ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Nykomlingen) skrev 2011-01-09 03:15:59 följande:div>Hej i tråden! Jag har haft ett väldigt speciellt samtal med en jättefin tjej ikväll om ADHD. Ju mer vi pratade med varandra om detta, desto mer kände jag igen mig i henne och hon i mig. Hon tipsade mig om denna tråd så nu hoppar jag in här, tänkte jag. Hoppas det går bra ändå trots att det gått väldigt många sidor sedan ni började dth="15" height="15">

Efter att ha läst igenom alla dessa symtom såg jag att jag tyvärr uppfyllde de allra flesta. Dock vet jag inte vad "mental uthållighet" och  "nedsatt arbetsminne" är. Sedan behöver jag få något konkret exempel på hur man gör när man inte kan göra något metodiskt...Antar att jag inte är speciellt smart heller dth="15" height="15">

Men uppenbarligen har detta redan betats av i tråden: känslan av att man är väldigt konstig som person. Att även andra anser att man är udda.

Jag fick en gång höra av en av mina familjemedlemmar att jag är speciell på det sättet att även om jag befinner mig i ett rum med 100 personer, så utmärker jag mig ändå. Och då är jag inte snygg eller vacker eller så, utan personen syftade på min personlighet. Av någon konstig anledning tog jag heller inte illa upp, utan kände mig speciell också.

Men i grundskolan hade jag väldiga svårigheter med att vara "speciell". Jag blev ofta mobbad för olika saker, min personlighet, mina kläder, min frisyr etc...Ett tag hatade jag mig själv väldigt mycket och önskade att jag kunde vara som de andra, mer populära tjejerna, men jag visste inte vad hos mig som jag kunde förändra. Så jag fortsatte att vara den jag var. Nu i vuxen ålder så spökar detta lite och gör att jag många gånger lider av social fobi. T.ex. när jag blir bjuden på fest så tänker jag ofta "fan, vad jobbigt att behöva träffa en massa folk jag inte känner", till skillnad mot de som är MED mig och son tänker "fan, vad kul! Party!"

Jag gillar väldigt, väldigt små tillställningar. En pytteliten grupp om jag nu måste träffa en grupp och helst en grupp av människor som jag vet att jag kan lita på och som är jordnära och vänliga. Mogna och intelligenta människor. Det är också oftast sådana människor jag umgås med, då de får mig att känna mig trygg. Gillar djupare samtal om livet. När jag sitter med en grupp människor som pratar om de ytligare ämnena (alltså som för MIG känns ytliga), känner jag mig helt lost och korkad. Jag hänger helt enkelt inte med! Och automatiskt slutar jag lyssna och går in i mig själv...Väldigt egoistiskt av mig! Men jag är iallafall medveten om det.

Jag har alltid haft svårt att umgås med mycket sociala och utåtriktade människor. Har känt mig väldigt osäker på mig själv då och inte vetat hur jag ska bete mig. Min exman var en sådan och vi kom inte överens om något i vårt äktenskap. Jag var den lugna som behövde trygghet (men ändå viss spänning OM det skedde på mina villkor dth="15" height="15"> ) och han ville umgås med heeeela världen, helst varje dag också. Grejen är att jag tyckte att HAN var tråkig, men det var för att han inte ville göra de saker JAG ville göra. Samtidigt tyckte han att jag var himla tråkig också...Tja, vi hade helt enkelt inte samma intressen...

Aja, jag känner att jag kan mala på hur mycket som helst om detta, men det får räcka för den här gången dth="15" height="15">div>Välkommen hit Nykomlingen! Här kommer hur jag tolkar de begreppen du funderar på:

Mental uthållighet - Tex att kunna fokusera en längre tid på att ex lösa mattetal.

Arbetsminne - Om någon säger ett telefonnummer, kan du då upprepa det? Eller om någon ger dig en kort instruktion om hur du ska gå till väga, kommer du ihåg instruktionen en minut senare när du ska utföra uppgiften?

