Vi över 30 som längtar efter första barnet

Hej alla. Är här och läser lite nu och då, men orkar inte vara speciellt aktiv. Vet inte riktigt vad jag ska skriva ibland. Vet ju exakt hur ni känner er i er väntan och våndan, samtidigt som det redan känns som en hel evighet sen jag själv var i samma sits. En annan anledning till brist på skrivande är att jag helt enkelt inte mår speciellt bra. Illamåendet har lagt sig tack och lov, men psykiskt är det värre. Det påminner oroväckande mycket om känslorna när jag var deprimerad för ca 4 år sen. Och det är tydligen ganska vanligt att "få återfall" just under graviditet. Det är långt ifrån samma ångestkänslor som då, men liknande och oron finns att det ska bli värre. Min största fasa är att drabbas av förlossningsdepression. Jag vet att det finns hjälp att få, men jag vet också hur jobbigt det är att kämpa sig ur det där mörka hålet. 

Förhoppningsvis är det här "bara" en omställning för min kropp att hantera, att det stabiliserar sig ju längre tiden går. Hormonerna kan ju ställa till en hel del. Sist jag blev deprimerad var det pga p-piller så jag verkar vara känslig för det. 

Lite snopet bara att inte kunna njuta fullt ut att jag är gravid, det mesta känns bara tråkigt och är less på det mesta. Tänker knappt på att jag är gravid för det mesta. Eftersom jag inte mår illa längre är det enda symptomet större och ömma bröst. Kanske jag inte ens är gravid längre?!  

Inte meningen att dra ner stämningen i tråden eller bara dyka upp och beklaga mig, men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till alla känslor. Ska till BM för mitt andra besök idag, ska ta upp det med henne och se om det kanske finns någon samtalshjälp eller nåt att få. Det brukar hjälpa en del för mig iaf.

Det pratades ju innan i tråden om funderingar på vad man verkligen ger sig in på och de känslorna har jag verkligen i allra högsta grad! Hade besök av en 4-månaders igår som var lite halvgrinig. Klart man funderar på hur man faktiskt orkar med det hela tiden, dygnet runt. Barnen är ju väldigt sällan griniga exakt hela dygnen, men vissa är ju mer besvärliga än andra. Men jag antar att den kärlek man har till sina egna barn uppväger allt sånt "jobbigt" som kommer med ett barn! Det är ju trots allt mera sällan någon helt sonika lämnar bort barnen...

Usch, så negativ jag låter! Riktigt så illa är det inte, men aningen jobbigare än vad jag hade föreställt mig. Jag berättade förresten för min chef idag och han blev glad för min skull! Sade t.o.m. att de i princip hade räknat med en mammaledighet för mig...

Ceke: Lycka till med din operation! Skönt att få det gjort så kan du förhoppningsvis börja med verkstaden ordentligt sen!

Astrogirl: Synd med mensen, men skönt att ni har kommit igång med utredning så snabbt. Måste ju vara en lättnad att bara bli tagen på allvar av så kompetenta läkare.

Är rädd att 30+ samt mkt oregelbunden mens kommer göra det svårt att bli gravid.... har hört att det är svårare att bli gravid med oregelbunden mens?

Min senaste mens slutade i slutet av september, vi har försökt sedan dess och mensen har fortfarande inte kommit, men 4 gravtest har visat neg.....

Hoppas att mensen uteblir! Hade molande mensvärk för en vecka sedan och jag får ALLTID mensvärk dan innan eller samma dag som mensen kommer, men hittills som sagt har den ej kommit....började igår även få lite ömma bröst...

Hoppas på + nästa gång både för er och för mig!

Egentligen är det rätt spännande vilken stor grej det är i det här samhället kring alkohol... Alltså, allvarligt.. ingen borde va på nån kring det. Vem vet egentligen.. bara för att man är tjej och inte dricker behöver det ju inte va en bulle i ugnen.. det kan ju lika gärna va alkoholproblem, nåt annat som gör det valet, eller helt enkelt bara att man bestämt sig för att ta avstånd från alkohol av andra anledningar...

Många spännande saker som i a f jag börjar tänka på nu när vi själva har bebisverkstad och som jag aldrig reflekterat över tidigare.. i a f inte på samma sätt. Bara egentligen det här med att fråga nån om de planerar barn... jag menar... det är ju en jätteprivat fråga som ingen borde förvänta sig ett ärligt svar på! Eller frågan om man är gravid? Jag menar.. det berättar man ju först när man är redo att göra det... det finns ju annars en tanke med att man inget sagt.

Jjag har själv tidigare frågat folk etc och aldrig insett vilken stor grej det är! Och åh vad jag önskar att jag insett det tidigare!