Anonym skrev 2010-12-10 22:44:57 följande:
Känner mig som en knarkare, jag kan lura mig till bekräftelsen. Har sagt till dom att dom absolut inte får men som sagt antringen lurar jag mig till det när det är extra jobbigt eller tjatar så han ger upp. Och till vilken nytta? Jo en timmes ro i själen sen är det värre än innan.
Mm dom är jobbiga och det är ju alltid dom jag älskar. Får så dåligt samvete mot min baby. Känner mig som världens sämsta mamma och att jag inte älskar denne nog mycket.
Det jobbiga är att man vet vad som är riktigt men ändå "slåss" mot att man tror att man är en fara för allt och alla.
Hemskt nog skulle jag föredra att kolla dörren, tvätta händerna och slå ihop käkarna hela dagarna och slippa dessa tankar.
Men det känns skont att prata om det, för trots att man vet att man inte är själv så känns det verkligen så.
Är grymt tacksam för min sambo att han står ut med mig vissa kvällar då jag verkligen är igågn. Kan inte vara kul att höra såna saker som jag berättar för honom om barnet och honom och hur jag mår och vad som rör sig i mitt huvud. Att han inte oroar sig för att jag ska göra dom illa eller ha ihjäl dom som jag kan oroa mig för ibland.
Min psykolog sa något om att dom med ocd är helt övertygade om att dom skulle kunna göra någon annan illa men i självaverket är det dom som absolut inte skulle kröka ett hårstrå på någon inte ens någon dom hatar. Fattar inte varför sånt inte går in och stannar i skallen. haha Varför tror man att man ska göra någon illa eller vilja!?
Kan man någonsin bli "bra"?
Ett stort plus är att jag är inte alls så panikslagen längre sen jag fick barn om jag inte kan tvätta händerna när jag vill. Man har ju fått röra i en hel del grisigt och när en tutte åkt på marken ute så har jag fått stoppa den i min egen mun innan jag gett den och jag har överlevt! yey!
Haha ja du, isf är jag också en knarkare. Nog vet man hur man ska lura ur sig en bekräftelse. Fast den enda man lurar är ju sig själv

Nu har jag dock sagt till min man att han under inga omständigheter för försäkra mig och det håller han. Han brukar säga till att "du vet att du mår sämre av sånt i längden" och då vet jag att jag ska lägga ner. Har i princip helt slutat nu. Visst, det är jobbigt, men det går.
Jag tror absolut att man iaf kan bli bättre om man bara bestämmer sig för det och slutar upp med sina försäkringar och handlingar. För mig funkar det bäst att bara leva på. Att inte låta tvången styra mitt liv. Visst är det skönast att stanna i min lilla rena bubbla där jag kan styra och kontrollera allt, men i längen gör det mig sämre. Därför tvingar jag mig ut. Om man kan bli helt bra tvivlar jag på, men jag hoppas jag har fel. Har träffat en person som sa att han var helt frisk, men jag tyckte ärligt talat inte att alls att det verkade så. Han hade en massa problem, men där handlade det nog inte "bara" om ocd.
Ja det är ju väldigt jobbigt för ens nära och kära. Väldigt väldigt jobbigt. Jag tycker att jag håller inne med ungefär 95% av alla mina fobier, men det lyckas ändå stressa upp min man. Har din man nåt stöd? Jag tror att de behöver det. Kunskap och stöd.