ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">Harlow skrev 2011-01-07 12:58:56 följande:div>Hej, välkommen!
Ang. tröttheten...
Jag kan säga att den största lättnaden med en diagnos för mig vore en förklaring på min enorma trötthet, och eventuell medicinering som hjälper mot den. Den är nämligen minst sagt handikappande för mig...

I övrigt kan jag säga att jag har exakt samma symtom som du, ångesten är ett jätteproblem för mig och den sak tillsammans med tröttheten som är mest akut att få bukt med.div>Min otroliga trötthet var också minst sagt handikappande för mig..
Vad jag har lärt mig, (jag hade innan jag fick diagnosen SSRI medicin) är att med trötthet kommer ångest. För tröttheten förstör så mycket.. Du orkar inte göra dom sakerna som du skulle vilja göra, du klarar inte av att prestera det du skulle vilja och det är = ÅNGEST.

Så mycket att min ångest försvann efter medicineringen mot ADD, för jag ORKADE göra det jag ville.

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-07 13:27:10 följande:div>Ah, jag förstår. Jag tror jag blandade ihop dig med anonym (frustrerad). dth="15" height="15"> Skrev dom ut medikinet direkt? Jag trodde man började med annat först. dth="15" height="15">div>Aha okej :) Ja dom skrev ut medikinet direkt.
Vad skulle dom annars börja med? :)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2011-01-07 13:36:54 följande:div>Aha okej :) Ja dom skrev ut medikinet direkt.
Vad skulle dom annars börja med? :)div>Nä, jag fick för mig att man brukade börja med strattera, concerta eller ritalin. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Att det är de "vanligaste", liksom. Men det skiljer sig säkert åt, personen som skrev ut din medicin hade kanske märkt bättre resultat hos sina patienter med den medicinen och så. Det är nog väldigt olika, men de jag pratat med, ink mig själv, har haft de tre ovanstående medicinerna som förslag först. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy"><div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-07 13:38:43 följande:div>Nä, jag fick för mig att man brukade börja med strattera, concerta eller ritalin. dth="15" height="15"> Att det är de "vanligaste", liksom. Men det skiljer sig säkert åt, personen som skrev ut din medicin hade kanske märkt bättre resultat hos sina patienter med den medicinen och så. Det är nog väldigt olika, men de jag pratat med, ink mig själv, har haft de tre ovanstående medicinerna som förslag först. dth="15" height="15">div>Medikinet har faktiskt börjat bli mer vanligt nu :) men concerta är väl bland det vanligaste. Jag började med Medikinet, men min läkare frågade mig om jag ville ha concerta för att de va vanligare. men det ville inte jag :) för det funkade så bra med medikinet.

Om det vid ett utredning skulle visa sig att man har ADD måste man äta medecin då för att få det där centrat i hjärnan att funka?

Ju mer jag läser ju mer stämmer det överens med mig och jag kan förstå mig själv men det känns ändå jävligt läskigt eftersom jag bara hatar förändringar och allt nytt..får ångest att byta mobil och ibland till och med tandborste.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym skrev 2011-01-07 13:33:11 följande:div>Min otroliga trötthet var också minst sagt handikappande för mig..
Vad jag har lärt mig, (jag hade innan jag fick diagnosen SSRI medicin) är att med trötthet kommer ångest. För tröttheten förstör så mycket.. Du orkar inte göra dom sakerna som du skulle vilja göra, du klarar inte av att prestera det du skulle vilja och det är = ÅNGEST.

Så mycket att min ångest försvann efter medicineringen mot ADD, för jag ORKADE göra det jag ville.div>Menade du att du fick mer ork av SSRI? eller annan medicin mot ADD?

