Självmord

Ni kan läsa här om olika antideppressiva medel, för att få lite hopp eftersom det säkert finns många sorter ni inte provat än.

sv.wikipedia.org/wiki/Antidepressiva_l%C3%A4k...

Tex TCA-mediciner ska ges mot endast svåra depressioner eftersom den ofta har en väldigt bra effekt men tyvärr också har fler biverkningar än SSRI. Men det är ju inte säkert att man får dessa biverkningar, så det är ju värt ett försök.

Hur reagerar ni på SSRI mediciner? Tänk på att om ni blir "för" glada av dom så kan det peka mot bipolaritet och man bör då prova andra mediciner.

Måste fråga, vilka mediciner tar du? Jag har läst mycket om borderline, och vissa anser att lamictal (som egentligen är för bipolära) ska hjälpa de med borderline också. Kanske är det ett alternativ för dig? Det måste finnas många saker att prova. Det finns en hel rad med antideppressiva mediciner, etc mm.

Man känner alltid sig ensam när man mår så. Min omgivning blir så glad och lättad när jag har en bättre period, och jag vet att de inte orkar med mina depressioner. Det gör att jag alltid försöker låtsas att jag är glad trots att jag sakta dör inombords. För de älskar mig för min "glada" sida, inte för min depressiva sida. Det är kanske inte kärlek då heller, om man inte kan älska någon för allt dom är.

Du är inte ensam. Denna tråden är så bra för mig, för det får mig att ifrågasätta mina tankar. Jag vill absolut inte att någon av er andra i tråden ska dö, så därför undrar jag varför jag tänker att jag borde då?

Ibland önskar jag att jag fick en dödlig sjukdom eller var med om en olycka, så det inte är mitt fel att jag dör.

Som du skrev i sista raden, precis så brukar jag tänka. Hoppas att jag får  tex en elakartad hjärntumör som tar livet av mig eller typ en flygolycka.

Jag inbillar mig att det blir lättare för familjen att hantera. För jag vill inte att min familj ska må dåligt under lång tid för mitt självmord. Men samtidigt vill jag heller inte lida. Det känns som att man blir straffad. Alla andra har bra och dåliga perioder i livet. Medan vissa har 95% dåliga perioder. Som ofta är 100 gånger värre än "normala" människors dåliga perioder. De kan aldrig sätta sig in i hur det känns. Därför kan de säga att självmord är egoistiskt. De är lyckligt ovetandes om andras verklighet.

Jag har gett mig själv en deadline. Under en viss tid ska jag kämpa och göra ALLT för att övervinna depressionen. Det inkluderar att prova alla mediciner, terapi osv. Om inget hjälper efter att tiden gått ut, då är mitt öde bestämt. Hoppas så klart att jag ska lyckas vinna över depressionen men man måste ha en back-up plan.

Får du hjälp i nuläget?

Jag träffar en kurator då och då. Känner att hon är hel fel för mig. Kommer nog att avsluta den kontakten. Äter Sertralin sedan 5 veckor. Har ätit Citalopram under mina 2 senaste depressioner. Tycker inte att dessa gav någon nämnvärd effekt. Kom ur depressionerna efter ca 6 månader men är alldrig helt bra. Det går upp och ner mellan dessa också. De börjar komma tätare och tätare. Sist var jag deprimerad våren 2009.

Börjar bli frustrerat less på dessa depressioner som man måste ta sig ur hela tiden. Var till en psykiatriker. Han tyckte att jag skulle börja äta efexor(venflaxin) men har inte vågat. Har du prövat efexor eller någon annan SSRI?.

Har haft citalopram, fluxetin m.fl som är SSRI, edronax som arbetar med noradrenalinet, voxra som arbetar med dopamin och adrenalin. Så har provat lite olika sorters. Nu äter jag Lamictal som är det som fungerat bäst, även om det inte är tillräckligt.

Efexor kan vara vettigt att prova eftersom den inte är en SSRI som de andra två du provat. Den arbetar med både serotininet och noradrenalinet, så den är inte alls samma typ av medicin som SSRI är.

Tycker att du ska byta ut din kurator mot en riktig psykolog. Mår man så dåligt så kan inte en kurator hjälpa. Jag har sökt en psykolog privat. Det finns de som är landstingsanslutna och då kostar det samma som ett läkarbesök.

Hur menar du med att du går upp och ner mellan depressionsskoven? Kan det vara så att du har hypomani?

Exempel på hypomani-symptom

Förhöjd självkänsla eller irritabilitet.

Minskat behov av sömn (utvilad efter tre timmer).

Mer pratsam än vanligt.

Upplevelse av snabba tankar, visar snabba associationer.

Lättdistraherad.

Ökad och målinriktad aktivitet. Patienten kan t ex vara intensivt engagerad beträffande arbete, skola, socialt eller sexuellt eller vara psykomotorisk agitaterad eller irriterad.