Metodiskt - Jag tänker att om man tex. städar metodiskt så gör man det efter ett visst logiskt system, bit för bit, ett rum i taget osv. Eller om man ska städa gaderoben så vore det nog en bra metod att börja överst och ta en hylla i taget. Men jag skulle nog börja med att dra ut en hylla i mitten för att efter en stund bli mer intresserad av en annan hylla och dra ut den också och efter ett tag är alla hyllor ute och allt blir rörigt med kläder överallt och jag kanske lämnar projektet för att börja putsta badrumsspegeln istället.

Jag skulle gärna ha fest med dig! Jag tycker en fest med två-tre personer är kalastrevligt! När jag var yngre och gick på större fester/nattclub osv så tyckte jag oftast att förfesten var roligast, där man bara var några stycken som myste och hade trevligt. Sen när man väl kom till den riktiga festen så blev jag mest trött och ville åka hem.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-09 10:55:38 följande:div>Välkommen hit Nykomlingen! Här kommer hur jag tolkar de begreppen du funderar på:

Mental uthållighet - Tex att kunna fokusera en längre tid på att ex lösa mattetal.

Arbetsminne - Om någon säger ett telefonnummer, kan du då upprepa det? Eller om någon ger dig en kort instruktion om hur du ska gå till väga, kommer du ihåg instruktionen en minut senare när du ska utföra uppgiften?

Metodiskt - Jag tänker att om man tex. städar metodiskt så gör man det efter ett visst logiskt system, bit för bit, ett rum i taget osv. Eller om man ska städa gaderoben så vore det nog en bra metod att börja överst och ta en hylla i taget. Men jag skulle nog börja med att dra ut en hylla i mitten för att efter en stund bli mer intresserad av en annan hylla och dra ut den också och efter ett tag är alla hyllor ute och allt blir rörigt med kläder överallt och jag kanske lämnar projektet för att börja putsta badrumsspegeln istället.

Jag skulle gärna ha fest med dig! Jag tycker en fest med två-tre personer är kalastrevligt! När jag var yngre och gick på större fester/nattclub osv så tyckte jag oftast att förfesten var roligast, där man bara var några stycken som myste och hade trevligt. Sen när man väl kom till den riktiga festen så blev jag mest trött och ville åka hem.div>Tack så mycket!

Vad gäller mental uthållighet så antar jag att jag det är helt OK på den punkten. Jag studerar just nu och där krävs det en del mental uthållighet dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Angående arbetsminne så har jag oftast inte haft större svårigheter med det. Men om jag t.ex. ska göra flera saker så händer det ofta att jag glömmer en eller två av ärendena och ofta är det de ärenden jag får till uppgift att gå åt andra. Jag blir ofta väldigt tankspridd.

Det du beskrev om metodiskt så är jag ganska mycket tvärtom, jag gör faktiskt saker och ting enligt en viss ordning, annars känns det bara kaotiskt. Innan jag sätter igång med t.ex. städningen måste jag innan planera hur jag ska börja, i vilken ordning, vilka ställen som ska städas osv. Och jag kan heller inte lämna ett område innan jag har gjort klart det, innan jag börjar på nästa. Skulle inte kännas bra.

Så på de tre bitarna antar jag att det är helt OK, förutom att det kan strula lite på arbetsminnet.

Undrar en sak, glömmer ni oftast bort människor efter en tid efter att ni slutat umgås? Jag menar mest utseendemässigt. Ett tag gick jag på en kurs för oss arbetslösa, under den tiden jag var arbetslös, och där lärde jag känna en kvinna som var trevlig och så. Vi satte oss och fikade och pratade ibland på det stället. Sen efter att kursen tog slut gick det några månader och jag träffade på henne ute. Hon hälsade glatt och jag hälsade lika glatt tillbaka, men kom inte ihåg att det var HON. Hon förstod att jag inte kände igen henne och frågade mig om jag visste vem hon var. "Min tandläkare?", svarade jag. Jag var HELT säker på att det var min tandläkare!

