• Victoria70

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • MrsC74

    Den tablett du tar på måndag ska avstanna graviditeten.
    Skönt med en helg med en väninnan.
    Tänker på dig nästa vecka.

  • Fairytale01

    Om en halvtimme sätter jag mig i bilen för att åka till sjukhuset och ta den där tabletten. Min man åkte nyss iväg på sitt håll, efter att jag insett att han hade annat viktigt på sin agenda. En undran från mig...finns det någon som tog, eller med facit i hand, sig igenom den här dagen utan sin partner? Hade ni krävt att han följde med? Känner mig lite ur gängorna just nu

  • MrsC74

    Fairytale: jag tycker inte du ska vara ensam. Det var självklart att min man följde med.
    Vill han inte ?

  • Kattflickan

    Om din man kan så är det nog bra om han är med, det är jobbigt med ett avbrytande fysiskt och psykiskt. Jag behövde min sambo som stöd.

    Lycka till idag! 

  • Fairytale01

    MrsC74...jo han ville följa med för min skull, men jag visste att han hade en massa annat som var viktigt också...så jag ställde till en massa liv hemma imorse...men det slutade med att han följde med, han sade att han skulle åka dit och leta efter mig överallt oavsett (vi åkte inte dit tillsammans).

    Jag fick tabletten....svalde den, och sen var det ju inte så mycket mer. Fick med mig Cytotec hem som jag ska ta imorgon bitti kl 06, sen ska vi vara på plats 0730. Jag har mått lite småilla, värker i magen, och är grymt ledsen...väntar bara på morgondagen nu.....

  • Kattflickan

    Å Fairytale, hoppas verkligen att det går bra. Jag minns så väl hur jobbigt det var, mest med känslorna. Men du kommer att komma tillbaka, du kommer att må bra igen, men det tar tid. Har ni barn sedan tidigare eller är det här första gången du är gravid? 

    Jag tänker på dig! Kram!

    Millan 

  • Fairytale01

    Känner på mig nu att tabletten har gjort sin verkan...vaknade kl 05 av en otroligt märklig dröm...en man med långt hår och vitt nattlinne stod och bankade på ett fönster...och jag ville först inte öppna, men visste ju att jag var tvungen, sen sade mannen "du skulle inte öppnat, du vet ju vad som händer nu...jag kommer att ta henne med mig..." och jag sträckte ut armarna och tog farväl...förtvivlad men det var liksom inga tvivel...sen somnade jag om, vaknade kl 07 och allt var så tyst, konstigt, tomt, annorlunda...känner mig inte gravid längre...mycket konstig känsla...och allt är stilla i magen...

  • Pilla1979
    Fairytale01 skrev 2012-03-09 08:43:32 följande:
    Millan, tack för dina tröstande ord. Känner igen det där med svart hål. En stor jäkla avgrund har öppnat sig, en ond förbannad mardröm, och jag kan inte vakna igen
    Ska hålla tummarna för dig...har ju läst igenom tråden och din historia..stackars stackars dig/er, vilken mardröm, men så underbart att detta ska ske nu och jag önskar dig verkligen all, all lycka som finns! <3'

    MrsC74 - ja, min man ringde på onsdag kvällen till sjukhuset för att höra vad som skulle hända, jag kom ju hem i förtvivlan och chock och visste inte vad som skulle hända härnäst, att bara leverera ett sådant besked via telefon sent på eftermiddagen utan att berätta vad som skulle ske härnäst, var fruktansvärt. Sen ringde läkaren tillbaka igår och berättade hur det skulle ske, och då hade jag på EGEN HAND läst mig till på nätet vad som skulle hända. Så jag var förberedd. Men jag skrek rätt ut i panik när det gick upp för mig hur processen går till. Försöker nu verkligen stålsätta mig inför detta. Ska till sjukhuset måndag morgon och ta tabletten, sen läggas in på onsdag. Det hemska tycker jag är, att jag har ju 2 barn sedan tidigare, med underbara positiva minnen sedan deras förlossningar, och nu kommer jag tillbaka till samma ställe men måste gå därifrån utan barn...fy fan alltså.

    Min man vill inte prata om det här alls, han slår ifrån sig allt och säger att det är en alien, en främling, han vill inte se barnet, veta vilket kön, ingenting. Visst det kanske är hans sätt att sörja och han säger inte att det är ett barn, utan ett foster som ska ut genom framkallat missfall, och han kanske har rätt, men jag kan inte se det så

    Det jag undrar och fasar mest för just nu är hur det går till efteråt, när man "fött ut" barnet, vad gör de med barnet? Vad förväntas man göra? Det vet jag inte och vill gärna förbereda mig på

    tusen tack igen och kramar till er... det här skänker mig en tröst i detta helvete jag befinner mig i...
    Lider verkligen med dig Rynkar på näsan

    När vi gjorde avbrytandet så va personalen helt underbar, dom fanns där hela tiden. När allt var över tog dom med sig barnet ut och tvöttade av det och la det i en filt. Sen fick vi välja om vi vlle se det eller inte. Vi valde att få se det och det var jag glad för efteråt. Vi avbröt pga ryggmärgsbråck och se henne och även bråcket gjorde beslutet vi hade tagit lite lättare. Tillåt dig att vara arg, ledsen ja allt du känner och prata om det...Det hjälpe i alla fall mig mycket.

    Kram  
  • Fairytale01

    Hej, är nu hemma och har krupit ner i sängen igen...var på plats 0730 imorse...tog 2 Cytotec kl 06 hemma imorse, sen fick jag 2 nya kl 09. Då hade det precis börjat blöda lite. Dessförinnan fick jag 2 citodon och 2 diklofenak. 0915 dök värkarna över mig och sen hann jag knappt andas. 0945 fick jag en spruta i låret som skulle vara smärtlindrande, allt gick i rasande fart och jag skrek av smärta...kl10 kom han ut, men fastnade på vägen ut, så sjuksköterskan fick hjälpa till att dra ut honom... och sen kom hela moderkakan på en gång. Hade väl aldrig trott det skulle gå så här fort...?! Fick pusta ut lite..sen frågade de om vi ville se...och ja, vi valde det..och de tog ut och tvättade honom och sen kom de in igen...liten, liten, pojke som låg där fridfullt...så fin och perfekt...öronen såg lite märkliga ut, annars så fin

  • Kattflickan

    Fairytale: Skönt att det gick fort för dig, slapp du bli skrapad?

    Jag tror inte du kommer ångra att du såg honom. Kan vara lättare att få ett avslut då. 

    Ta hand om dig nu och ta det lugnt, du är väl sjukskriven? Gå inte tillbaka till jobbet för tidigt. 

    Kram!

    Millan 

Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort