Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Ny här - Du kan nog starta en egen talk-show och ge bra mycket bättre tips än Dr Phil. Kanske vi alla i tråden kan vara med? Du är ju hursom långt mycket bättre än den där Phil, han vill ju bara sälja böcker - vi kan åtminstone hänvisa till en (gratis) tråd där de kan läsa själva!

Maia - Ja, alltså, jag har ju diabetes t.ex. det är ju också en kronisk sjukdom. Jag har tänkt mycket på just det, att där har jag inga som helst problem att acceptera att det är så och leva efter de förutsättningarna, jag vet hur jag ska hantera lågt blodsocker, jag vet hur jag ska hantera högt blodsocker, jag vet hur mycket godis jag kan äta och vad som händer om jag äter för mycket, när jag tränar, om jag ska öka eller minska insulindosen av någon anledning osvosv. Det är helt enkelt en del av mitt liv - jag önskar att det kunde vara lika enkelt att acceptera depressionen och ångesten och livsledan och allt det destruktiva, att kunna säga att man inte orkar för att det är en dålig dag, t.ex. och sedan själv acceptera att det är så, just idag. Jag tror att hanteringen och acceptansen av sina egna begränsningar är väldigt viktiga för att kunna arbeta med dem... 
Hoppas att du har kommit igång med någonting nu! Jag hoppas verkligen att det blir en bra dag!

Flera har skrivit om sömnen, så nu måste jag också skriva lite om detta. Jag sover väldigt olika och det varierar från en dag till en annan, men nu det senaste har jag sovit väldigt dåligt och framförallt drömmer jag så mycket och obehagliga saker att jag nästan inte vill somna för jag hatar drömmarna. Det är liksom inga roliga saker, ibland otäckt men oftast bara obehagligt och unket liksom. Då vilar man ju inte direkt hjärnan heller, och det är väl anledning för oss alla att man blir trött.. Av och påknapp vore toppen!

Min dag idag började hur pissigt som helst (ffa för att jag drömt så mycket) och jag ville bara gråta och dö. Typ. Sen kom mitt boendestöd och jag käkade frukost och sen åkte vi till sjukgymnasten, så jag har i alla fall tränat. Dock känns det fortfarande lika pissigt osv. En bra sak med dagen är i alla fall att vi ska få vår nya soffa! Den vi har nu är gammal och extremt nersutten - dessutom har ryggstödet gått sönder, så det blir bara en stor madrass av alltihop (det är en bäddsoffa där man viker ner ryggstödet) och det är väl sådär bra för ryggen. Nu har vi kostat på oss en lite dyrare, så förhoppningsvis håller den bättre och längre. Det ska bli så skönt! Det står en shoppingrunda på programmet också, det känns ju jobbigare, men det måste ju göras och eftersom frukten är slut och jag är fruktberoende så är det nödvändigt..

Nog om mig nu - över och ut! 

Hej tråden!

(jag har inte orkat läsa igenom)

Fortfarande inte ett ljud från prattanten - hon är väl sjuk, det har hon ju såklart rätt att vara - men det är lite synd. Dagen är pissig, orkade inte gå upp men vid ett kände jag mig tvungen. Allt känns som ett grått töcken. Det känns som om någonting har gått sönder inuti liksom. Slog till på två Atarax också, för att minska ångesten, det har hjälpt lite, så det är ju bra. Nu ska jag och mannen bära saker till tippen. Jag hoppas den är öppen så vi inte står där med all skit.

Kramar till er alla! 

Lindha! GRATTIS till lilltjejen och till att du fått komma hem! Och det måste vara rätt skönt ändå att det gick fort!

Ny här - Strongt att fortsätta med yogan, det är det verkligen! Så långt det är möjligt så ska man ju göra det man klarar av, så det är ju jättebra. Kanske ångesten minskar också, efterhand. Just förväntansångesten alltså, när du känner att det går bra och att du klarar av det!

Aina83 - Ja, du har ju redan fått förklarat hur man andas i fyrkant. Ett annat sätt som du kan pröva om du tycker att fyrkanten är svår är att fokusera på ett objekt framför dig, det kan vara vadsom, en blomma, en traktor, en stol osv. Sen andas du och försöker att bara fokusera på t.ex. stolen, om tankarna glider iväg, så går du tillbaka och fokuserar igen, det är viktigt att du andas långsamt på samma sätt som Ny här, beskriver ovan. Grattis också till giftemålet! Det kommer bli en underbar dag!!

