Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej,

Jag har under våren gått igenom detta. Vill säga till alla som är i den här situationen: jag känner så med er! Trots många motgångar i livet har detta varit utan tvekan det värsta. 

Till administratörerna på FL vill jag säga: den här tråden räddade (i princip) bokstavligen mitt liv under de veckor detta pågick för mig och min man. Trots att den är gammal, snälla låt den finnas kvar för personer som drabbas av detta. Det mesta som jag har tänkt och känt finns upptaget i tråden och det har varit en sådan tröst att veta att det finns flera som har gått igenom det och har kommit ut på andra sidan, ja, rätt okej. Nog en fördel faktiskt att få läsa den i efterhand eftersom informationstörsten skriker efter erfarenheter när man får beskedet.

Så tack alla som har delat med er och tröstat varandra och även andra inklusive mig!!!

Hej, läste precis ditt rörande inlägg. Jag tänkte kolla om vi skulle kunna höras, om vi skulle kunna få ställa några frågor till dig (du kan självklart vara anonym) i en artikel som handlar om Downs syndrom?

I så fall får du hemskt gärna mejla mig på linda@kit.se

/Linda

Hej, jag har inte hunnit läsa hela tråden. Jag gjorde misstaget att starta en egen tråd när jag kände mig som mest vilsen och desperat. Många läste, och sedan kom svar och ganska direkt kom näthatet. Det var som en kniv som vreds om i mitt hjärta och jag blev så ledsen att jag anmälde inläggen och i förtvivlan avslutade mitt konto, men nu har jag fått tillbaka det. 

Igår gjorde jag mitt avbrytande. Jag vet inte alls hur jag mår. Allt är fortfarande så overkligt. Jag bra men är omtumlad. Jag ska till kuratorn på torsdag. Jag såg barnet, först av misstag när det hängde i navsträngen ur min kropp. Jag, såg det genom en reflektion i spegeln när jag skulle säga till min man att titta bort för i bäckenet låg barnet. Jag hade bestämt mig innan att jag inte vill se. Men jag kände så starkt att jag ville. Jag ville inte veta kön, men jag bara måste få veta. Han låg inlindad i en filt och jag kunde inte sluta titta på honom. Jag lämnade bort honom, men kände att jag ville se honom igen. Jag sade ett sista adjö innan vi gick hem. Det kändes bra, att få prata med honom, be om förlåtelse och krama om honom. Min man ville inte se. Själva förlossningen var väldigt smärtsam med kraftiga värkar, värre än när jag födde mitt första barn, men när han kom ut kändes det ingenting längre. Det blev aldrig några krystvärkar. Jag bad om enskild kremering, tvärt om vad jag trodde innan. Jag vill inte att han bara slängs med alla oönskade foster, för han var älskad och efterlängtad. Jag tror det blir bra med kurator och få prata om skuldkänslor, men det känns också skönt att det är över. När han kom ut kände jag mig på något sätt glad, det känns också märkligt. Det är konstigt, men jag tog kort och jag är glad för det, han var så söt, lite lik min yngste son. Jag har inte alls reagerat som jag trott. Jag tog bilder. Jag vill se dem om och om igen. Jag har nu sett spår av Down Syndrom. Jag ser på händerna, strecket. Jag ser att benen är korta, jag ser att mellanrummet mellan stortån är större. Jag har dåligt samvete för att jag efter förlossningen nästan kände mig lycklig. Kanske var det för att värkarna var borta? Jag känner dåligt samvete för att jag kände en lättand att det inte var en tjej. Jag känner så mycket, samtidigt som jag inte känner någonting. Jag är förvånad att jag inte gråter längre. Jag har gråtit så mycket. Jag kunde inte sluta kräkas sedan beskedet och nu är allt bara tomt. Jag kan skratta och förvånas att jag gör det. Jag vet ingenting. Jag tänker att jag har någon sorts adrenalin efter förlossningen och att jag kommer få baby blues om några dagar. Jag vet inte. Skriver bara av mig. Jag trodde aldrig detta skulle hända mig. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gått igenom, trots gårdagens smärtor. Allt är vakuum samtidigt som livet bara fortsätter som vanligt.

Allt är skit. Skulle lämna på dagis, bröt ihop hemma, samlade ihop mig och kom iväg, men bröt ihop på dagis igen. Lyckades ta mig hem, allt är tungt. Känner mig så ensam, bara tittar på bilderna och försöker förstå. Ingen vill se dem, jag förstår det, men samtidigt vill jag att nögon ska bekräfta mitt barn. Jag har fött. Jag fick inget barn, nu är det över, nu ska jag resa mig och gå vidare... Tydligen. "Vi har ju två fantastiska barn radan, tänk på dem" det ger mig skukdkänslor, är jag en dålig mamma för att jag är ledsen, är detverkligen menat att allt bara ska rulla på som vanligt, "ruska av dig, res dig" det är nu det ensamma börjar, jag är helt själv i det här nu känns det som.

