Självmord

Du har fel. Världen blir INTE bättre utan dig. Självmord ska man absolut inte göra för världen eller omgivningens skull. Detta låter sjukt, men det är något man ska göra för sin egen skull. Men egentligen inte ens då. Inte för att det är skambelagt, man jag hoppas så att det kommer vända för dig. Finns det ett skäl till dina tankar?

Jag kan bli så arg på att vården ska rädda självmordsförsöken till varje pris, det är att inte respektera personens val, trots att man äger sitt eget liv. Men samtidigt är det så sorgligt att någon vill dö så mycket. Det tycker jag, trots att jag är en av dom som vill dö.

För ganska exakt två år sen försökte min man ta sitt liv när jag var bortrest med våra barn hos min mamma. Av en slump fick hon ett varsel och kände att något var fel med min man. Ringde upp och då sa han att nu jävlar är det över (han har haft depresioner och ångest under många år) . Vi lyckades få en ambulans i tid och då var han redan medvetslös. Men han överlevde. Efter lång tid på IVA och psyk fick han komma hem. Han kämpar fortfarande med ängest och depresioner men det blir bättre. Här där vi bor har psykiatrin varit ett stort stöd och vi tvivlar inte på att han kommer att bli frisk. Men det är lång väg dit. De nya reglerna i sjukförsäkringen är sjuka och själper för många. Vi har haft tur då psykiatrin där vi bor har ordnat en stödgrupp med min man, psykolog, psykiatriker och arbetsterapeut som arbetar tillsammans med min mans handläggare på försäkringskassan. Så vi har inte haft några problem med sjukförsökringen. Jag tycker det är konstigt att inte alla i min mans situation får samma vård som han får...

Jag är snart färdig sjuksköterska och tänker defenitivt ge mig in i allmänpsykiatrin och brinner verkligen för att få hjälpa andra i min mans situation och även annhöriga till patienter med samma problematik.

Fortsätt kämpa för att överleva!

Jag hoppas att du förstår att det är sjukdomen som talar nu och inte du?

När man är i den så är man bergfast övertygad om att ens känslor är fakta, man ÄR den mest värdelösa människan på jorden som ingen skulle sakna, en jobbig djävel som bara är i vägen, misslyckad och patetisk och alla som säger tvärtom ljuger bara för att vara snälla.

Jag vet för jag har varit där du är nu.

For the record så mådde jag så dåligt att jag ringde psykakuten och sa att jag tänkte ta hela burken med Lergigan för jag stod inte ut med att känna som jag kände en enda sekund till.

Men är det verkligen DU som vill dö eller är det SJUKDOMEN? Är du säker på att det är du som vill dö? Är det inte bara ångesten du vill döda?

Jag har tidvis haft mediciner som fungerat, så jag vet att det finns en väg ut ur depressionen även om det inte känns så när man är inne i den. När man är deprimerad och har ångest har man ett så skevt sätt att tänka att man knappt kan föreställa sig hur man kan tänka när man blivit frisk.

På ett sätt är det ångesten som skapar den mest desperata önskan om att få dö. Men även som icke-deprimerad så har jag svårt att finna meningen med livet. Inte så att jag är desperat att avsluta det, men att jag kanske skulle kunna unna mig den sinnesfriden att slippa leva. Kommer nog aldrig ta steget i det läget, jag är rädd för döden. Men jag vill inte leva heller.

Ja det är ju det som gör det till en sådan otäck sjukdom; att verkligheten blir helt skev, liksom vänd ut och in, som ett negativ och vad ska man lita på om inte verkligheten? Jag kunde inte föreställa mig att man kunde tänka på något annat sätt, det vara bara så helt enkelt.

Men i hur långa perioder är du icke-deprimerad? Hinner du bygga upp en livsglädje innan du faller igen? Det tar tid och görs inte i en handvändning. Du har ingen diagnos som bipolär sjukdom eller borderline?

Nja det är ju korta perioder, och de är ju underbart befriande. Det är inte tanken på återfall som får mig att tänka på döden, när jag mår bra tror jag att jag ska göra det för alltid. Men det räcker inte. Det enda som kan ge mig en anledning att leva hade nog varit ett barn. Men är rädd för att ta den chansen utifall att jag gör fel.

Någon diagnos har jag inte även om jag har delar som passar in på både borderline och bipolaritet.

Ta inte den chansen för ingen annan människa kan rädda dig, inte ens ditt eget barn, det kan bara du göra och vilken börda att bära för ett barn; att vara sin förälders enda livslina? Gör dig själv frisk först eller så frisk du kan bli så att du kan ge av din kärlek till dig själv till ditt barn.

Jag vet ärligt talat inte vad som blir bättre om man diskuterar det. Jag tror inte att det förändrar situationen för någon. Jag har också varit väldigt nära ibland och vad andra har tyckt och tänkt har inte rört mig i ryggen.

Det många verkar glömma bort är att självmord är en rättighet som kan ses som något positivt för vissa. Det är inte med förfasan och skräck som dessa ser på det, utan en lindring och befrielse. Att fördöma dessa, av sentimentala skäl och div. rädsla, är så trångsynt.