OCD?

ja gärna för mig, det spelar som sagt ingen roll hur man gör den. Maila mig! [email protected]

F*n. Försöker träna på att släppa kontrollen och låta sambon ta hand om våra barn ensam.
Går inte alls bra. Sitter här och haft en jobbig natt. Tar barnen varje natt och gjort flera månader och ammar fortfarande mitt barn på 9 månader. Men jag kunde inte lämna dem till pappan på morgonen för han låg o drog sig o reagerade knappt när jag pratade med honom om att jag behövde gå och sova igen!!!
Han vet ju hur orolig jag är!!! Börjar snart tro att han utnyttjar detta till sin fördel. Annars kunde han väl svarat och sagt ungefär "Jag tar barnen, var inte orolig, gå och lägg dig". Istället svarar han inte, ligger kvar, segar sig.
Jag fick vänta på att han satt sig upp och tog på sig alla kläder, sen var det lika bra att gå med upp äta frukost och nu sitter jag här och är övertrött istället....

Hur ska jag få min sambo att förstå att jag behöver att han tar barnen på ett säkert sätt! Att han tar mig på allvar när jag haft en dålig natt och reagerar när jag pratar med honom.
Hur ska jag få honom att förstå att jag behöver mer sömn än de flesta för att fungera? Han har ju sett hur jag blir av för lite sömn; ångest, panik, oron, utbrott, irriterad...men verkar glömma det snabbt, och så går det ett tag till och så samma sak igen.

Tips snälla, han lyssnar inte på mig när han är trött, han blir bara sur o förbannad när jag tjatar, och tjatar gör jag hela tiden för att han inte lyssnar i hopp om att det går in på nåt sätt!

 

...och så massa knäppa tankar också som kommer och går gör ju inte sömnbristen bättre. Gör ju att man ligger och tänker på kvällen/natten och har svårt att somna!
Nya saker dyker upp, nya skrämmande tankar som hör hemma i en skräckfilm.
Ser bokstäver på en fönsterlist; riktiga! som nån skrivit med genomskinligt lack (här hemma),
vågar inte skriva vad det står.
Om jag skriver det här blir det liksom på riktigt och då känns det som en förbannelse går igång.
Nån som känner igen sig?

Igår blev min dotter rädd för ett djur. När jag gick fram för att titta mot skogen utomhus såg jag en STOR svart katt längre bort. Jag tänkte att det var en panter, och tankarna var igång. Hur hade den hamnat där? Vi gick in ganska omgående efter det. Den såg overkligt stor ut, även fast det säkert var en vanlig huskatt. Till min dotter skojade jag till det och sa att det förstås inte finns några stora vilda katter i skogen.... ??? Det är ju vinter o kallt.

Dela gärna med er av era knäppa tankar o föreställningar av omvärlden! 

Men du Oro, din man ska ju faktiskt inte medverka till dina tvång. Du måste ju lära dig att släppa kontrollen och det gör du genom att faktiskt lämna över till din man och lita på honom. Om han följer dina regler så medverkar han ju till att dina tvång blir värre och det är ju det sista han bör göra. Öva dig i att släppa kontrollen. Det är ju inte bara din sambo du inte litar på, utan även dagis om jag förstått det rätt. Tror du måste inse att det här ligger hos dig och hitta en bra nivå för vad som är omsorg för barnen och vad som faktiskt är tvång. Förlåt om jag låter hård.

Det här med att du ser saker stå skriva och ser pantrar gör mig lite orolig. Har du pratat med nån om det?

Hoppas att allt löser sig för dig. Kram!

Du är inte hård tycker jag. Jag blir så glad över ärlighet! 
Håller med om att han inte ska medverka i mitt tvång, men det måste vara på rimlig nivå. Att han är lite nonchalant är inte särskilt kul ens om jag skulle vara mindre orolig. 

Jag menar, hur ska jag kunna släppa barnen varav en på 8-9 månader som krypet överallt till en som halvsover och knappt svarar på tilltal för han vill ligga och dra sig i sängen. Hur ska jag lita på att han håller i ungen när jag lägger ner ungen i hans säng utan nåt "ramla ur skydd" eller liknande. Bara väggen i vägen men krypet gör han så bra så han kan klättra över ens ben och ramla över sängkanten om han fick chansen!

