• Victoria70

    Downs syndrom - Vi gjorde abort

    Idag är det 11 dagar sedan aborten. Tårarna rinner fortfarande på mig varje dag och jag känner en sån stor sorg och förlust. Visst har det blivit bättre, man jag vill så gärna ha ett till barn, men tiden rinner iväg. Har tidigare haft ett missfall och det har tagit tid att bli gravid igen och så slutar det i en abort.

     Hur lång tid tar det innan mensen är tilbaka igen och vågar jag försöka igen?

    Gjorde aborten efter 17 veckor och det var inte roligt. Orkar jag gå igenom samma sak igen, jag jag tror det, men då vill jag göra moderkaksprov istället för fostervattenprov då man kan göra det betydligt tidigare. Är det någon som har varit i samma situation som jag?

    Sorgsen

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-02-09 11:43
    I början av februari för 1 år sedan var det tänkt att vårt barn skulle ha kommit. Känner att jag vill uppdatera tråden med hur jag mår nu när det har gått en tid för er alla som behöver stöd i ert beslut. Livet går vidare och jag mår bättre.

    Klart att jag tänker på det barn som jag inte fick, men för mig var det ett val som var rätt för mig. Vi som är här och har varit i den här tråden har funnit ett stort stöd genom att känna att man inte är ensam. Här kan man älta, vara ledsen, glad, frusterad, arg eller bara läsa.

    Det finns många som gärna vill påpeka att det val vi gjort inte är rätt. Du som besöker den här tråden och tycker att vi fel som gjort abort pga. DS har rätt att tycka så och jag är medveten om att man kan tycka så, men skriv det inte här.

    Låt tråden vara ett stöd för alla som tagit detta svåra beslut att avstå från ett barn.

    Kramar till er alla superkvinnor!

  • Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort
  • Fairytale01

    Ja..jag har hittat denna tråden och legat hopkrupen i sängen hela dagen och bara läst...
    Fick igår besked via telefon medans jag var på väg hem från jobb, att vårt fvp visade på DS. ...

    Tog kub-testet i feb och sannolikheten efter U med min ålder (37) och dyl  var 1:204, efter UL + blodprov 1:54. Jag var lite tveksam till FVP men min man insisterade, jag slog bort det med tanken att "äsch, det är nog ingen fara". Allt på KUB-UL såg bra ut, nackspalten fin och inget annat...och så detta besked igår em. Har varit som en zombie sedan dess. Mår bara illa och är förtvivlad, kan inte äta, inte sova...visste ju redan innan provet att om det skulle visa på DS så skulle vi avbryta. Har nu fått tid för att ta första tabletten måndag morgon och sen läggas in på onsdag. Känner mig fortfarande som i en mardröm. Känner ju barnet röra sig i magen och det skär i hjärtat av förtvivlan.

    Har läst och tagit till mig era fina historier och känner en sådan tacksamhet att ni delat med er av era historier och det har gett mig lite hopp mitt i allt elände att orka ta till mig info och försöka samla mig inför vad som komma skall, nästa vecka.

    Det hemska är att jag hela tiden från dag 1 har sagt att något känns som om det inte är som det ska. Jag visste inte om det var positivt eller negativt men något var det. Och ja, så här blev det. Kunde inte peka på det...men jag har inte alls mått så här tidigare när jag varit gravid och jag har inte mått illa en enda gång under denna graviditeten, kanske var det bara ett försvar...

    Det blir ingen sommarbebis iaf...<3 <3 <3
    Fairytale01

  • MrsC74

    Stor kram till dig fairytale. Låter som om jag skulle ha skrivit inlägget.
    Vi finns här.

  • Fairytale01
    MrsC74 skrev 2012-03-08 16:43:32 följande:
    Stor kram till dig fairytale. Låter som om jag skulle ha skrivit inlägget.
    Vi finns här.
    MrsC74... vad har hänt dig? Liknande historia? Jag är i v17 nu och blir helt iskall av förtvivlan och sorg varje gång jag känner fostret röra sig i magen. Önskar jag kunde få vakna upp och det bara var en mardröm. Har googlat runt överallt och försökt ta till mig info... även om jag vet vad jag vill så vill jag verkligen se vad det är man går miste om, och nä, stackars barn...skulle kännas så oerhört ego att till ett sådant pris skaffa ett barn med de förutsättningarna... ((

    Slutar man någonsin  att gråta förtvivlat i ren skakande sorg?
  • MrsC74

    Fairytale: Vi fick likt er dåligt KUB pga blodprovet. Men nackspalten var fin och så. Vi valde att gå visste med MKP i v 16. Fick svar att det var DS. Avbröt då direkt.
    Jag var väldigt ledsen ganska länge.
    Nu är det ett år sedan och det känns bra.
    Jag är gravid i v 32. Var hemskt jobbigt innan alla provsvar var klara.

    Jo man slutar gråta även fast det inte känns så i början.

    Avbrytandet var jobbigt men det var på något sätt skönt när det var över.

