Inga spermier..

TB1 För 3,5 år sen fick vi veta att sambon saknade spermier helt. På grund av svår cancer för 15 år sen, medicinen gjorde honom steril. Ja vet hur in känner er, världen bara rasade samman. Han fick göra biopsid och nån annat vad det nu hette. Men det fanns inget. så efter all mörker så så komm vi på fötter igen och bestämde oss för att donera spermier. Vi är verkligen lyckliga över det beslutet. Idag har vi en son på 3 år som kom via insemination och är i vecka 8 =) via IVF. Det är inget fel på mig utan vi hade för få spermier kvar och vi vill ha ett helt syskon. vi våga inte riskera att inseminationen inte skulle funka. Det är bara vår  familjen och syskon som vet hur allt ligger till. Och vi är glada att vi aldrig berätta för vänner och så. Ändå känns det konstig och skriva om det  här, det känns inte alls att vi gått igenom allt det här. =)
Lycka till nu med allt! Kram

Det blev inget plus :( Men det är bara att ta nya tag... Och det har vi gjort idag. Idag inseminerades jag med 35.000 förhoppningsvis glada och pigga spermier som inget hellre vill än att befrukta ett ägg. Håller tummarna.

Vi har precis misslyckats med vårt första FET. Så nu får vi hoppas på tredje gången gillt...

Lite uppmuntran:

I februari 2009 började vi vår utredning.
I februari 2010 fick vi komma på första besöket till Fertilitetsenheten på Huddinge.
I februari 2011 sitter jag här med datorn långt fram i knät för att magen sprattlar och är stor (v 35).

Det känns som om det var länge sedan vi var ledsna för att det inte skulle bli biologiska barn. Nu vill vi bara få träffa VÅRT lilla pyre och att han/hon ska vara frisk och glad. (Det är redan en pappagris som blir alldeles till sig när min man kommer hem och pratar med och klappar på magen.)

TB1: Min man har oxå ett medfött fel. Vi har blivit erbjudna biopsi, men inta tagit den chansen pga risker vid biopsi, och att det ändå är så liten chans att hitta spermier.

Nyligen fick vi ett brev hem där det står att hans FSH-värde är lätt förhöjt: 12,4.
LH-värdet 3,4 Normalt.
Testosteronvärdet 5,9 är ganska lågt. och så står det att man bör fundera över om han ska ha eventuell testosteronersättning.

Vad menar dom med det? Det gör väl ändå inte han får några spermier????

Vi har gjort IVF med donerade spermier på Karolinska i Huddinge.

jaha ok. Min man har ett kromosonfel. Vi har inte fått höra nåt om att han kan bli sjuk när han blir äldre. Utan bara att han är normalt frisk förutom just att han inte producerar några spermier.

Sjuk på vilket vis?

Vi har bestämt oss för adoption. Har ni bestämt er för vilken väg?

TB1: Oj nu blir jag lite orolig att samma sak gäller för min man. Kanske ska ringa kliniken så han kan få Testosterontabletter. Min man har faktiskt också ganka dålig skäggväxt och små testiklar.
Vi har stått i adoptionskö i ett år. Gått föräldrautbildning och till hösten blir det utredning. (Vi kan inte få medgivande förrän jag fyller 25 i höst). Så det är ju minst 2 år kvar till vi får barn.

Skönt att ni bestämt er för donatorinsemination! I danmark eller i Sverige? Lycka till med det!

Nightangel86: Beklagar din makes diagnos. Kommer ni få göra biopsi?
Min man har lika många kromosoner som alla andra men två stycken har bytt plats med varandra tydligen...

Hej, min sambo o jag har precis fått veta att han har Klinefelter syndrom, 47xxy.. Sambon ville själv testa sitt testosteron värde då han hade läst lite om de på nätet, o de visade sig att han har längre än va de ska vara o sen ville dom läkarna kolla upp om han hade Klinefelter.. Nu väntar vi på att få komma till Kvinnokliniken för vidare utredning om han kan bli pappa eller inte..

Det tog mindre än en månad innan vi kunde köra igång med behandlingar (beroende på min menscykel). Första IVF-behandlingen fick avbrytas eftersom jag svarade dåligt, men vi hann med en till på sommaren och den har fungerat så här långt.

Första samtalet på kliniken handlade mest om hur behandlingarna gick till (eftersom vi inte kunde göra insemination) och min man fick skriva på papper om att han accepterade att jag tog emot donerade spermier och att han därmed blir biologisk pappa på papperet. Vi fick även träffa en kurator där vi mer diskuterade hur vi resonerade kring barnets ursprung och våra känslor kring detta, men då vi redan träffat kuratorn innan så fixade vi en tid med henne innan tiden på kilniken (för att spara tid, normalt träffar man kuratorn efteråt för att bli "godkänd").

Parallellt med behandlingarna och graviditeten så står vi även i adoptionskö sedan nästa två år tillbaka. Just nu är all fokus på att det ska gå bra med det lilla sprattlet jag har i magen, men skulle jag tillåta mig att drömma så kanske vi om något år kan få ett syskon via adoption.