Och det där med pantern....jag vet att det inte var en riktig panter, men fick ändå kalla kårar över att tänka tanken, och just då glömde jag ju bort att det inte kunde vara möjligt.
Med OCD kan det omöjliga bli möjligt på gott o ont - oftast på ont! Tänk vad tankarna gör med våra känslor...
och förnuftet, vart är det nånstans ibland. Blir tokig snart!

Längtar nästan tills jag får börja medicin. Problemet är bara att jag ska kombinera den med både blodtrycksmedicin o p-piller sen, till vår eller sommar, beror lite på när sonen slutar amma.

Va bra Blev lite orolig där att jag sårat dig.

Nä det är ju alldeles riktigt. Om du är säker på att han inte klarar att ta hand av barnet så är det ju ett annat problem än din ocd. Varför gör han så? Jag skulle bli galen. Själv har jag ofta svårt att skilja på vad som är sunt förnuft och vad som är min ocd. Försöker dock lära mig att lita på andra nu, men jag har ett enormt kontrollbehov tyvärr.

Du har inte sårat mig det minsta.
Ja det är inte lätt med kontrollbehovet...jättejobbigt ju :( Tur att man inte är ensam om att känna såhär...

min sambo jobbar skift så han var nog väldigt sliten därav orkade han inte ta dem på morgonen. Men det blir så svårt när båda är så trötta. Vem ska ta barnen och vem ska få sova liksom, den ständiga kampen om sömn som småbarnsföräldrar. Kände igen mig så i Solsidan på TV ikväll. Hann inte se klart hela för jag nattade barnen efter halva programmet. Mitt i nattningen "dog" bandspelaren mitt i en vaggvisa. Fick för mig att det spökade och det var ingen trevlig känsla! Barnen vill ha becksvart för att kunna somna och jag är mörkrädd så det är jobbigt som det är att sitta och vyssa i mörkret...så jag fick ropa efter min sambo och sen ha dörren på glänt. Barnen hade extra svårt att komma till ro....helt slut! 

För en stund när jag satt där i mörkret kände jag att jag vill flytta härifrån, och då har vi bara bott här i ca. en månad! Hoppas jag kommer på andra tankar...

Tack för att du finns här i tråden 16. (Mitt lyckotal!)
Berätta gärna vad som tynger dig med, jag kommer gärna med stöttning tillbaks : )
Kram o godnatt 

Puffar på tråden lite!
Hur mår ni allihopa?
Konstiga tankar senaste tiden? 

Inte så bra. Faktiskt riktigt dåligt just nu. Har haft lite strul i livet och nu har allt ordnat upp sig och vad händer då? Jo, tankarna kommer igen. Det börjar bli ohållbart, jag kan inte leva såhär. Det finns bara två problem: min sambo vet fortfarande inget och jag orkar inte söka hjälp. Hur berättar man för folk? "Du, det är så här att jag tänker så sjuka tankar att jag funderar på om jag borde sitta inspärrad på psyket, då vet du"

Du klarar att söka hjälp, de kommer inte tycka du är det minsta konstig. Det är deras jobb och de är jättevana.