Maia - Självklart kan du starta ett café! Gärna med någon udda  vinkel, typ ha ett litet bibliotek  där gästerna kan ta en bok att läsa när de fikar och om de vill kan de köpa med den hem, eller bara ställa tillbaka den (inte nya böcker då, utan second hand). (När vi var i NY så råkade vi komma in på något slags café ifrån Woodstock eller något, det var så äckligt och jag vågade inte gå på toaletten, för jag har lite toalettångest - där hade de böcker som man kunde läsa, de handlade t.ex. om olika sexställningar, hur man tillfredställer varandra osv. i alla oändlighet. Det kändes lite sådär, så undvik det om du kan, eller ha det lite undanskymt och inte direkt i anslutning till där gästerna käkar blåbärspaj..)

Livet idag är lika pissigt som vanligt. Jag och boendestödet var ute och plockade lite svamp, bär och vitmossa, sen när jag kom hem upptäckte jag att jag en böld eller vad man ska säga, hade spruckit. Jag har tidigare (undvik att läsa vidare om du är äckelmagad) haft cystor på ett ställe och eftersom de återkom så opererade de bort håligheterna som fanns där (fråga mig inte hur), men nu har det tydligen kommit en precis vid sidan av operationsärret. Jag har kännt att det gjort ont, men tänkt att det bara är tillfälligt, men tydligen inte. Nu har den som sagt öppnat sig själv, så det går att pressa ut innehållet - men FAN vad less jag blir! Är det inte det ena så är det andra eller allrahelst allting på samma gång. VAD i helvete har jag gjort för att förtjäna det här?? Jag måste varit seriemördare eller någonting annat i mitt förra liv... Jag ooooooorkar inte med det här längre!!! 

Det kommer VISST gå bra!! När det väl är i gång kommer du inte hinna med allt annat och sen, vips, så är det över! 
Helt annan fråga - vad är räddningsdroppar för något? Valeriana är väl någon slags sömngrej? Eller det kan ju vara helt fel - det är bara det som plingar till i huvudet på mig.. 

hjälp - Alltså, jag vet inte om det här kommer hjälpa dig, men du är INTE ensam. Jag (t.ex.) är likadan - allting måste bli HELT rätt annars kommer ingen att tycka om mig, alla kommer tycka att jag är dum i huvudet och inte har någon rättighet att finnas. Jag borde egentligen stängas in i ett skåp. Typ. Man kan, och du verkar också kunna det, förstå att det inte kan vara så - att det inte är så - rent logiskt, och om man t.ex. skulle ha en kompis som hade samma tänk så skulle man ju absolut inte hålla med kompisen. Det är liksom inte rimligt att ställa sådana krav på sig själv. ALLA människor gör misstag och det är okej - det är kanske inte är så roligt, men det är heller ingenting du dör av, oftast går misstag att rätta till. Om inte, kan man be om hjälp och få det att fungera i slutändan.

Ang. din ångest i övrigt, så tycker jag att du ska ta kontakt med, i första hand, vårdcentralen där du bor - då kan de remittera dig vidare till kurator eller liknande. Jag tror det vore bra om du kunde prata med någon, kanske lära dig någon typ av avslappning, testa nada (nålar i öronen, det är faktiskt jätteskönt), eventuellt lugnande mediciner eller ja, vad som passar dig. Egentligen har det heller ingen betydelse om du inte "borde" ha det så här. Du HAR det såhär och du vill inte ha det så, och det går att arbeta med det. Du måste (försöka) tillåta dig att vara just DU och i det här läget se till DINA behov och sedan utgå därifrån. Självklart är det inte det lättaste att bara dra iväg till första bästa läkare och börja prata - men att bara ha tagit kontakt med vården är ett steg i rätt riktning och sedan får du ta det därifrån. 

Jag tror på dig! Det kommer att ordna sig på jobbet också!
 

hjälp - det är verkligen jättelätt att skriva ett låååångt inlägg fast man bara tänkt skriva ett par meningar ;)

Jag tror som du, till en viss gräns är det bra att ha krav på sig själv - men det ska ju inte vara så, som det verkar ha blivit för dig, att det inte finns utrymme för att kraven ska kunna sänkas.. Ingen är ju perfekt, och det är nog inte meningen att någon ska vara det heller. Det svåra är ju att göra såpass bra att det är bra, tillräckligt utan att trampa över linjen och göra det ännu bättre - även om det säkerligen hade räckt att det "bara" var bra..

