Självmord

PRata om det? Det pratas ju hela tidenom självmmord tycker jag.
Alltid är det frågan om "varför" osv osv. Alltid är det snack om ungdomar som skär sig själva osv osv.
Men inget händer för att man pratar om det.

De familjer som varit med om självmord vet att många av dem som tar självmord inte säger ett enda ljud om att de har självmordstankar. De skulle aldrig säga det.
Så vad hjälper det att prata`?

Vi som mått/mår dåligt måste våga prata om det. Vi borde göra något slags upprop eller demonstration eller vad som helst för att få de som styr samhället att förstå att psykvården måste bli bättre. Det ska inte vara skamligt. Alla kan bli sjuka och må dåligt. Jag tycker det värsta är att man känner sig så ensam. Det vore skönt att kunna gå någonstans och prata med folk i samma sits. Då menar jag inte typ förslag på hur man ska ta livet av sig och skit utan prata av sig och fråga sig: Vad kan jag göra? Vad kan vi göra? Kan vi träffas och gå en promenad tillsammans osv..Förstår ni hur jag menar?
Håll ut! Det är inte värt att avsluta trots att det är så svårt att man inte orkar andas ibland. Idag när jag var ute och gick och fick solen i ögonen och såg himlen bli rosa orange tänkte jag bara gud, vad fint..Vill inte sluta se sånt och ha fina stunder med folk som man faktiskt kan ha även om man mår dåligt. ta vara på det och er själva <3

Jag har försökt begå självmord många gånger. Läkaarna förstår inte att jag överlevt. Har tagit hjälp av självmords sajt och att jag inte ens har fått bestående skador av coctailerna eller då jag hoppat från höga broar är ett under. Jag har berättat om mina tankar så det är en myt att man inte gör det om man pratar om det. Har även gjort det i tystnad. Jag ville verkligen dö annars så gör man inte på dom sätten jag gjorde, planerat väl osv som jag inte kommer att skriva om här. Är så sviken av psykvården och ska nu efter en lång tids inläggning på sluten vården på LPT bli utförsäkrad. Min enda känsla är att jag orkar inte mer..hur ska jag orka jobba när jag inte ens vill leva? Dom nya reglerna är hemska och jag tror att andra i min situation känner sig väldigt ensamma och "till besvär". Så självmorden kommer nog öka ganska kraftigt framöver har jag en känsla av..
Hur ska jag orka när jag inte är redo för terapi för att jag mår för dåligt , men tydligen redo för att arbeta?
Något måste göras, sen alliansen tog över så blev reglerna totalt ur ballans och all smärta jag genomgått sen nyfödd får jag inte chansen att bearbeta och därmed inte rätt till ett värdigt liv...då finns det väl bara en utväg? Fegt? ja kanske....men jag vill ha hjälp, men får den inte så då finns det inte så mycket att göra längre..

Och har du någon diagnos?

Går på ett ställe där dom har omorganiserat sen dess är det kass. Dom försöker inte ens skriva ett vettigt läkarintyg..sen är läkaren ny och har inte ens en tanke på att sätta sig in i min situation.
Mina diagnoser:

ips
adhd
panikångest
agorafobi
anorexi
pst

tar mycket mediciner. Skönt att kunna prata med någon som kan förstå och är i samma sitts, jag har ingen.
Dom TROR att det är bra för mig, men det teamet känner mig ju inte ens. Jag har bara blivit ett personnummer och jag försöker att komma med lösningar, men dom skyller på regeringen och attt den där läkaren som träffat mig 10 min en gång bestämmer. Det är helt sjukt. Jag orkar inte ta mig upp igen...har varit för många såna turer.

Det är så sjukt. Man fattar många gånger inte varför dom som jobbar där gör det. Verkar ofta som om dom bara luffar runt och tar sin goda tid. Jag har fått vara utan min sömnmedicin i en vecka då och då för att dom är så sega med att skriva ut recept och inte kan tänka "Hmm, vi kanske ska sätta in lite fler uttag med gränsdatum så att vi inte behöver skriva nytt gång på gång" Nästa gång jag går dit ska jag fan säga åt på skarpen. Man orkar inte egentligen men nu får det vara nog. Min mamma har skällt ut dom flera gånger när jag inte orkat men jag är 22år och måste ta ansvar för mig själv men det är inte alltid man orkar....

Undrar om man ska byta till någon annanstans eller om du som jag ska gå dit och bli lite förbannad. Av erfarenhet så vet man ju tyvärr att det är då dom lyssnar. Jag mår bättre nu för tiden men ibland är det skit ändå, men jag har lite mer kraft att säga ifrån nu. Lyssnar dom inte tänker jag skälla eller byta ställe. Skriva ett brev till farbror Reinfeldt kanske?

Många diagnoser, jag har också några.. försöker läsa på om det så att jag ska förstå mig själv.
Har ptss, depression, bulimi/anorexi, agorafobi/socialfobi...

Om du har tv så börjar det en serie om människor med psykiska besvär på kunskapskanalen nu på torsdag klockan 21.00. Tänker att det kan vara skönt att se folk som är lite som oss och hur dom klarar livet.

Skönt att höra i alla fall att du faktiskt har några egna lösningar Jag har också några som jag försöker fixa själv fast det är svårt. Typ gå upp en viss tid och börja äta frukost och bättre med tiderna och maten. Väntar på att få komma till någon ätstörningsgrej men det tar ju tid så jag försöker vara så snäll mot mig jag kan sålänge. Vill bli frisk så mycket

tack för tipset det ska jag kolla på. Vi är så utsatta och vår smärta syns inte som med fysiska problem tex brutna ben. Det dom inte fattar är att må dåligt är ett dygnetruntjobb utan semester dagar att ta ut. Ja vad ska vi göra? Ingen lyssnar ju på oss, vi är bara små fjärter i världen.Det skapas galor, insamlingar osv för världens barn och utsatta människor i andra länder-jättebra! Men vi borde nog kolla lite på vårt eget land också...
Om jag slapp ha det så här och jag fick välja att hugga av mig båda armarna istället, då hade jag hellre levt utan armar än med detta psykiska lidandet. tänker på dig "på väg", jag önskar att några ialfall får chansen att leva kvar och chansen till ett liv värt att leva. kämpa på!!!