December Bebis 2010 :)

Det hemska är att jag vet att vi borde göra det, men jag vet inte om min sambo tänker likadant och eftersom det är "hans" hund så låter jag det lite vara. Men jag drivs långsamt till vanvett och känner mig så elak mot hunden. Vet att största felet säkert ligger hos mig, men samtidigt vet jag att jag inte kommer kunna ändra på mig. Jag kommer aldrig kunna tolerera en hund som skäller vid minsta lilla och jag kommer inte kunna känna mig lugn hemma när jag hela tiden "störs" av honom. Måste ju vara jobbigt för honom också. Ibland känns det som att det är jag som borde omplaceras.

Nej det är nog mer att min sambo känner sig "hopplös" och då känns det som att det är sista utvägen. Jag borde kanske påminna honom om att vi har ett omplaceringshem till honom och att vi kanske ska pröva redan nu. För hundens bästa!

Här är det tvärtom, han är väldigt vaktig vad gäller sambon, blir "sur" när vi puttar bort honom när jag o sambon ska gosa osv.. Svartsjuk på mig helt enkelt och sitter som en IGEL på min sambo så fort han kommer hem..

Han är helt klart understimulerad, men det är ju inte bara skällandet som är det jobbiga utan att han är svartis och jobbig över lag. Jag har helt enkelt inte tålamodet jag önskar jag hade.. Inte sambon heller för den delen..

Sådär ja! Nu är det råplugg inför tentan på onsdag som gäller, sen får jag lov att vara mammaledig  Hade seminarium onsdag och torsdag och tenta idag, nu är jag TRÖTT! Fick dessutom springa en extra runda till och från bilen i morse då jag glömde miniräknaren där.. Ajajaj säger jag nu!

Ikväll ska jag vara chaufför, men mer än så tänker jag inte hitta på. En kompis kommer hit och myser, fina grejer.

Nej hörrni, idag är ingen bra dag. Har såå ont. Varför glömde jag miniräknaren i bilen så att jag var tvungen att gå så fort i denna halkan så man spände sig sådär extra? Och varför är jag så klen att jag inte ens kan gå fort utan att min kropp ger upp.. Lär ju ha problem även efter förlossningen också, det bävar jag verkligen för.  *gnällig*

Javisst, vattnet kommer gå precis när jag skrivit klart, sen kan jag föda barn!

Fy!  Är inte det det tråkigaste som finns? Jag tycker iof så om sport överlag...

Hihi, jag lovar dig sötis, det KOMMER bli en bebis av det hela så småningom!  Men det där med när, det är lite lurigt har jag förstått det som. Hoppas dock det tacklar av eller slår till ordentligt för dig å det snaraste, förstår att det är skitjobbigt.

Själv har man ju som sagt inga känningar alls, vågade mig tillochmed på lite rajtantajtan i morse, men vi fick avbryta för jag fick kramp i KNÄT! HAHA! Ja kära jistanes.

Jag gillade att titta på simhopp när jag var mindre, men inte ens det lockar mig längre. Tyckte att friidrott gick att titta på också, men nu är det som att inget av det där intresserar mig längre. Samma här, min sambo avskyr sport lika mycket som jag och det är jag så glad för! Har en släkt full med sportnördar, speciellt fotboll.. Ojojoj. Förutom just min egen familj. Vi föredrar spriten framför sporten! (haha)

Ja, men vi är inte gravida i all evighet faktiskt, det är max 5 veckor nu som det handlar om, lite mindre för mig (tror jag).

Jag har också grym separationsångest och idag ska jag på middag. Hatar inte bara när han är borta utan när jag måste åka från honom, haha. Men han verkar inte klaga så mycket i alla fall.

Tro mig, jag tappar hoppet ibland också. Men jag tänker som såhär: Man får lov att vara deppig och känna sig hopplös, MEN; du väljer själv i slutändan om det verkligen är värt att känna så jämt. Det är trots allt ett övergående stadium, hur avlägset det än känns. Sen förstår jag att det är sjukt svårt att tänka så med alla dessa krämpor, men att "göra det bästa av situationen" kanske är det bästa man kan göra. Jag bara svamlar som vanligt. Tro mig som sagt, ibland bara vill jag lägga mig ner och trycka ut ungen med tankekraft, men eftersom det inte fungerar så får man bita ihop helt enkelt. *snark* Så oerhört vis jag låter..

Jag vet faktiskt inte hur det gick till, jag vet bara att det låste sig och gjorde sanslöst ont, typ.. "åhh vad skönt-stön" som förändras till: "FAN HELVETE FAAAAAN AAAAAAAAAAAJJJ". Kan säga att karln såg lätt förskräckt ut.

Ja, jag tror iof inte att jag kommer gå över tre hela veckor. Men man vet ju aldrig. Det skulle ju vara typiskt eftersom jag bestämt hävdad att "bebis gärna för stanna därinne så länge som möjligt". Jag menar ju främst över nyår.. hihi.

Haha nej vad bökigt det är att gå ut hahaha. Vi har det snorhalt utanför dessutom så jag är nog vacker när jag stapplar fram för att inte halka..