Hur förlovade ni er?

Bakgrundsinfo:
Jag och min sambo hade varit tillsammans i två år, efter drygt ett år hade jag flyttat in till honom. Sen flyttade vi ner till Göteborg och bodde i en liten lägenhet vi hyrde i andrahand av mitt ex, delvis möblerad.
I november 2008 skrev vi på kontraktet för en sprillans ny lägenhet, inflyttning skulle ske den 25:e februari 2009. Eftersom vårt nya bostadsområde bara var en byggarbetsplats fick vi skriva under kontraktet utan att först ha sett lägenheten, bara ritningen.

Den stora dagen:
Jag längtade så oerhört mycket efter att få se den nya lägenheten! Det skulle bli vårt första gemensamma hem. Min älskling sa till mig att efter att vi sett lägenheten den där onsdagen så tyckte han att vi skulle gå ut och äta och fira. Jag tyckte att det lät som en ypperlig idé! (Anade dock inget om exakt hur mycket vi skulle fira )

Vi möttes upp efter jobb och skola och promenerade bort till huset. Som vi hade fantiserat om det här ögonblicket! Skulle det finnas badkar? Vilket kakel blev det slutligen i köket? Osv.
Så vred vi om nyckeln och det var som att gå in i ett hotellrum för första gången. Allting var bättre än vi kunnat föreställa oss och det luktade nytt.

På köksbänken låg en present. Jag antog att det var från hyresvärden då de brukar ge en liten present till de som flyttar in i ett helt nytt hus. Medan jag öppnade paketet pratade jag exalterat med sambon om hur fint allt var.
Presenten var ganska liten, vad kunde det vara för något? En brosch? Jag öppnade den vita förpackningen och fick fram en mahognyask. Då började jag ana att det inte alls var från hyresvärden och tystnade. För en bråkdels sekund tvekade jag på att öppna men snart tittade en cirkel av 33 diamanter mot mig och min kärlek gick ner på knä.

Tyvärr minns jag inte i dimman vad han sa, mer än att han ville spendera resten av sitt liv med mig och undrade om jag ville bli hans fru. Tårarna rann ner för kinderna på mig och jag svarade JA! innan jag sjönk ner på golvet mitt emot honom och pusskalas utbröt. Han trädde ringen på mitt finger och plockade sedan upp sin ring ur fickan och jag trädde den på hans finger. 
Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv!

Sedan satt vi i ett tomt vardagsrum på golvet och ringde runt till familj och vänner för att berätta den glada nyheten. 
Älsklingen hade bokat bord på stans finaste restaurang där vi åt 6-rätters, drack champagne och firade i flera timmar.

Idag väntar vi vårt första barn och fortfarande "friar" vi ibland till varandra på samma plats i lägenheten som då. 

(Ringarna hade vi valt ut tillsammans ett halvår tidigare. Både min sambo och jag visste att vi ville välja tillsammans och inte åt varandra, varför vi gick och valde ut vilken sort och storlek, i fall om att vi skulle vilja förlova oss någon gång i framtiden).
 

Visst är det något visst med att gifta sig inom ett år efter förlovningen. Tycker att själva giftermålen tenderar rinna ut i sanden annars... I och med att vi förlovade oss på skottdagen, kommer vi att gifta oss 2012

Jag håller absolut med. För mig är det något smått oromantiskt över att vara förlovad år efter år efter år, det blir en liten spänning om man har ett år på sig att göra slag i saken

Kyrkligt. Jag var inte ens med i svenska kyrkan och ingen av oss är särskilt religiös men det kändes rätt och vi följde den vanliga vigselakten med undantag av att vi bytte ut "tills döden skiljer oss åt" till "in i evigheten" eftersom det var det min man sa när han friade till mig och det uttrycket har stannat kvar och är väl ett genomgående tema i vårt förhållande :) Jag har egentligen inget emot borgerliga bröllop men för oss kändes det mer rätt med kyrkligt och mer rätt att lova inför Gud än inför staten :)