Att berätta för folk är verkligen skitjobbigt, men känns oehört befriande efteråt, att bära på en sådan tyngd är jobbigt. Och ju mer stöd och förståelse man har i vardagen ju lättare blir det.
Sedan tycker inte jag du ska dra dig från att söka hjälp, jag har själv ocd och att söka hjälp var min räddning.
Tvångstankar är aldrig fina, de är oftast helt sjuka och morbida att man blir rädd för sig själv, men de säger endå inget om dig som person.
Man klandrar sig så fruktansvärt mycket för alla galna tankar.
Det jag tycker du ska göra är att ringa till psykiatriska öppenvårdsmottagningen, förklara din problematik och be om att få träffa en läkare snarast.
Antagligen kommer de ställa en diagnos direkt och erbjuda medicin, ta medicinen för det gör under även om man inte vill medicinera sig. Be om att få mer information om ocd att ta med hem.
Det är alltid bättre att ha information om sjukdomen att lägga fram, det blir mycket lättare för utomstående att förstå än att man själv börjar berätta rakt av.
Sedan lär du bli skickat till psykiatriska kliniken i ditt område där du kommer få en läkare, sedan blir det ju aktuellt med terapi etc, ta det!
Ingen förkänar att må dåligt, och faktum är att många lider i det tysta. Jag mådde skit i ca 5 år innan jag sökte hjälp, känns som att jag förlorat dessa år på ingenting.
Det finns hjälp att få, ocd är mycket vanligare än man tror.
Att jag rekomenderar dig till psykiatriska kliniken först är för att det går mycket snabbare än om man vänder sig till vårdcentralen, och det är skönt att direkt få kontakt med någon som vet vad det handlar om. Att bara få bekräftat att man inte är galen är en underbar känsla Lycka till

Verkligen skitjobbigt.. Hu, jag vet inte hur jag ska orka. Har lidit av tvångstankar länge, men efter jag fick barn blev det värre när det även dök upp skade/sexuella tvångstankar. Tidigare har det mest varit att kolla spisen och att dörrar är låsta och sånt. Det framstår ju som en enkel tvångsgrej mot för nu. Tack för dina tips! Jag är inte anti till medicin för fem öre faktiskt. Det går inte att leva såhär. Jag kan inte glädjas över min dotter och leva ett normalt liv när jag mår så här. Tycker det är märkligt överhuvudtaget att min sambo inte ens anar eller frågar något, för när det är som värst är jag verkligen helkonstig. Jag går runt i min egen lilla bubbla och tror att jag är en galen människa, pedofil och allt möjligt vad det nu kan vara. Även fast jag inser att det rör sig om tvångstankar så tror jag fullt ut på allt jag tänker, redan från första början. Kanske jag håller på bli helt galen ändå?

Tyvärr är det faktum att tvångsproblematiken faktiskt ökar/förvärras när man får barn, och detta med skade tankar, pedofil tankar är de allra vanligaste tankarna faktiskt. Dock talas det oftast tyst om detta och nämns det så kännetecknas det som katastroftankar.
Att få sådana här tankar är fruktansvärt som förälder, det är ett vidrigt lidande.
Men jag kan till 100% säga dig att är du galen, då skulle du inte må dåligt över dina tankar som du gör
Jag har varit i dina skor, är även själv utbildad inom psykiatri och inte ens jag fatta att jag hade ocd, jag var övertygad om att jag var helt galen. Hade kronisk ångest, svåra tvångstankar, fick panik ångest och social fobi. För mig kröp det aldrig direkt på, utan jag hade det vanliga tvånget som kolla spisen, dörrlåsen etc i ca 3 år. Sedan en mogon vaknade jag upp och det sa bara pang.
Jag trodde jag hade åkt på en psykos och blivit psykopat över en natt. Jag höll ut i några veckor sedan sökte jag hjälp, för det går inte att leva så.
Fick träffa en jätte bra psykiatriker som inte ens höjde på ögonbrynen kring allt jag berätta, han visste precis vad det var och jag fick massa info sedan påbörjade jag medicinering. Första veckorna med medicinen var ett helvete då man oftast får förstärnkta tvångstankar, likaså vid höjning av dos. Men efter ca en månad försvann depressionen, ångesten och allt eftersom klingade mycket tvångstankar av.
Inom ett halvår fick jag börja hos en psykolog och fick kbt terapi, även hon var skitduktig. Så nu har jag mer eller mindre hämtat mig helt.
Får jag en jobbig tvångstanke känner jag mer whatever, hjärnan spökar sedan klingar de av.