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-07 12:29:18 följande:div>Jag tror inte att sådär jättemycket i mig själv har förändrats. Inte p.g.a min sambo. Men visst har jag mognat och jag värderar annorlunda idag mot förr. Mycket förändrades när jag blev mamma. Plötsligt fanns det någon där som betydde mer och var viktigare än jag själv och det föll sig naturligt att jag lugnade mig något. Och visst, min sambo som är lugnet själv, har ju mildrande effekt på mina ADHD-symtom. Varför jag ändå har det så pass bra som jag har det idag är tack vare honom. Han är ansvarstagande, ekonomisk, tar väl hand om barnen, sköter sitt jobb exemplariskt, precis en sådan person jag behöver för att jag själv ska hålla ihop. Men det finns också en baksida. För mig, att leva med en sådan ordentlig och lugn person som min sambo är, skapar det frustration samtidigt som jag lever med ständigt dåligt samvete över att vara "the bad guy". Jag har fortfarande svårt att finna mig i den här relationen. Jag älskar och uppskattar min sambo för den han är och det han gör, men hans sidor och egenskaper går mig på nerverna ibland för vi är så totalt olika. Det känns som om... om jag ska befinna mig i en sådan här relation så måste jag ge avkall på vissa delar av mig själv. Det känns som om något saknas men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Så nej, det har inte vänt helt och hållet och jag har svårt att tro att det kommer göra det. Någonsin.div>Är din sambo pappa till barnen? Tänkte om du föll för honom innan du blev mamma eller efter, när du, ja, lugnat dig en aning.
Har du nån gång känt att den frustrationen du känner skulle kunna ha gjort att du lämnat honom, om du förstår vad jag menar.. Åh... hur ska jag förklara.. måste du påminna dig själv, när frustrationen sätter in, att det är sådär som du faktiskt vill leva, trots att du känner något du inte kan sätta fingret på.. Säg till om du inte fattar, jag har så svårt att förklara ibland..
Vad för bitar känner du att du ger avkall på.. om du vet förstås..

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Madde) skrev 2011-01-08 10:51:31 följande:div>Är din sambo pappa till barnen? Tänkte om du föll för honom innan du blev mamma eller efter, när du, ja, lugnat dig en aning.
Har du nån gång känt att den frustrationen du känner skulle kunna ha gjort att du lämnat honom, om du förstår vad jag menar.. Åh... hur ska jag förklara.. måste du påminna dig själv, när frustrationen sätter in, att det är sådär som du faktiskt vill leva, trots att du känner något du inte kan sätta fingret på.. Säg till om du inte fattar, jag har så svårt att förklara ibland..
Vad för bitar känner du att du ger avkall på.. om du vet förstås..div>Jag föll för honom både innan och efter. Ena barnet är hans men inte det andra.
Så, när jag fått första och levde med den pappan (som var en ganska strulig typ) insåg jag att nej, såhär vill jag inte ha det. Det kändes inte tryggt eller säkert. En ganska invecklad historia jag inte har lust att dra här.

Men den frustrationen jag kan känna nu, nästan dagligen, har ibland fått mig och fundera på om vi borde leva ihop. Ibland kan jag känna att han förtjänar bättre, att jag inte kan ge honom det jag tror att han skulle vilja ha. Men det är inte bara det. Jag mår ju inte heller bra av att ha det såhär. Det är visserligen bra att vissa av mina ADHD-symtom mildras, åtminstone de negativa dragen. Men de positiva får ju inte heller så stor plats. Det är nog dessa bitar jag menar att jag "måste" ge avkall på. Jag kan inte helt och fullt leva ut och blomma i ett förhållande där jag känner mig begränsad som jag gör i detta emellanåt. Vi har en trygg relation och där finns mycket kärlek även om det inte alltid visas men räcker det? Jag menar... är det allt? Men det är så svårt för jag vet inte om det är min eventuella ADHD som ställer till det för mig och om jag skulle separera från min sambo skulle jag kanske låta ADHD:n segra medan om jag stannade kvar, lärde mig acceptera saker och ting, blev mindre rastlös och lärde mig vara nöjd så skulle snarare JAG besegra ADHD:n. Förstår du hur jag menar?