Lustbetonade aktiviteter med sannolikt obehagliga konsekvenser (ökad libido och potens med omdömeslösa sexuella aktiviteter, stora penninginvesteringar i omdömeslösa projekt, intensivt shoppande, föga nogräknade sociala kontakter etc).

Jag är säker på att jag inte är hypomanisk. När jag menar går upp och ner. Är imellan att må bra och bli lite deppad.
 Är väldigt osäker om jag vågat börja med efexor pga halveringstiden. Har läst att man bli väldigt dålig om man missar att ta en tabell vid en viss tid.

Hur länge har du mått dåligt?.

Jag har mått dåligt hela mitt liv. Har haft korta tillfällen där jag mått bättre, kanske 2 veckor om året. Annars är min depression mer eller mindre kronisk. Det har blivit värre med åren. Inte djupare, men att det inte alls släpper taget. Känns alltid som ett noll-läge där jag inte alls bryr mig om något annat. Spenderar all min lediga tid hemma ensam eftersom jag inte orkar med folk och att hita på saker. Tråkigt liv men jag orkar inte engagera mig.

Tycker att du ska ge medicinen en chans. Det är värt det om den skulle vara den som kommer ge dig ett liv tillbaka. Man kan få påminnelse från apoteket, till sin mobil, om när det är dags att ta medicinen, så du inte missar några tabletter.

Det låter ju inte roligt att ha varit deprimerad hela livet. Själv var jag en ganska lycklig person fram tills jag blev 23 år och fick min första depression. Sedan dess har jag mått ganska bra vissa perioder vissa sämre. Sedan hamnar jag i djupa depressioner och då blir det jobbigt.

Har familj och barn men det hjälper inte mot depressionen. Nu när jag är i depressionen ångrar jag att ha skaffat familj.

Har du själv familj?

Jag som från start levt i en misär som i en skräckfilm. Jag har kämpat varje dag...ute på nätterna som barn. fått skäll i skolan för att jag var trött och hade svårt att sitta still. På det så var jag inte bara utsatt i mitt hem, utan i skolan sexuellt av en lärare samt att jag var grovt mobbad psykiskt och fysiskt. Jag tog igenom mig det och avslutade gymnasiumet och jobbade ett år sen brast allt. Jag blommade ut..kastades hit och dit. tångsvårdad på psyk och  behandlingshem. Det jag överlevde på sen barn var att skada mig själv den fysiska smärtan är så enklare att ta. Sen när jag gav allt en chans så slutade kommunen att betala min behandling och då var jag tillbaka lika snabbt i det destruktiva mönstrerna. Lever nu under hot....bara 2 veckor sen jag misshandlades av dom våldtäktsmännen som våldtog mig brutalt. Jag vågar inte röra mig, har inga anhöriga jag kan gråta hos, prata med osv. Fick avsluta min dbt behandling efter det allvarliga självmordsförsöket. Låg medvetslös en längre tid och dom tvingade mig att leva, Jag var så arg när jag vaknade och sen extra vak låååååång tid på sluten vård. Nyss ute igen och nu ska jag bli utförsäkrad. Jag ser inget ljus och ja det är mina psykiska besvär som gör att jag inte vill leva. Nu låter jag allt vara...har gått med på medicineringen utanför tvångsvården....allt för syns skull.
Bara en kort historia av den annars så långa bakrund jag har.
Jag vill inte leva när jag blir utförsäkrad....orkar inte kämpa mig upp mer. Hur ska jag klara av att jobba när jag inte ens knappt vågar gå ut? Jag är inte redo för terapi säger dom...för jag är för dålig...det går inte ihop...

Måste fråga, vilka mediciner tar du? Jag har läst mycket om borderline, och vissa anser att lamictal (som egentligen är för bipolära) ska hjälpa de med borderline också. Kanske är det ett alternativ för dig? Det måste finnas många saker att prova. Det finns en hel rad med antideppressiva mediciner, etc mm.

Man känner alltid sig ensam när man mår så. Min omgivning blir så glad och lättad när jag har en bättre period, och jag vet att de inte orkar med mina depressioner. Det gör att jag alltid försöker låtsas att jag är glad trots att jag sakta dör inombords. För de älskar mig för min "glada" sida, inte för min depressiva sida. Det är kanske inte kärlek då heller, om man inte kan älska någon för allt dom är.

Du är inte ensam. Denna tråden är så bra för mig, för det får mig att ifrågasätta mina tankar. Jag vill absolut inte att någon av er andra i tråden ska dö, så därför undrar jag varför jag tänker att jag borde då?

Ibland önskar jag att jag fick en dödlig sjukdom eller var med om en olycka, så det inte är mitt fel att jag dör.

Nu är det så nära att tankarna håller på gå över till handling..jag orkar inte mer, jag är inte menad att vandra här på jorden...sover inte och bara grubblar....jag hoppas att ni andra mår bra eller så bra ni kan...