Det är jätte bra att du inte är negativ till medicin för det är verkligen en stor hjälp till tillfrisknad, även om jag får äta min medicin livet ut så är det värt det bara jag får må bra.
Sedan angående tvångstankar så är de inte alltid som det står på nätet, att man alltid får tankar som - tänk om jag hoppar framför ett tåg.
Man kan även få tankar som jag kommer hoppa framför ett tåg, eller jag vill hoppa, eller måste osv.
Ett tips är även att googla inte för mycket om dina tankar, jag gjorde det misstaget att googla som 17 och fick då för mig att jag är psykotisk, vilket jag inte är och den rädslan tog tid att jobba bort.

Har du frågor så fråga på, är alltid kul att hjälpa/stötta persononer.

Jag har hört att det är så. Jag vill så gärna ha ett till barn, inte just nu men så småningom. Men vet inte om jag vågar. Tvången blev värre redan under graviditeten och halva tiden var ett rent helvete.

Det låter precis som mig! Jag har haft panikångest när jag var ynge men det har varit bra i många år, förutom när tvången är som värst. Då lever jag med en ständig panikkänsla som inte vill släppa. Jag har också trott att jag åkt på en psykos för att jag blir så "inne i mig själv" på något konstigt sätt. Jag är konstant rädd att jag ska bli en psykopat eller något annat skumt ..

Det är helt klart värt att må sämre en månad om det blir bättre sen. Jag tror varje gång det värsta är över, för det brukar gå över efter en tid, ibland kortare ibland längre, att det är borta för alltid. Men jo tjena, det dyker upp nya saker efter tag och det känns värre för varje gång. Det värsta nu är att jag jobbar på dagis, så det är jobbigt att jobba för pedofiltankarna. Jag har alltid älskat barn, arbetet på dagis i många år och gråtit över barn som far illa. Så direkt tankarna kom antog jag ju att jag hade blivit galen. Det var tom så illa den dagen att jag nog helst hade velat dö.

Den där "måste" tanken känner jag igen. När jag var yngre var det mycket så, att jag "måste" göra massa tokiga saker. Nu är det mest tvångstankar kring min dotter och det är det absolut värsta. Vad som helst hade varit bättre. Jag älskar min dotter över allt annat i världen men när det är som värst blir jag helt apatisk och känner ingenting för någon överhuvudtaget. Det blir ofta mycket konflikter med sambon också av någon anledning? När jag blir arg på något annat är det som att tvångstankarna försvinner för en stund = illa för förhållandet.

Googlandet känner jag också igen. Ska sluta upp med det på en gång, för som du säger blir det allt annat än bättre. Det är dock skönt ibland att bli lite påmind om att jag inte håller på bli galen och att det bara är tvångstankarna som spökar.

Du kommer att kunna skaffa fler barn igen
Jag var också rädd för att aldrig kunna skaffa fler, men nu när man äter medicin, gått på terapi så känner jag mig starkare än någonsin.
Visst får man jobbiga tankar ibland men de är mycket lättare att släppa, man går inte och grubblar längre som gjorde förut. Och det finns även medicin man kan äta under graviditeten, sedan är det heller inte alla som måste äta medicin livet ut, för en del räcker det med något år.

Jag vet hur du menar med känslan av apatisk, man stänger omedvetet ut alla känslor för det är så jobbigt att ha hemska tankar och sammtidigt älska personerna så mycket. Sedan som du skrev i föregående inlägg om att känna sig som i en mubbla, det är jätte vanligt. Fast man beskriver det som overklighetskänslor, hade jag jätte mycket när jag mådde som sämst. Det känndes som att man satt långt in i huvudet och tittade ut, man var liksom inte helt med. Och ja det spädde ju på ens tankar kring psykoser. Dock är det jätte vanligt, speciellt vid ångest, som man även har vid ocd.
Det bästa man kan göra fast det är jobbigt är att ignorera skiten och hålla sig sysselsatt, det går över tillslut.

När jag mådde som sämst hade man ju heller ingen livsvilja direkt, man todde ju att tankarna representerade en själv och då var man ju övertygad om att man var en vidrig, psykopatisk människa.

Sedan är det ju också jätte vanligt att det blir bråk i förhållanden, man går ju jämt på helspänd och mår dåligt.
Sedan har man ju också en tendens att inte lita på sina sinnen fullt ut när man är helt tagen av alla tankar och tvång, vilket gör att man tillslut inte litar på sig själv.

