Hej alla.
Kom just hem från sjukhuset efter att ha mest bara väntat hela dagen. Själva skrapningen och sövningen gick bättre än förväntat, jobbigast var faktiskt att först vänta 7 h på att komma in på operation och sen 5 h efter för att de skulle se att jag mådde bra. Är inte så bra på att vara utan mat någon längre tid, men fick näringsdropp så klarade mig från migrän och annat kul...
Skrapningen gick som sagt bra, tror jag iaf. Jag hörde bara personalen på uppvaket prata med BM som hämtade mig därifrån och jag förstod inte alla medicinska termer men förstod iaf att det hade gått fort och utan komplikationer. Det duger för mig för tillfället!
Men är riktigt irriterad på att jag bara fått dubbla budskap. BM som jag pratade med igår sa en sak, BM som jag pratade med imorse sa nåt helt annat. Enligt den första skulle det ta 7-10 dgr för graviditetshormonet att gå ur kroppen, den andra menade att det kunde dröja över två veckor. Den första sa att det inte fanns några medicinska eller fysiska hinder från att börja försöka bli gravid igen direkt, den andra menade att det finns en större risk för nytt missfall eftersom slemhinnan inte hunnit byggas upp ordentligt om man inte väntar en mens först. Den ena sa att jag skulle blöda ca 4 dagar, den andra ca 8 dgr etc. Blir så less, vem ska man tro på, hur kan de ge så olika budskap på samma ställe?! 
Både jag och mannen vill börja försöka så fort som möjligt, men frågan är om det värt att riskera ev. nytt missfall? Hon jag pratade med imorse sa att BM jag hade pratat med igår hade jobbat länge i Sverige (jag bor i Finland) och att de kanske hade andra policys där. Men det är väl olika var i Sverige man är också antar jag? Skulle vara intressant att se nån statistik på om det är vanligare med återkommande missfall i Sverige än i Finland om dom följer de rekommendationerna!
Är en väldigt otålig typ så vet inte riktigt hur jag ska klara av all väntan nu. Gillar kontroll också och nu vet jag inte ens när nästa mens kommer.... 
Rent psykiskt har dagen varit bättre än de senaste dagarna, på något sätt är det skönt att ha det gjort och kunna börja om. Men det är absolut en erfarenhet jag kunde klara mig utan! Även om jag mådde rätt dåligt under graviditeten är det ju trots allt det vi alla siktar mot, att bli förälder! Förstår dock inte hur jag ska orka börja räkna ÄL och BIM och leta symptom igen. Men vad har jag för val... 
Usch, vad negativ jag låter och känner mig... Men antar att det bara är naturligt.
Tur att det finns så många härliga människor i den här tråden som man kan lufta tankarna med och våndas med och glädjas med i slutändan!
BIM-lista, vi som längtar.. 
DECEMBER 
GRAVIDA MED FÖRSTA BARNET 
Tänkte i banor av "meh, om hon nu är gravid nu - vem ska jag följas åt med?!" Hade ett par kompisar som jag trodde skulle vara i samma takt som vi, men de har ju blivit gravida en efter en... Nu vet jag inte om det är någon i kompiskretsen som jobbar på det...