Det var helt sjukt! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Madde) skrev 2011-01-09 08:50:04 följande:div>Jag fattar precis..
Vad är det som gör att du måste ge avkall på de positiva delarna av dig, vad gör att du inte kan låta dom ta plats?
Näe, kärlek räcker inte alltid, har jag märkt.
Om du skulle lära dig att vara mer dig själv, i de positiva bitarna, då skulle du kanske inte känna dig så rastlös och frustrerad? Handlar det inte egentligen om det, att lära sig om sig själv liksom... Inte besegra ADHDn utan arbeta MED den, för det är ju en del av dig liksom.. Din man verkar ju acceptera och förstå dig, kanske han förstår att du måste få ta lite plats.. alltså, ja.. blomma ut... Om du skulle försöka besegra din ADHD skulle du kanske känna dig ännu mer instängd liksom.
Nu kanske det verkar som att jag tycks hjälpa här.. men det är inte alls så.. med det jag skriver, försöker jag liksom bara förstå... vilket kan kanske hjälpa mig att förstå Mig.. Men det kan ju tolkas som att jag tycks sitta här och försöka med nått.. men så är det inte..div>Jag vet inte riktigt. Eller, jag upplever att min sambo inte accepterar mig fullt som jag är, det innefattar både dom positiva och negativa bitarna. Han säger att han gör det men när vi "ryker ihop" kommer det fram att han inte alls gör det och detta har skapat en slags bitterhet hos mig. Jag går först runt och tror att han äntligen förstått, att han är med mig i detta men när vi tjafsar (som är enda gången han säger sin mening och knappt då) så säger han att han inte alls accepterat utan bara svalt för att han känner att det inte är någon idé, det spelar ingen roll. Det är också vid dessa tillfällen jag får höra hur jag bränner ut honom, att jag är för ivrig, hestig, tar mycket plats, är omogen, barnslig, ego och hur jobbigt han tycker det är.

Visst har du rätt i det här med att jag borde försöka arbeta med min ADHD istället för att besegra den men för att klara det behöver jag ju hjälp både i form av professionell OCH stöd från mina närmaste. Jag klarar inte det ensam. Tro mig, jag har försökt. Till en viss gräns kan jag anstränga och kontrollera mig. Till en viss gräns. Det går hyfsat så länge allt går min väg. Vid stress, oförutsägbara händelser, när jag känner mig pressad, orättvist behandlad etc klarar jag inte att upprätthålla den där kontrollen. Då faller allt runtomkring mig och plötsligt är det som om jag regrediera. Dessa gånger (vilka inträffar ganska ofta) har jag förstås glömt allt som jag hitills lärt mig, det är som om att vara tillbaka på ruta 1 och den utveckling jag VET har skett är som bortblåst. Detta tror jag sambon upplever som frustrerande också. Att visst har det skett förändring och bättring men när jag faller då faller jag stenhårt och han är trött på att vara den som tar emot. 

Jag är nyvaken här och kan inte riktigt sortera tankarna känner jag. Hoppas du förstår något. Jag uppskattar dina inlägg, dina ord och frågor. Tack!    

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Nykomlingen) skrev 2011-01-09 12:03:41 följande:div>Undrar en sak, glömmer ni oftast bort människor efter en tid efter att ni slutat umgås? Jag menar mest utseendemässigt. Ett tag gick jag på en kurs för oss arbetslösa, under den tiden jag var arbetslös, och där lärde jag känna en kvinna som var trevlig och så. Vi satte oss och fikade och pratade ibland på det stället. Sen efter att kursen tog slut gick det några månader och jag träffade på henne ute. Hon hälsade glatt och jag hälsade lika glatt tillbaka, men kom inte ihåg att det var HON. Hon förstod att jag inte kände igen henne och frågade mig om jag visste vem hon var. "Min tandläkare?", svarade jag. Jag var HELT säker på att det var min tandläkare!

