det, både med din partner och läkare och barnmorskor. Lycka till!

ts, att värkarna skulle bli värre pga preeklampsi har jag inte hört.
däremot av själva igångsättningen i sig (särskilt om man får värkstimulerande dropp då!)..

blev själv igångsatt pga preeklampsi och var en hårsmån från snitt..
nu väntar jag barn igen och jag vill INTE föda öht.. varken vaginalt eller med snitt..
men ut ska ju ungen på ett eller annat sätt..

går på samtal med typ aurora bm.. nästa gång ska vi planera förlossningen iaf..
får panik bara jag tänker på det.. första förlossningen var HEMSK.. tog låååååång tid..förlorade massor med blod.. osv osv osv :(

kräv ditt snitt om du känner att du VILL ha ett snitt igen!

De kanske tror att du skulle må bättre bättre efteråt psykiskt om du födde vaginalt? Du skriver att du mådde dåligt efter din första förlossning och läkaren och barnmorskan kanske tror att du skulle mått bättre om du fött vaginalt och därför vill de att du gör det nästa gång.

Men fråga dem om varför de tycker du ska föda vaginalt. Sen kan du diskutera och bemöta det dem säger och förklara vad du tycker och varför.

Du undrar om det finns en anledning varför de tycker vaginalt tolkar jag det som, om det finns särskild anledning eller så?

Jag vet inte, jag ville inte med första, men blev akutsnittad, och nu frågade de och blev mer förvånade över att jag ville prova vag. igen. mer som om de var inställda på snitt!?!?

Jag kan förstå deras välvilja att de tror att en lyckad vag. födsel kommer läka din första upplevelse, det är nog så de tänker.
problemet är att det kanske inte kommer bli så. Då är ett lugnt planerat snitt bäst för att läka kanske.

Jag vill föda vaginalt och om det inte går lägger jag inga värderingar i det denna gång, men jag gör det för att utvägen med snitt finns där iaf. och det gör mig lugn.

Hon kallade det snittgaranti, om det går fel, tar lång tid utan progress, eller går över tiden för mkt

En av anledningarna till att man vill undvika kejsarsnitt är att det kan bli fysiska komplikationer såsom infektioner och sammanväxningar i buken som kan leda till större problem i framtiden.

Jag som arbetar som sjuksköterska på en kirurgavdelning skulle lätt tänka två ggr innan jag tillät någon operera i min mage. Har sett så många patienter som fått postoperativa komplikationer.

MEN, jag skulle såklart genomgå ett kejsarsnitt om det inte fanns några andra alternativ, som fysiska hinder, barnets välmående eller om man som många verkligen har dåliga erfarenheter av förlossning sedan tidigare och är riktigt rädd för det.

Är svårt att säga till folk hur de ska göra, utan alla får ju ta sina egna upplevelser och väga för och nackdelar.

Jag tycker att du ska fråga läkaren rakt ut varför han rekommenderar vaginal förlossning så kanske du får mer förståelse också.  Kanske finns någon annan anledning också?

Hoppas du känner att det är du i slutändan som får bestämma hur det kommer att bli och inte ngn annan som övertalat dig.

Lycka till

Det är väl även fördelar för barnet om det föds vaginalt. Exakt vilka minns jag inte nu Jag har själv ett snitt och en vaginal förlossning bakom mig och upplevde snittet mer positivt än den vaginala förlossningen, men skulle inte vilja ha den ogjord...

Jag har försökt fått KS med mina två första förlossningar (väntar nu min tredje) men lyckades inte. Det var ett himla prat om att vaginalt var naturligt, vaginalt var bättre osv. Förlossningarna blev hemska. Ska stå på mig bättre denna gång.

En anledning jag minns de sa var att om jag tänkte få flera barn kunde jag inte få KS då magen på något sätt inte kunde snittas flera gånger. Men jag har hört om dem som snittats flera gånger så jag har svårt att förstå argumentet. Det verkade bara vara mer bekvämt för dem känns det som.
Alla har rätt att bestämma om sin förlossning. Det är inte barnmorskan/läkaren som ska få ur sig babyn.

Hej svejs,

Jag har 5 barn. 4 egenfödda och ett gåvobarn, min mans första barn. Bra ungar de, som man inte behöver föda själv!

Jag har haft alla tänkbara förlossningar. Första, 25 timmar, dödsångest, klipp, massa stygn. Idioten sydde fel. 6 månader senare fick man ta upp alla stygn och sy om alltihop!!
Aldrig mer barn, tänkte jag! Men ville ha syskon till min dotter då jag inga syskon har. Gick på aurora, fick hjälp, stod på mig, krävde att de skulle se och höra mig. Fick en förlossning som var så perfekt man kan tänka sig. Personalen var på tårna, EDA:n funkade klockrent, babyn födde jag på knä och tog emot själv. Kirurgen kom ner och sydde och jag var hemma dan efter. Den känslan jag kände när jag på kvällen dagen efter tvåan var född går inte att beskriva!!! Min första förlossning skiljde sig marginellt mellan en slaktscen på scanfabriken men det var inte mitt fel!!!! Jag kunde visst föda barn!!! Ont gjorde det men jag hade inte varit rädd ett ögonblick!
Trean föddes 5 år senare. Orolig i slutet över , ok, en bra en dålig tidigare...hur blir det nu..... allt gick bra och jag kände att jag kunde med mina två tidigare förlossningar stå på mig och fick respekt. Ingen bedövning, små stygn, inget trassel.

Så jag tror inte alls på att det inte går att hela sin förlossningsupplevelse!

Mellan Trean och Fyran utbildade jag mig till Doula och har nu många förlossningar bakom mig där jag bistått förlossningsrädda mammor. Vi föder barn lika olika som vi ser ut!!!!! För en del är det ett rent helvete. Andra är helt tysta, opåverkade, smärtfria......många med trauman bakom sig visar enorm vilja och envishet i att vilja föda vaginalt igen. För vissa är det ett själsligt plåster, för andra yttligare en besvikelse och chock.

Jag fick efter mitt tredje barn en foglossning som gjorde att mitt bäcken gick i sönder. En annan historia. Fyran fick födas med snitt. Gick hur bra som helst även om jag upplevde att det var upp och ner på vända världen. Helt smärtfritt när babyn kom och ont efteråt. Och fult. Trots att jag är normalviktig så fick jag en liten kängrupåse över mitt ärr. Trist!

Jag antar att vad jag försöker säga är, lyssna på en person som ni respekterar och litar på. Ta med en doula på förlossningen, även om ni planerar ett snitt!
Sen kan man inte komma ifrån hur gärna man vill att den vaginal förlossningen, hur överjävlig den än ter sig förbereder både mor och barn för det som komma skalll. Men det finns ju alltid en gräns, har man haft två st. sfinktrar då bör man inte föda vaginalt, tycker jag!
En klok bm. sa en gång till mig att det är inte hur vi föder våra barn utan hur vi sen tar hand om dem som är viktigt! Lycka till nu oavsett vad du bestämmer dig för!