Vi över 30 som längtar efter första barnet

Tittar in för att berätta att i måndags föddes vår dotter Frida! 53 cm och 3810 gram.

Tack snälla du. Jag väntar nu på att få en kontakt med ett par som gjort ÄD, så att man kan få ställa lite frågor till några som har varit och är i exakt samma sits som oss. Kontakten förmedlas av vår kurator, väldigt bra.

Igår hade jag en rejäl svacka och var jätteledsen över hela vår situation, den känns så sjuk på något sätt... Min kloka mamma bollade tankar med mig och lyckades faktiskt att vända mina nattsvarta tankar till något bra. När hon och jag pratat så lyfte jag allt med min man och vi fick ett jättebra samtal, med många tårar förvisso, men det kändes skönt.

Jag har tidigare i livet varit med om att människor som stått mig mycket nära har dött. Det här vi går igenom tar fram lite liknande känslor tycker jag. Skillnaden är att när någon dör blir man ledsen bearbetar och går på något sätt vidare, men man bär med sig den som inte längre finns inom sig. Nu ska jag sörja något jag kanske aldrig kan få och det innebär också att jag inte vet när jag ska kunna gå vidare för jag får aldrig ett avslut. Kanske låter flummigt, men sorgen och det där onda i hjärtat, känslan av hjälplöshet och maktlöshet, den gnager därinne och jag vet inte hur jag ska få bort den...

Idag är en bättre dag och det går upp och ner. Men, det gör ändå väldigt ont i själen...