Det var helt sjukt! dth="15" height="15">div>Nja, jag minns ofta detaljer i folks utseende, och förknippar de detaljerna med den personen, tex om det är en tandläkare så minns jag att hon hade grått hår och en leverfläck på kinden så skulle jag se henne på vårdcentralen skulle jag känna igen henne. Men att se henne ute på stan skulle ta mig ett tag att känna igen henne.

Det finns ju någon diagnos som gör att man har svårt att minnas ansikten, prinsessan Victoria har det bland annat. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Minns inte namnet dock. Brukar höra ihop med dyslexi har jag för mig.

Välkommen till tråden föresten! dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-09 12:12:44 följande:div>Nja, jag minns ofta detaljer i folks utseende, och förknippar de detaljerna med den personen, tex om det är en tandläkare så minns jag att hon hade grått hår och en leverfläck på kinden så skulle jag se henne på vårdcentralen skulle jag känna igen henne. Men att se henne ute på stan skulle ta mig ett tag att känna igen henne.

Det finns ju någon diagnos som gör att man har svårt att minnas ansikten, prinsessan Victoria har det bland annat. dth="15" height="15"> Minns inte namnet dock. Brukar höra ihop med dyslexi har jag för mig.

Välkommen till tråden föresten! dth="15" height="15">div>Tack snälla! Se där, vad olika dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

Jaså, detta finns i en annan sorts diagnos? Ska försöka ta reda på vad det är för diagnos! <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

Jag undrar en annan sak. Vad gäller alla sociala erfarenheter jag haft tidigare, med folk som mobbat mig, lurat mig och på olika sätt utnyttjat mig för egen vinning (utan att jag fattat det i tid), så har det bidragit till att jag automatiskt misstänker folks intentioner. Jag är alltid skeptisk till vad för intentioner någon har när denne närmar sig mig. Det gör att jag sällan kan vara avslappnad i mina relationer och det händer att jag ifrågasätter folk i tid och otid för att vara säker på att de inte haft dåliga intentioner.

Känner ni också så?  

Jaha, kan nog sluta vara anonym då...Japp, här jag! Klanten som glömde trycka på anonymknappen dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-09 12:37:58 följande:div>Jaha, kan nog sluta vara anonym då...Japp, här jag! Klanten som glömde trycka på anonymknappen dth="15" height="15">div>Hahaha! :0) Här behöver man inte vara anonym. ;) Jag FÅR inte vara anonym längre, iallafall inte förrn den 13 januari står det här ovan. Man får inte anklaga folk för att trolla har jag nu lärt mig. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">
Välkommen hit! der="0" alt="Flört"> der="0" alt="Hjärta"><div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-09 12:37:58 följande:div>Jaha, kan nog sluta vara anonym då...Japp, här jag! Klanten som glömde trycka på anonymknappen dth="15" height="15">div>Välkommen, anonym eller ej, who the F cares d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad"> <div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-09 12:57:51 följande:div>Hahaha! :0) Här behöver man inte vara anonym. ;) Jag FÅR inte vara anonym längre, iallafall inte förrn den 13 januari står det här ovan. Man får inte anklaga folk för att trolla har jag nu lärt mig. dth="15" height="15">
Välkommen hit! der="0" alt="Flört"> der="0" alt="Hjärta">div>Får man inte?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-09 12:57:51 följande:div>Hahaha! :0) Här behöver man inte vara anonym. ;) Jag FÅR inte vara anonym längre, iallafall inte förrn den 13 januari står det här ovan. Man får inte anklaga folk för att trolla har jag nu lärt mig. dth="15" height="15">
Välkommen hit! der="0" alt="Flört"> der="0" alt="Hjärta">div>Tack dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Ja, det är mycket som är dödssynd här dreamer.gif" border="0" alt="Drömmer"> 
 <div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>