Efter upprepade mf-forts

Grattis Finesssan! Men jag förstår om det inte känns som grattis just nu... Vi kan väl inte göra annat än hoppas att det går vägen och att det inte blir lika jobbigt som förra gången.

Jag har upplevt den här graviditeten ganska annorlunda. Oro som fasen i början förstås, men ändå med nåt slags distans jämfört med förra gången. Jag har inte heller blött alls lika mycket vilket förstås gjort mig mindre orolig. Sen när osäkerhetstiden är över så har det varit mycket jobbigare än förra gången, då var jag så lycklig att vara gravid (nu är jag lycklig att det verkar gå vägen och att vi ska få ett barn till, men själva graviditeten skulle jag gärna snabbspola) så jag tyckte att de flesta symtom var rätt kul. Nu tycker jag det är ett elände att ligga i soffan och vara trött och tröstäta mig allt tyngre. Väger redan lika mycket som i slutet med N och då har jag 15 veckor kvar.

Hmm, det där var kanske inte så uppmuntrande, men kanske kan man se det som att det kan bli annorlunda andra gången och att det alltså kan bli motsatt för dig Finesssan, bättre andra gången!

Det är iaf alldeles underbart att höra sin stora, lilla dotter prata om bebisen som ska komma ut ("då ska jag lära den krypa" "hon kan låna mina badbyxor" "det är en lillasyster som ska heta Sixten").

Hur är det med er andra?

Cia; ja, 15 veckor kvar! När du säger det så låter det ju lite?! Men jag tycker nog att hösten har varit lååång. Hoppas att våren blir kortare...

Funderar lite på att boka privat tillväxt-UL nån gång kring v 32. Vi fick det ju genom landstinget förra gången, men eftersom den läkare jag gått till den här gången är ett ärkepucko så har det förstås inte varit tal om något sådant. Får/fick ni andra det? Jag minns att jag tyckte det var väldigt skönt att se att allt stod rätt till i v 32.

Lilleskuttan; jag får (efter övertalning av en oförstående gyn) samma som förra gången. Inga nya prover eftersom jag aldrig fick ta några som visade nåt...

Det där med Hb är intressant. Jag har alltid högt (140-150) och så även i början av graviditet. Sen sjunker det, förra grav till 104 någon gång i mitten, den här gången 125 i v 24.
Känns ju som en inte helt osannolik iaf bidragande orsak till många av våra missfall, eller?

Idag har jag träffat en vän som var gravid för första gången när jag var gravid med lilla N, jag var då dödsorolig att vi skulle få missfall igen och de inte och att vi därför skulle tycka det var jobbigt att ses. Det blev inte så, det var de som fick missfall när vi båda var i v 12 och det var riktigt jobbigt att träffas under hela min graviditet. Ungefär när lillaN föddes blev vännen gravid igen och de fick en liten tjej som alltså oxå är 09a. Nu ska de få barn igen, bara några månader före oss. Känns så himla roligt att vi trots allt trassel har våra andra barn på gång och den här gången nästan samtidigt! Jag tror att det är fördelen med elände, man får lite mer vett att uppskatta det fina i livet.

Wow, grattis LillaD!!! Men skäms på dig att du håller oss utanför så här länge, hur ska vi då veta när vi ska hålla tummarna?!
Förstår att du känner dig tveksam, det är så segt i början när dagarna går så långsamt och blödningar gör det ju olidligt. Hoppas oxå att du äter ASA så länge och att du snart får tag på Innohep. Jag tycker att det borde nästan vilken gyn som helst kunna tänka sig att skriva ut med din historia, särskilt om du säger att du nu inte får tag på Leif. Kan du inte kontakta kliniken där han jobbar och be någon annan skriva ut om han själv är på semester? (om nu alla andra på ditt vanliga KK är dumma nog att neka dig)

Vilken rolig gravidtrend vi har här i tråden, hoppashoppas att alla glider in i gräddfilen så gott det går!

Jag blir oxå imponerad av att du ger dig in i den studien LillaD. Säger som Finesssan, jag skulle var för egoistisk för att vilja riskera att få placebo. Vilket ju i ett samhällsperspektiv är idiotiskt för hur ska det komma på behandling för upprepade missfall om de inte kan göra vettiga studier...?
Jag är mer distanserad den här graviditeten. Eller var i början, det tog nog udden av oron lite. Men visst låg jag och grät över mitt potentiellt döda barn på kvällarna även den här gången. Tack och lov blödde jag inte lika mycket så det bidrog ju förstås oxå till att jag inte blev lika nedbruten av att kastas mellan hopp och förtvivlan. Jag hoppas era blödningar avtar så att ni kanske slipper litelite av oron. Och så hoppas jag att tiden går fort.