Vill bara skicka en stor kram till dig Susodus! Jag har inte varit i din situation, har däremot förlorat ett barn i magen. Förstår din känsla att man har fött ett barn, men fick inget. Du är ingen dålig mamma, du är en mamma i sorg, det känns för djävligt just nu, jag vet. Ditt lilla barn kommer alltid att finnas med dig och du kommer en dag att må lite bättre. Låt alla känslor komma och gå, det är så man tar sig igenom sorgen. Många kramar till dig!

Tack för att du tog dig tid att svara, känns lite mindre ensamt.

?

Du är ingen dålig mamma på grund av detta! Du har drabbats av en sorg. Kan du prata med din man om det? Om du inte kan kanske en kurator skulle vara bra.

Var hos kuratorn idag, känner mig lugnare, bokade in mig till frisören, känns så skönt att bli ompysslad, känner mig stolt över mig själv att jag tar hand om mig. Tog ut journalen och har lagt den i en vacker mapp. Allt landar, han ska få min sons mellannamn, det känns rätt. Känner mig tacksam. Sorgen gör mig mindre stressad, försöker njuta av lugnet.

Kramar Susodus! Vet hur jobbigt det känns. Bra att du fick träffa en kurator. Livet kommer att bli bra igen men du kommer inte att glömma vad som hänt. Jag tänker fortfarande ibland på mina två avbrytanden, trots att det var flera år sedan och jag har fått två barn efter.

Hej Susodus,

Era stackare! Jag beklagar verkligen. Vi var med om detta i våras. Vill börja med att jag är mycket ledsen över att du drabbades av andras oförstånd och elakheter när du startat en tråd. Det är något helt annat att tänka på en sån här fråga utan att ha en aning om hur man ska reagera när man är i det. Vi hade faktiskt bestämt oss för att inte göra nupp/kub eftersom vi så längtade efter det här barnet. Vi sa till oss själva att blir det DS så blir det. Det är så liten risk och då tar vi det. När vi sedan p.g.a. missbildning fick svart på vitt att det var det här det rörde sig om så läste vi noga på vad det faktiskt innebär och tänkte därför om. Vi var eniga direkt vilket kändes väldigt skönt.

Som Kattflickan skriver kommer det att kännas lättare. "Redan" nu mår jag helt okej, även om jag har en gråare insida än tidigare. Jag inbillar mig att det kommer att kännas ännu bättre om (när) vi får nästa barn. Vi har kämpat i 2,5 år också för att ro i land en graviditet, så det här har varit vansinnigt tungt.

Jag känner igen mig i din känsla av att vara ensam i det här. Även om min man verkligen var delaktig i sorgen, tog hand om vår flicka när hon kommit ut, fotade henne och gjorde fotavtryck, så var det här något annat för honom. Han hade inte burit henne och känt hennes sparkar. Han behövde inte ställa om sin nära framtid från snar föräldraledighet till fortsatt arbete och han behövde inte möta alla som visste eller som undrade var magen var (tack och lov bara en än så länge, var ganska noga med att meddela de som kände till graviditeten för att undvika detta). Ungefär två veckor efter ingreppet krisade vi ganska rejält. Vi mötte sorgen så olika. Jag ville inte träffa NÅGON. Han tyckte att det var viktigt att vi "levde på" och hittade på roliga saker. Om inte för oss så för vår nu fyraårige son. Jag kände mig SÅ ensam. Jag upplevde tyvärr inte heller det stöd från min mamma och äldre syster som jag hade trott skulle finnas där. När jag berättade för min mamma att en fotograf skulle fota barnet på sjukhuset var hennes spontana reaktion "usch". När jag en månad efteråt åkte på en sedan länge planerad weekend tillsammans med dem var det ingen av dem som nämnde det hela. Hallå!? Jag tog inte heller upp det eftersom jag inte upplevde att stödet fanns där. För dem var detta inte ett barn som vi förlorade utan en graviditet som gick dåligt igen (vi har några missfall bakom oss). Vår flicka stannade i v. 21. Tack och lov har jag många fina vänner som stöttat (även om de flesta själva nyligen fått eller ska få barn snart). 

Vi valde också enskild kremering och att sprida askan själva. Det var faktiskt min man som var mer säker på det beslutet. Men när det väl var dags för spridningen en dryg månad efteråt var han inte riktig närvarande mentalt. Inte så konstigt kanske, vem vill begrava sitt barn?

Jag har också fått hjälp av en kurator som jag fortfarande har kontakt med och som jag skrivit i tidigare inlägg, så himla mycket av att läsa den här tråden. När allt har känts för jävligt har jag funnit tröst i att läsa tankarna och inläggen från övriga i den här tråden, det tar ju ett tag att läsa sig igenom den. 

Jag hoppas att du tar dig igenom krisen detta innebär någorlunda och att ni kan hitta tillbaka till varann på ett bra sätt. Vi gick på ett par möten hos kuratorn tillsammans. Nu är vi igång och försöker bli gravida igen och det känns mycket bättre. Vi har absolut blivit starkare i varandra på grund av den här händelsen. 

Kattflickan, jag blir så himla glad av att läsa att du fått två barn. Jag gratulerar verkligen! Är lite orolig att jag har någonting liknande som du p.g.a. många tidiga missfall och ett konstaterat DS. Att du lyckats efter mycket kamp får mig att känna större tillförsikt inför framtiden!