Efter vigseln åkte vi häst och släde med facklor till festlokalen några kilometer bort där vi först hade middag och sedan hade hyrt in ett populärt lokalband som spelade och när det började fick alla som ville, kända som okända, för oss komma förbi och vara med på vår kärleksfest :) 

åh, jag blir alldeles sentimental av att tänka tillbaka på den dagen :D  

Hehe, när till och med jag får glansiga ögon och rosor på kinderna när jag läser om ert bröllop förstår jag att du blir sentimental  Varken jag eller min sambo är troende (eller med i svenska kyrkan) och ska därför hålla ett borgerligt bröllop (skriva på ett par papper och ta flyget till okänd destination..haha).

Jag tycker också om att man följer seder. Man kanske inte måste stressa ihjäl sig om det nu skulle passa mycket bättre med 1½ år, men man ska väll ha som mål att inom en snar framtid gifta sig om man är förlovad? Som jag skrev tidigare tycker jag också att det är frieri som gäller, att tillsammans komma fram till att man ska "förlova sig" känns lite oromantiskt.

Vi kommer inte ha möjlighet att gifta oss, rent ekonomiskt. Eller snarare, vi kommer inte ha råd med den bröllopsfesten vi önskar inom ett år. Jag är dessutom gravid, och vill helst inte vara det då -champagnen vill man ju kunna njuta av  Därför har vi valt att viga oss borgligt i höst (mest för efternamnets skull, att vi alla i familjen har samma namn, och alla lagar som följer med giftemål som gör livet mycket enklare om det händer något) och ha en bröllopsfest, med eventuell välsignelse eller förnyelse av löften, om några år.

Det är surt att gå i förlovningstankar och längta när alla vänner förlovar sig runt om..men men. Allt har sin tid. Jättekul att höra era förlovningsberättelser :D

Inte alls skulle man kunna säga; mer en fråga om att komma överens om att gifta sig.  Förlovning är ingen viktig grej för mig medan äktenskap spelar juridisk roll förutom känslomässig.

Vi kom överens, bara. Det var ingen som frågade, utan det var bara självklart. Vi köpte ringar tillsammans och bestämde datum för förlovningen och slog till på toppen av ett berg. Gifte oss 7 månader senare. 

Vi förlovade oss egentligen inte. Vi började närma oss vår 10-årsdag och då vi alltid sagt till alla som tjatat om bröllop att vi skulle gifta oss den dan så började vi fundera på det på allvar. Så en kväll bestämde vi oss för bröllop helt enkelt. Inget frieri från nån sida utan det var ett gemensamt beslut.

Iom att vi bestämt oss för att gifta oss så var vi ju förlovade så vi köpte förlovningsringar när vi ändå var där. Lite fånigt när de frågade om vi ville ha nåt datum i ringarna, vi fick hitta på ett.

Jag blev inte "friad till", men är otroligt nöjd och glad med hur det blev ändå.

Egentligen började det med att vi började prata mer konkret om barn och framtid... På våran 4-årsdag var vi på en fin restaurang och åt tre-rätters. Några dagar tidigare hade vi bestämt oss för att köpa en lägenhet (vi hade bott tillsammans innan också, men jag flyttade in hos honom i hans lägenhet) och därigenom började också diskutera mer när vi skulle vilja skaffa barn nu när vi skulle ha plats till det. (det var redan självklart ATT vi skulle ha barn någon gång...)
Vi insåg också båda två att vi helst ville gifta oss före vi skaffade barn och helt plötsligt kändes det bara rätt att  gifta oss och därför förlova oss! Samma kväll bestämde vi också vilken månad vi ville gifta oss, så man kan väl definitivt säga att vi bestämde oss för giftemålet och förlovningen kom på köpet! Bröllopet blir nästa vår ungefär 1,5 år efter förlovningen.

Jag tror att min blivande man hade haft svårt för att få tummen ur och fria till mig och den där kvällen på restaurangen när vi pratade om barn och våran gemensamma framtid är en av de mest romantiska kvällar vi har haft tillsammans!