Nu är det rätt likt förra gången, jag tror att bebisen är död när den inte rört sig på en stund, jag tror att den håller på att dö när den är stillsammare ett par dagar. Jag är lycklig när den (som idag) buffar och knuffar ordentligt utan alltför långa mellanrum. Jag är lycklig för varje vecka som går och vet visst precis vilken vecka jag är i, jag tycker tiden går alldeles för långsamt och jag tror vi ska boka ett tillväxt-UL privat om några veckor.

Det där med att man som andragångs-gravid inte skulle ha tid att tänka på att man är gravid för det är såååå mycket annat som tar ens tid förstår jag inte alls. Det här lilla knytet är ständigt i mitt medvetande, i form av oro eller glädje.

Va?! Är NI killar från Flashback?!!!!!!

Nu blir jag riktigt redigt förbannad. *startar en ny tråd om hur ni lurat och svikit mig*

Jag är oxå otroligt glad att jag hittade det här forumet och er. Innohep hade jag kaaanske fått ändå, fast jag vet inte... Och TLC det är ni det. Finns ju INGEN annan som skulle orka med ältandet.

LillaD; har du testat att dricka ett stort glas vatten när illamåendet är som värst? Funkade jättebra för mig förra gången. Den här gången har jag ätit mackor och pasta och glass istället...

LillaD; förra gången funkade det som sagt för mig. Den här gången har jag inte provat så många gånger, har varit så sötsugen så jag tänkt "Äh, jag tar en rostmacka" direkt... Lite tröst oxå (ja vi är fler som sunkar ner oss och deppar... idag hade jag psykbryt inför min dotter! Trött, förkyld, lite stressad och en stillsam bebis i magen. Då bryter man lätt ihop av en snart treåring).
Men egentligen vet man ju att man mår bättre av att inte tillåta sig sjunka för djupt (man blir glad av glada aktiviteter, javisst, men hur får man sig dit?)

Nu har iaf jag och N varit på simskolan och där är så himla bra mystid så nu är vi båda glada igen! (men bebis bjuder minsann inte på någon större aktivitet idag )

Hallå!
Här kommer man ju inte känna igen folk framöver! Jag har ju ändå bytt efternamn i år så det kanske passar att gå från ungdomliga a80 till tanten Z

Finessan: förstår frustrationen över att inte må dåligt, kanske ska du skylla på oss som håller tummarna för att ditt pyre ska stanna och må bra, men att du ska få må lite bra samtidigt!

Jag hade en jobbig dag igår, vår snart 3-åring är enormt tålamodskrävande  och mitt tålamod när jag är trött är liiitet... Så vi hamnar lätt i en ond cirkel. Ska verkligen försöka skärpa mig, men dagar när jag går runt med ångest över att det är så lugnt i magen blir det ibland bara för mycket.
Igår blödde jag dessutom ett par droppar!!! Jag tror det hänger ihop med att jag haft lite svampproblem sista dagarna (åh, vad KUL det är att vara gravid!!! jag tror jag ska starta en tråd!!!). Nöjde mig med att ringa och prata av mig med en kompis som är BM och som tyckte att jag skulle ta det lugnt om det inte kom mer. Det gjorde det tack och lov inte, men jag lutar alltmer åt att boka ett privat tillväxt-UL om några veckor. Ska till BM på fredag, får väl se om jag orkar prata oro med henne då och försöka få ett genom landstinget.

Önskar mig en bebis som röjer runt, men samtidigt har jag för mig att det var så här förra gången med och hon blev ett rätt stillsamt och lätthanterligt barn...

Igår mynnade ångesten ut i lite surfande över privata tillväxtkontroller i Linköping och när det visade sig att dr Selbing (där snackar vi kompetens!!!) hade tider redan idag kunde vi förstås inte motstå.

Så idag har vi sett en normalstor och välmående bebis med bra flöde i navelsträng och till livmodern. Allt så fint!
Den har satt sig med rumpan ner och är därmed dubbelvikt (typ suger på tårna) vilket för dr Selbing redan före ultraljudet var den självklara förklaringen till lugnet i magen den sista tiden. Kombinerat med  moderkakan i framvägg förstås...

Känns alldeles underbart! 1200g bebis i min mage!

Hoppas att ni andra haft en dag utan blödningar och med ångesten tyglad!

Jag håller tummar och tår för att erat illamående inte är lurendrejeri! Förstår absolut bristen på glädje, det är ju bara elände i början av en graviditet. Jag hade inte heller oroat mig så mycket över lite sprit, jag levde som vanligt till plus både förra gången och den här. Annars blir man ju tokig och en tokig mamma är nog inte bra.

Som sagt, ni har mina tummar och tankar imorrn!

Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii! Hurra för VUL med levande liv!
Och hurra för att du får Innohep OCH TLC mellanstoralillaD!

Här har lyckan övergått i nåt slags kombination av utmattning, halsbränna/illamående och svimningsattacker, vilket hållit i sig ett par dagar. Vad det är KUL att vara gravid!
Tur att jag ska till BM på fredag så hon kan kolla att det inte är något allvarligt. Vilket det iofs inte får vara, för på fredag eftermiddag åker vi till fjällen!