Vi har en vän som då och då överväger självmord. Jag tycker det är mycket bättre för oss att han pratar med oss om det än att han går och suger på det själv. Vi ser det att så länge som han vänder sig till oss så söker han upp resurser som hindrar honom. Vi förstår att han menar allvar och vi dömer honom inte.
Självmord händer när smärtan blir för stor. Större än resurserna. Man måste förstå att överlevnadsinstinkten är så stark i människan att när någon är beredd att köra över den så är läget både illa och akut. Om man inte kan ta bort sin väns smärta får man försöka med att öka resurserna han eller hon har till att hantera sin smärta.
För varje person som läser den här tråden, som övervägt, planerat, kanske till och med försökt men avbrutit eller misslyckats (vilket märkligt ord i sammanhanget): jag är glad och tacksam för att ni steg tillbaka från branten. Jag vet inte vem ni är eller vad som tog er så nära eller vad som tog er tillbaka, men jag är glad och tacksam att det inte hände.
Jag dömer er inte för att ni kände så. Jag tycker inte att ni var/är egoistiska. Men jag tycker att ni är värda livet och jag önskar att ni hänger kvar vid det. Om ni tror att ingen skulle saknar er - att ingen skulle gråta - det stämmer inte. Jag lovar. Jag vet att det är svart nu. Men jag vet också att nästan inget varar för evigt. Inte ens det dåliga. This too shall pass.
Jag skulle vilja att du andas. Att du tar ett steg tillbaka. Att du ger dig själv en paus på fem minuter. Att du ringer någon, vem som helst. Jag skulle vilja att du accepterar att du faktiskt just nu inte är i skick att fatta ett sånt här beslut. Just för att du mår så dåligt nu ska du inte fatta några beslut.
Du är inte en dålig människa. Du är någon vars smärta har överröstat dina resurser. Om det känns som att smärtan inte kan ruckas - försök se var du kan öka på dina resurser. Men just nu behöver du inte tänka på det. Nu behöver du bara tänka på att ge dig själv lite mer tid. Andra har varit där du är och de har backat. Det är inte feghet att backa. Det var inte feghet som drev dig hit. Ta kontakt med en annan människa. Det spelar ingen roll vem. Du behöver inte säga vad du just nu var på väg att göra - bara ta kontakt. Var inte ensam just nu.
Jag hoppas jag har övertalat dig att ge dig själv lite mer tid. Jag hoppas att du kan vänta en dag till och en dag till, tills du inte vill längre.