    Jag är oxå 37. Vi har blivit gravida genom IVF.

    Kommer ni försöka igen ?

  • Fairytale01
    MrsC74 skrev 2012-03-08 18:55:54 följande:
    Fairytale: Vi fick likt er dåligt KUB pga blodprovet. Men nackspalten var fin och så. Vi valde att gå visste med MKP i v 16. Fick svar att det var DS. Avbröt då direkt.
    Jag var väldigt ledsen ganska länge.
    Nu är det ett år sedan och det känns bra.
    Jag är gravid i v 32. Var hemskt jobbigt innan alla provsvar var klara.

    Jo man slutar gråta även fast det inte känns så i början.

    Avbrytandet var jobbigt men det var på något sätt skönt när det var över.

    Jag är oxå 37. Vi har blivit gravida genom IVF.

    Kommer ni försöka igen ?
    MrsC74... usch, så tragiskt...man kunde inte ens föreställa sig att själva  slutresultatet skulle vara så jobbigt...även om man hade fått en indikation på att det fanns en risk så ändå...

    Så härligt att ni är gravida igen det ger mig hopp att det finns ett "liv" efter detta elände....
    Förstår att det måste vara en urjobbig väntan innan svaren blev klara...sade de något till er om ev risker inför en ny graviditet eller det var bara en ren slump?

    Jag hoppas också att det kommer att kännas skönt när det är över... just nu känner jag mig skräckslagen över själva tanken på vad jag ska gå igenom...

    Ja, troligen kommer vi att försöka igen, kan inte tänka mig att inte få en liten i mina armar...och så tänker många gissar jag, att komma tillbaka igen och försöka igen...skulle helst börja redan nu men det går ju inte...
    Nu ska jag ta mig igenom helgen och stålsätta mig inför tabletten på måndag morgon.....suck...
  • MrsC74

    Vi fick ta tester och kolla att vi inte var bärare av någon avvikelse. Men alla prover var bra. Men ändå var nervositet så stor.

  • MrsC74

    Har du fått all info om själva avbrytandet och så?
    Vi fick ingen info så det var lite av en chock när jag förstod hur det skulle gå till.

  • Kattflickan

    Fairytale: blir så ledsen att höra vad som hänt dig. Vet hur jobbigt det känns. Det är som om ett svart hål öppnar sig framför en. Jag tänkte som du, om jag skulle behållit barnet skulle det varit av egoistiska skäl, inte för barnets skull.

    Jag hoppas avbrytandet går så bra som möjligt för dig. Kram!

    Imorgon ska jag göra äggplock och sen gör de PGD för att förhoppningsvis hitta ett friskt befruktat ägg.

    Millan

  • MrsC74

    Åh Millan nu e det dags. Vad spännande. Berätta hur det gick ?
    Stort lycka till.

  • Fairytale01

    Millan, tack för dina tröstande ord. Känner igen det där med svart hål. En stor jäkla avgrund har öppnat sig, en ond förbannad mardröm, och jag kan inte vakna igen
    Ska hålla tummarna för dig...har ju läst igenom tråden och din historia..stackars stackars dig/er, vilken mardröm, men så underbart att detta ska ske nu och jag önskar dig verkligen all, all lycka som finns! <3'

    MrsC74 - ja, min man ringde på onsdag kvällen till sjukhuset för att höra vad som skulle hända, jag kom ju hem i förtvivlan och chock och visste inte vad som skulle hända härnäst, att bara leverera ett sådant besked via telefon sent på eftermiddagen utan att berätta vad som skulle ske härnäst, var fruktansvärt. Sen ringde läkaren tillbaka igår och berättade hur det skulle ske, och då hade jag på EGEN HAND läst mig till på nätet vad som skulle hända. Så jag var förberedd. Men jag skrek rätt ut i panik när det gick upp för mig hur processen går till. Försöker nu verkligen stålsätta mig inför detta. Ska till sjukhuset måndag morgon och ta tabletten, sen läggas in på onsdag. Det hemska tycker jag är, att jag har ju 2 barn sedan tidigare, med underbara positiva minnen sedan deras förlossningar, och nu kommer jag tillbaka till samma ställe men måste gå därifrån utan barn...fy fan alltså.

    Min man vill inte prata om det här alls, han slår ifrån sig allt och säger att det är en alien, en främling, han vill inte se barnet, veta vilket kön, ingenting. Visst det kanske är hans sätt att sörja och han säger inte att det är ett barn, utan ett foster som ska ut genom framkallat missfall, och han kanske har rätt, men jag kan inte se det så

    Det jag undrar och fasar mest för just nu är hur det går till efteråt, när man "fött ut" barnet, vad gör de med barnet? Vad förväntas man göra? Det vet jag inte och vill gärna förbereda mig på

    tusen tack igen och kramar till er... det här skänker mig en tröst i detta helvete jag befinner mig i...

Svar på tråden Downs syndrom - Vi gjorde abort