OCD?

Usch vad jag känner igen mig. Jag är livrädd för att vara irriterad för jag tror att jag gått över gränsen. Vi har en hund och jag frågar ofta min man ifall jag misshandlat den när jag tillrättavisar den. Vi vill skaffa barn förresten, men jag tvekar pga min ocd. Ser inte riktigt hur jag skulle fixa det

Oj vad skönt att det finns fler.. Fast självklart supertråkigt att du inte mår bra! :( Jag har inte riktigt fattat att det är en tvångstanke det här handlar om (jag har andra saker för mig också, kolla spisen, att dörren är låst osv) för att jag inte tänker på att göra någon illa, utan att jag kanske HAR gjort det. Ja det blir lite svamligt, hoppas du förstår!

Jag sitter och resonerar med mig själv fram och tillbaka; hade jag gjort illa henne hade jag ju kommit ihåg det osv. Jag skulle aldrig göra mitt barn illa heller för den delen. Men tanken flög genom huvudet för en hundradels sekund och bara därför tror jag sen att jag gjort det.

Vad tråkigt att du känner så :( Att få barn är det bästa som hänt mig! Dock satte tvångstankarna igång ordentligt rätt omgående efter förlossningen. Men med en tanke på att det kan bli så, så tror jag att det går lättare. Jag var inte alls beredd på det då jag hade mått rätt bra under flera månader. Hade jag varit beredd på det tror jag det hade gått mycket bättre!

Tack! Jättebra att en sån här tråd finns! Jaha, kanske vanligt att det kommer i den ålden då. Har blivit så van vid det så jag tänker knappt på det, även om jag har tvångstankar typ hela tiden. Men alla mina tankar handlar om "magiskt tänkande" , attt.ex  vissa siffror eller färger ska ha tur respektive otur med sig. Och om jag försöker motstå en tvångshandling så triggas det liksom upp till att nån kommer dö om jag inte gör detta och då måste jag ju=/. Det kan också vara att kontrollera saker, spisen t.ex flera ggr.

Ja, kanske borde söka hjälp. Men vad ska jag säga till min sambo? Han har ingen aning mer än att jag är lite hysterisk med att kolla spisen och att plattången inte är på innan vi går hemifrån...

Hur är ni som personer? Har läst nånstans att personer med OCD är väldigt känsliga, ängslig och oroliga människor, vilket stämmer väldigt bra in på mig. Jag oroar mig ständigt för vad folk ska tycka om mig och har inte bra självförtroende alls. Är orolig att jag ska föra detta vidare till min dotter. Vill att hon ska bli en stark person=S

Jag borde också söka hjälp, men vet inte hur jag ska berätta det för min sambo heller. Han har nog ingen aning om vad felet på mig är.

Jag är ängslig och orolig nästan hela tiden. Har ungefär samma tankar som dig att jag för allt i världen inte vill föra över det här till min dotter!

Ibland känns det som man är helt ensam om det här! Det är liksom inget man pratar om, känns så skamligt=/ Det är därför jag har så svårt att berätta för min sambo. Vad ska han tänka om mig liksom? Han brukar säga att jag oroar mig för mycket, han skulle bara veta...

Ne, vill verkligen inte att min dotter ska ta över detta. Varken min ängslighet eller mina tvångstankar. Tror jag har läst att et till viss del är ärftligt men jag vet inte..

Ni som har sökt hjälp, vart har ni vänt er och vilken hjälp har ni fått?

Jag gick till företagsläkaren och fick sedan en remiss till privatpsyk. För mig var det aldrig några problem att berätta för maken. Han visste ju redan, då mitt beteende märks ganska väl. Tvättar händerna ofta tex. Kollar man spisen och liknande ofta lär ju era män ha räknat ut det också.

Jag är precis som det beskrivs. Orolig och känslig. En perfektionist och en "duktig flicka".

Om du berättar för honom så kommer han säkert ha förståelse och kan hjälpa dig att bryta dessa vanor. Min sambo har tagit det bra och sen hjälpt mig att be mig sluta när han tycker det går lite till överdrift och det är bra då försöker man sluta och i vissa fall kanske man inte fick göra sin ritual och då fick jag enorm ångest och var övertygad att något skulle hända. Sen när jag insåg att inget illa hände så behövde jag inte göra just den saken igen.

www.internetmedicin.se/dyn_main.asp
www.ocdforbundet.se/har_jag_ocd.htm Ladda ner fil.

Dessa två satt vi och läste tillsammans och lärde oss en hel del av. Jag fick veta hur mkt som berodde på sjukdomen och det var guld värt. Man tror ju man är helt knäpp och ensam om detta.

Jag sökte hjälp på vc, talade med bvc sköterskan som hjälpte mig få kontakt med kuratorn men hon kunde absolut ingenting om detta och fick för sig att jag inte ens skulle klara helgen. Veckan därpå fick jag tid på vps. Var dit ett fåtal ggr fick medecin som inte alls hjälpte för mig. Jag hade lika mkt tankar men ångesten försvann och jag kände mig likgiltlig till allt. Slutat med medecinen nu och försöker acceptera det igen som jag kunde göra innan jag fick barn.

Anonym (knäpp): Låter som oss, min sambo säger också att jag oroar mig för mycket. Jag brukar också tänka att han skulle bara veta. Har också svårt att prata om det och gör det inte med någon överhuvudtaget. Förutom här då.

16: Jag är en sån där som har blivit duktig på att dölja mina problem. Det enda han kanske skulle märka är att jag ofta är inne i köket en stund på kvällen. Och att jag ofta frågar om allt är avstängt när vi ska någonstans för att han ska kolla så jag slipper. Dock har spisgrejen blivit bättre. Jag är så less på mig självatt kolla 200 gånger att jag tänker "spisfan är avstängd, god natt" också går jag och lägger mig. Men jag vet ju att det när som helst kan bli värre igen.

Hej allihop!
Skönt att inte känna sig ensam.
Idag känner jag mig deppig. Vi har nyligen flyttat till en lägenhet i två plan. Trappan går neråt och det hjälper inte ens att ha en grind. Nu är jag tvungen att titta så att den verkligen är stängd. 
Vågar nog inte lämna våra barn ensamma med sambon en längre stund, tänk om han glömmer stänga grinden och minstingen kryper och ramlar från trappan!! Hjälp! Eller om jag själv mot all förmodan skulle glömma den!
Känns som att jag tappar kontrollen över tillvaron. Vill ju ha garantier över säkerheten för att må bra,
känns som jag aldrig kan slappna av, måste alltid vaka över våra barn, förutse en olycka osv.

Har aldrig tvångstankar om att skada någon utan är rädd att yttre påverkan som sjukdomar, olyckor eller psykopater ska skada min familj, och jag måste hela tiden minimera riskerna. Snart vågar man väl inte gå ut.

På förskolan bad de mig att vara hemma med treåringen om jag kunde för de kunde inte garantera säkerheten pga. personalbrist och brist på vikarier!!! De vet inte om min OCD.....
 så nu lär min dotter vara hemma ett bra tag känns det som...och ingen annan avlastning har vi direkt heller.

Hur känner ni med förskolan. är ni trygga med den eller har ni tvångstankar om vad som kan hända om era barn är där? 

Oro: Min dotter går inte på förskolan än men ska börja nu efter "jullovet". Har funderat mycket på det där och jag hoppas att jag inte sitter och oroar mig över det. Men jag tror det ska gå bra, för jag har själv jobbat på en förskola tidigare.