Kattflickan skrev 2010-10-25 21:18:55 följande:
Jag har inget emot att prata om det, faktum är att det ibland känns bättre då. Det var 5 veckor sen jag gjorde aborten och 7 veckor sen vi var på ultraljudet för KUB-testet.
De erbjöd mig moderkaksprovet på en gång när de mätt upp nackspalten och läkaren förklarade riskerna och även vad det innebar att ha en så bred nackspalt. Hade barnet inte haft kromosomfel så hade det antagligen varit något annat allvarligt fel. Moderkaksprovet gjorde inte ont egentligen, jag är lite spruträdd så jag blundade. Jag var mest så förtvivlad att jag inte tänkte så mycket när de tog provet. Vi bor i en stad med ett stort sjukhus, Uppsala, vet inte om de erbjuder moderkaksprov på alla sjukhus.
Hela min graviditet kändes lite för bra för att vara sann. Mådde inte illa, var jättelycklig (delvis hormoner), blev gravid en vecka efter min syster som försökt länge att bli gravid (skönt för då kunde hon vara helt glad för mig också). Barnet var beräknat att födas i mars. Så när vi såg barnet på ultraljudet och att det levde i vecka 13 blev jag jätteglad, tills sköterskan sa att vi fick vara beredda på att något var fel.
Sen kom ångesten inför vilket beslut vi skulle ta. Det var en jobbig tid.
Hoppas jag inte skrämmer upp någon här, det är ju väldigt låg sannolikhet för att det över huvudtaget ska hända!
Operationen på katten gick bra! Nu sitter jag och vaktar henne.
Millan
OJ Millan! Det var ju aldeles nyss så jag förstår om du fortfarande får jobba med detta. Jag blev helt förstörd efter mitt första missfall (trodde inte att jag skulle reagera SÅ starkt) och efter 5 veckor hade jag absolut inte lagt det bakom mig! Sannolikheten för att det händer måste ju vara sååå liten så oddsen på att det händer igen minimala?. Om allt ser bra ut med testerna känner ni er då redo att börja försöka på nytt? *kram på dig*
skönt med kissen hoppas hon inte var för vinglig när hon vaknade till, fast de ser rätt lustiga ut när de vaknar....