Vilka knepiga vårdkontakter du har haft!! Ibland fattar jag inte riktigt hur de fungerar.. Självhjälpsböcker i alla ära, de kan ju vara jättebra, för vissa människor, men det verkar ju inte som om man kan komma fram till att det är det bästa efter två samtal. Du får ringa vårdcentralen igen, ligga på lite (lätt när man mår dåligt liksom) i den mån det går, du har ju rätt till hjälp och om DU tycker att det är ett hinder för att du ska få din vardag att fungera så är det så och då har du också rätt att få hjälp! Har ni någon slags företagsläkare eller någonting? Någon man kan prata med på jobbet? Det kanske vore en väg att gå..? 

hjälp - Superbra idé att skriva ner hur du känner!! Då kan läkaren läsa och sedan kan ni ju prata om det du skrivit och så ta det därifrån! Tänk på att det du skriver inte måste vara perfekt och inte anpassat utan skriv det du verkligen känner, tänker och hur du faktiskt mår! Vi här i tråden kan ju alltid försöka hjälpa dig om det är någonting vill ha hjälp med (eller ja, nu kanske jag talar mest för mig själv, jag menar inte att det är någonting som är tvunget att göra, men det kan ju vara bra att bolla lite med andra!)

egoisten - jag tror att synsättet är ganska vanligt faktiskt. Men visst är det konstigt att det ska vara så lätt att säga till andra att de ska göra ditten och datten, men när det gäller en själv, så ska man absolut inte verka sjuk eller må dåligt eller någonting..

Maia - Skönt. Då kan jag komma till ditt café och slippa få Kama Sutra i kaffet! Uäähh.. Jag får rysningar bara jag tänker på det. Man kan nästan märka att du är inne i en hypoman fas - du ska göra så mycket! Ibland funderar jag på om jag har en bipolär-light, för jag känner igen beteendet, dock brukar de mer "maniska" perioderna vara ganska sällsynta, eller, i huvudet är de ju på plats och jag planerar femtioelvatusen saker som verkar roligt, och sen, dagen efter så orkar jag ingenting. Jag vill liksom utnyttja tillfället för att jag inte vet när det känns bra nästa gång, förstår du vad jag menar. Men det är mest depressiva perioder alltså. I vilket fall så förstår jag att det känns lite trist att de tycker det var en sämre idé, men samtidigt så kan jag ju förstå SSKn som vill dämpa dig lite. Det tar ju faktiskt lite tid att bygga upp en verksamhet, så det kan ju vara bra att börja planera nu när du vet att det är någonting du vill sikta mot, och sen kan du ta det därifrån och framåt allteftersom och också ta hänsyn till ditt mående. Du kanske kan börja med en barista-utbildning till en början och lära dig kaffekonster?!  Inriktningen tycker jag är jättebra - det är väldigt bra när det finns mat för veggisar. Jag har en vän som är vegeterian (men hon äter fisk) och det är inte helt ovanligt att vi inte kan äta överallt för att det finns verkligen ingenting som är utan någon typ av kött, det är ju bra med fisken då för då kan hon ta en räkmacka eller något. Men det är ju jäkligt trist att man inte kan få något som är gott vegetariskt bara för att man även har köttvaror. Måste man liksom dela upp det i olika caféer och restauranger - en gemensam är ju toppen! För andra matallergiker tror jag också det är önskvärt att slippa tänka på att ta med sig eget bröd t.ex. (Jag tror jag läste någonstans att på ett ställe fick de inte ens ge sitt barn egna glutenfria mackor!), 

Nu har jag delat upp det lite, så kanske det blir lättare att läsa. 

Idag mår jag bättre faktiskt. Det är verkligen väldigt upp och ner! Helt galet! Jag känner mig förvisso inte helt pigg - har drömt otäcka drömmar hela natten, men just det här absolut mest destruktiva känns inte så intensivt just nu. Jag har också varit på vårdcentralen och undersökt min böldpolare, men det verkar som om den sköter sig själv, så det var ju bra i alla fall.  

Tja..det var väl det då.

I'll be back! 