Men som jag sa förut du förkänar att må bra, och det finns massor med bra hjälp att få. Så låt inte sjukdomen sno fler dagar av dit liv, även om man har perioder då man mår bättre så går sjukdomen aldrig bort av sig själv, utan det har en tendens att bli värre och värre när det kommer tillbaka.

Hej käraa medmänniskor
Här kommer en som har tvång i form av ältande . Jag ältar och ältar och ältar hela dagen lång . Dem ältande perioderna kommer och går men den här gången har jag jätte mycket ångest . Oron blir bara större och större och samma med ångesten . Jag läste boken " sluta älta och grubbla " och då håller jag på och ältar den i stället . Om jag gör rätt , vilka är tröste och vilka orostankar och så håller jag på hela dagen . Mår så dåligt nu att jag funtar på att lägga in mig ;( men då blir jag bara ledsen över att lämna min son och rädd att dem kommer bbara att pumpa mig med en massa mediciner ( jag har redan sertalin 100 mg och oxascand , atarax ) och sen skicka hem mig utan att komma åt problemet . Är såp rädd och ledsen . Tar bara en massa ångestdämpande för att klara av dagen  . Ngn som känner igen sig ? Vill gärna träffa er som har samma problem ;(

Massa kramar till er alla som kämpar med den här äckliga sjukdomen  

Hej "Ältar" o välkommen till tråden, och välkommen alla andra!
 Bra att tråden kommit igång lite mer. Jag känner igen det där äldtandet, jag är också sån att jag ältar och tjatar mycket pga. oron och min sambo orkar inte med mig, han blir tillslut arg och ryter till med en ofta följd att jag nästan får panik för att han skriker och barnen hör. Tycker inte barn ska behöva höra skrik.

Hursomhelst, var ett tag sen jag var här nu.
Jag skulle vilja ha ett gott råd.
Jag tänkte börja med medicin mot OCD imorgon!!!
För första gången någonsin, har aldrig vågat tidigare, men det finns risk att jag backar igen!
 Det har till och med kommit tankar om att jag kanske inte ens har OCD!!!, och tankar som "Tänk om jag blir felmedicinerad....??? mitt tvång kanske inte är så allvarlig ändå? det har varit bättre senaste tiden (min sambo avlastar mig mer då han har semester vilket minskar stressen)... jag kanske bara orolig och stressad pga. för lite sömn, för hur vardagen ser ut med jobb, ekonomi osv. Det kan alltså finnas 1000 anledningar till min oro som inte har med OCD att göra!?

Samtidigt har jag också börjat tänkt och sökt på nätet efter andra diagnoser, och jag vet att man inte kan ställa diagnos på sig själv men jag känner igen mig i andra diagnoser ex. starkaste formen av pms, gad, cyklotymi (inom bipolära sjukdomar) och add. Eller är jag bara extremt lättirriterad, lättstressad och överdrivet orolig pga. att jag alltid sover för lite och har en stressig livssituation med två små barn och för lite hjälp från omgivningen, för lite egentid m.m.?

Jag känner igen mig i paniksyndrom och på Cipralex stod att vid paniksyndrom är behandlingsdos 5 mg. Jag har fått 10 mg för behandlign av OCD. Men om man har båda delarna? Vågar jag börja med 10 mg eller ska jag dela tabletten och ta 5 mg i en vecka och sedan öka???
Borde nog ringa imorgon till mottagningen.

Någon vänlig själ som orkat läsa mitt inlägg och har någon idé på hur jag ska göra???
Imorgon har Alvar namnsdag och då är det på allvar att börja med medicinen hade jag tänkt, missar jag att börja imorgon blir det liksom inte samma sak? Knäppt? Ja, men ändå.

Skulle vilja veta lite mer om hur det är för er andra med OCD
Vad har ni för övriga diagnoser och vilka mediciner tar ni och hur funkar de på er?
Någon med Cipralex?

Styrkekram till er alla!

Nu ekar det igen!