Åh, BP vad sorgligt. Hoppas att det snart är över, ta hand om dig! Låter likt min tredje graviditet, så grymt att först få se det lilla hjärtat och sen ingenting :(
Jag testade minus imorse, antagligen är jag bara skengravid (och idag har jag förstås mycket mindre symtom efter att ha testat...). Får satsa på en ögonop först och sen nya tag.
Här är en till med svagt plus imorse 
Känns askonstigt. Satsar på att ta en sak i taget, inte räkna ut BF och drömma om en mammaledig vår/sommar med bebissnus, inte ens fasa för en trött och illamående höst, utan bara anpassa det jag måste. Och ringa KK imorrn för att tvinga till mig Innohep. Håller helt med dig Krusbär; Hjälp! Hm, ja vi får se hur det går...
Håller tummarna för att vi snart är fler med syskonplus!!!
Cia; Coolt att skola om sig från optiker till byggingenjör. Låter jättekul!!
Jag har varit helt nervös idag. Ringde KK imorse och fick prata med en rätt vettig sköterska som, när jag dragit harangen om tidigare missfall, utredning och lyckad Innohepgraviditet, sa; Då måste du ju få en tid snart, jag får boka in dig till jouren. Så jag fick en tid imorgon kl 9.
Var väldigt nöjd med det ända tills jag fick för mig att tjuvkolla jourlistorna (jobbar ju på sjukhuset så där är de offentliga) och det visade sig att jouren imorgon är den läkare jag först skulle utredas hos som jag inte alls tyckte tog mig på allvar så därför bad jag om utredning hos min favvo dr GB. Den här dåliga doktorn hör dessutom riktigt illa och det är ju inte så kul att sitta och skrika ut så känsliga saker. Men å andra sidan var jouren på eftermiddagen en bekant så det hade ju inte heller varit topp... Så jag har kvar min tid imorgon bitti och försöker ladda för att orka stå på mig (det måste jag ju!) och hitta på en "bra" förklaring till varför jag valde bort honom, om han minns det och frågar. Att han känner igen mig räknar jag med för jag har haft honom både som lärare och examinator (mitt livs värsta och sämsta munta, hehe!).
Så imorrn får ni hålla tummarna för att det syns nån liten uppklarning i min livmoder, att jag får ett långvarigt Innoheprecept och att jag överlever mentalt!
Det låter kul Cia!
För mig gick det väl skapligt idag. Bra på så sätt att jag till slut fick Innohepreceptet. Doktorn ville först att jag skulle komma tillbaka om 2 veckor för att se om det syns något viabelt i livmodern för att då i så fall sätta in Innohep. Men jag lyckades övertala honom om att det antagligen vore för sent. Idag syntes inget annat än förtjockad livmoderslemhinna. Det känns helt ok, mer än så syns ju inte så här tidigt.
Däremot gillar jag INTE den här doktorns sätt. Idag hade han iaf en fungerande hörapparat, men hans inställning är helt uppenbart att missfall är ett överdrivet problem, han säger "utredningen var ju blank" "vi har inget att behandla" och "vi skjuter från höften". Tyvärr bokade han uppföljning till sig själv om två veckor. Jag vet inte hur jag ska göra med det. Idag gjorde han ju det jag ville och bad om, men samtidigt känner jag mig rätt knäckt när jag har träffat honom. Och jag har ju redan aktivt valt bort honom en gång, tror kanske att han minns det även om han inte sa det rakt ut.
Synd att jag inte hade mål i mun och svarade att det är iaf större chans att träffa om man skjuter från höften än om man inte skjuter alls...
Nåväl, nu har jag mina sprutor och mitt plus. Det är ju steg ett.
Håller tummarna för er andra!
Krus; ja, det borde jag ju göra. Men han har nog rätt bra koll på mig eftersom jag har varit student hos honom. Han kom ihåg idag att vi har träffats i samband med missfallsutredningen utan att ha den journalen (de har bytt från papper till data). På nåt sätt känns det inte schysst att bara byta (en gång till, jag gjorde det ju förra gången jag varit hos honom...). Om jag var min patient så hade jag isf förväntat mig nåt slags förklaring. Jag kommer antagligen att träffa på honom igen i nåt sammanhang och då kommer det kännas ännu värre än idag om jag byter bort honom igen. Kanske för att vi är kollegor som jag inte riktigt känner att jag kan skita i vad han tycker.
Nåväl, jag funderar på saken, tror att jag går på nästa besök. Sen får vi väl se om det känns lika illa och om det är aktuellt med fler besök.
Jag är i vecka 4+4.
Sorry för mitt ego-ält i tråden! Tycker ni som inte är i syskonfasen att vi ska göra en egen "Syskon efter upprepade missfall"-tråd?
Tack iaf för att ni läser och svarar, vi har inte berättat för någon om graviditeten ännu och det känns skönt att ha någonstans att ventilera. Jag brukar alltid vilja berätta tidigt för att orka med om jag får missfall, men nu drömmer jag nog naivt om att få säga till folk; "Hej! Jag är gravid. I vecka 13." Inte så realistiskt kanske...
Krusbär; Usch, vad pissigt! Jag håller tummarna för att det går bra ändå!
Ååååååh, vad långsamt tiden går!
Krusbär; jag behöver bara vänta till 25/8 för VUL, då hoppas vi se ett tickande hjärta, borde vara ca 6+4... Men det är som om man sitter och väntar och känner varenda sekund sega sig fram.
Om allt ser bra ut då så ska jag börja erkänna mig som gravid. Har bara berättat för en kompis och jag brukar berätta rätt öppet för vänner och familj tidigt, inte minst för att få stöd när det skiter sig. Nu har jag inte ens berättat för mamma, vet inte varför, kanske för att jag hoppas få bjuda även min omgivning på en lycklig gräddfilsgraviditet efter allt ältande.
Att inte tänka på det går sådär måste jag säga, jag mår illa nästan konstant, inte jätteilla, men tillräckligt för att inte kunna koppla bort det. Men jag är ändå glad för det, graviditetshormoner har jag i kroppen så det räcker!
Åh, grattis Lycka! Hoppas att ni mår okej!
Jag har sett ett 6mm stort frö med tickande hjärta! 
Tur att jag är sjuk (förkyld) så jag kan ligga i soffan och surfa gravidsidor och gotta mig hela förmiddagen!
Nu tyckte doktorn att jag bara ska gå på vanliga kontroller framöver, visserligen rimligt och fantastiskt att räknas som normal, men att vänta på ett RUL i vecka 12-13 känns ju evighetslångt. Ska nog kolla upp vad som finns att få privat här i stan.