Roger - Jag tycker som Maia, du kanske kan försöka få med ditt ex och på så sätt träffa din dotter. Man måste ju börja någonstans, och det är bra (tror jag) att ta det lite i taget. Om man tänker att man ska köra allt på en gång, så är det nog större risk att allt blir pannkaka och man blir ännu mer besviken på sig själv.. Sen tror jag också det är bra, i den mån det är möjligt naturligtvis, att utmana depressionen lite - att liksom inte se den som någonting elakt och dumt utan bara acceptera den samtidigt som man - återigen, så långt det är möjligt - kanske gör någonting som depressionen inte tycker att man kan. Sen kan jag säga att jag alltid tycker att det är jätteviktigt att man som pappa (eller för all del mamma) försöker att behålla kontakten, det är trots allt föräldern som är vuxen och som har satt sig i situationen. Mina föräldrar skildes när jag var 17 pga pappas otrohet. Jag tror att han skämdes väldigt mycket och att han därför drog sig tillbaka och i princip försvann. Att jag var så gammal gjorde väl inte det hela lättare, man har liksom inte lust att åka iväg och vara hos pappa varannan helg när man har massa kompisar i en helt annan stad som man hellre vill vara med. Hursomhelst så önskade jag alltid att han skulle ta sitt ansvar, ringa, prata, någonting, men ingenting.. Jag tror i och för sig att han ville, men han vågade inte. Nu är det lite bättre, eller ja, han hör i alla fall av sig om han vill ha barnvakt eller om de har vägarna förbi, hans nya särbo har nog en del i det, tror jag, för hon verkar tycka att det är väldigt viktigt (hon är också förskollärare, så hon har väl sett båda typerna av föräldrar). I alla fall. Försök att finnas där, det kanske kan börja med en timme eller två någon/ra gånger i veckan, och sen tar man det därifrån. 

Nu blev det långt igen.

Maia - vad fick du för de 700 kronorna egentligen? Jag är supernyfiken! I dessa tider är det ju fantastiskt med 700 för ett gäng möbler! Ikea - släng dig i väggen liksom..
Det är intressant att du förklarar och berättar om hur bipolärt fungerar. En omgång när jag var inlagd fick jag svara på en massa frågor om det, och läkaren kom fram till att jag hade en depression med bipolära drag. Typ. Inte för att en diagnos spelar så stor roll för tillståndet, men det känns som om jag ändå skulle vilja veta efter den här tiden om det är någonting som är fel - det känns som om en depression liksom borde gått över efter nästan fyra år.. Det är ju inte som att det har varit egentligen "bra" någon gång, utom efter ECT, men i de fallen har det ju gått över efter några månader..
Jobbigt att bli labbråtta! Förhoppningsvis leder det i alla fall till någon framgång, men med tanke på dina erfarenheter måste det kännas väldigt läskigt Jag hoppas att det kommer bli bra i alla fall!!

Och här kommer nu mitt egoinlägg!! (Tadaaaa):

Natten till idag har varit hemsk. Inte i den mening att jag, som natten innan drömt om död och våldtäkter, men drömt har jag gjort. Mest om Harry Potter - jag håller på att läsa den sista boken nu, jag har läst alla böcker tidigare, men tänkte att jag nu skulle passa på att ta en runda till innan de sista filmerna kommer - så det var fullt ös hela natten! Vi skulle till olika ställen, flyttade med hjälp av allt möjligt, letade horokruxer, träffade Dumbledore, Snape och såklart Voldemort som såklart var efter oss.. Jag hade t.o.m sex med Harry, fast han hann sen inte så långt eftersom Voldemort var på väg och vi var tvungna att dra. Så. Jag har haft ångest hela natten, vaknat och skakat osv. Det är ju som full rulle, så det är ju egentligen inte konstigt att man blir så trött.. Men. Jag har varit på promenad med maken idag, det är en framgång, så man får ju vara glad för det. När vi kom hem nu började ångesten igen, så nu dricker jag kaffe, det hjälper ibland faktiskt - det är ju omöjligt att vara ute och gå hela tiden, hur bra det än fungerar (i alla fall ibland).

Så. Ta hand om er därute! 

Ryggskadad - Det verkar lite som om vi varit i samma dröm, fast i olika delar liksom :-P Drygt dock, när man inte får sova ordentligt - jag kommer inte ihåg senast jag bara sov och det inte var fullt ös medvetslös som gällde.