Hej i tråden! Jag har haft ett väldigt speciellt samtal med en jättefin tjej ikväll om ADHD. Ju mer vi pratade med varandra om detta, desto mer kände jag igen mig i henne och hon i mig. Hon tipsade mig om denna tråd så nu hoppar jag in här, tänkte jag. Hoppas det går bra ändå trots att det gått väldigt många sidor sedan ni började dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Efter att ha läst igenom alla dessa symtom såg jag att jag tyvärr uppfyllde de allra flesta. Dock vet jag inte vad "mental uthållighet" och  "nedsatt arbetsminne" är. Sedan behöver jag få något konkret exempel på hur man gör när man inte kan göra något metodiskt...Antar att jag inte är speciellt smart heller dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

Men uppenbarligen har detta redan betats av i tråden: känslan av att man är väldigt konstig som person. Att även andra anser att man är udda.

Jag fick en gång höra av en av mina familjemedlemmar att jag är speciell på det sättet att även om jag befinner mig i ett rum med 100 personer, så utmärker jag mig ändå. Och då är jag inte snygg eller vacker eller så, utan personen syftade på min personlighet. Av någon konstig anledning tog jag heller inte illa upp, utan kände mig speciell också.

Men i grundskolan hade jag väldiga svårigheter med att vara "speciell". Jag blev ofta mobbad för olika saker, min personlighet, mina kläder, min frisyr etc...Ett tag hatade jag mig själv väldigt mycket och önskade att jag kunde vara som de andra, mer populära tjejerna, men jag visste inte vad hos mig som jag kunde förändra. Så jag fortsatte att vara den jag var. Nu i vuxen ålder så spökar detta lite och gör att jag många gånger lider av social fobi. T.ex. när jag blir bjuden på fest så tänker jag ofta "fan, vad jobbigt att behöva träffa en massa folk jag inte känner", till skillnad mot de som är MED mig och son tänker "fan, vad kul! Party!"

Jag gillar väldigt, väldigt små tillställningar. En pytteliten grupp om jag nu måste träffa en grupp och helst en grupp av människor som jag vet att jag kan lita på och som är jordnära och vänliga. Mogna och intelligenta människor. Det är också oftast sådana människor jag umgås med, då de får mig att känna mig trygg. Gillar djupare samtal om livet. När jag sitter med en grupp människor som pratar om de ytligare ämnena (alltså som för MIG känns ytliga), känner jag mig helt lost och korkad. Jag hänger helt enkelt inte med! Och automatiskt slutar jag lyssna och går in i mig själv...Väldigt egoistiskt av mig! Men jag är iallafall medveten om det.

Jag har alltid haft svårt att umgås med mycket sociala och utåtriktade människor. Har känt mig väldigt osäker på mig själv då och inte vetat hur jag ska bete mig. Min exman var en sådan och vi kom inte överens om något i vårt äktenskap. Jag var den lugna som behövde trygghet (men ändå viss spänning OM det skedde på mina villkor dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> ) och han ville umgås med heeeela världen, helst varje dag också. Grejen är att jag tyckte att HAN var tråkig, men det var för att han inte ville göra de saker JAG ville göra. Samtidigt tyckte han att jag var himla tråkig också...Tja, vi hade helt enkelt inte samma intressen...

Aja, jag känner att jag kan mala på hur mycket som helst om detta, men det får räcka för den här gången dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-08 19:17:04 följande:div>Jag föll för honom både innan och efter. Ena barnet är hans men inte det andra.
Så, när jag fått första och levde med den pappan (som var en ganska strulig typ) insåg jag att nej, såhär vill jag inte ha det. Det kändes inte tryggt eller säkert. En ganska invecklad historia jag inte har lust att dra här.

Men den frustrationen jag kan känna nu, nästan dagligen, har ibland fått mig och fundera på om vi borde leva ihop. Ibland kan jag känna att han förtjänar bättre, att jag inte kan ge honom det jag tror att han skulle vilja ha. Men det är inte bara det. Jag mår ju inte heller bra av att ha det såhär. Det är visserligen bra att vissa av mina ADHD-symtom mildras, åtminstone de negativa dragen. Men de positiva får ju inte heller så stor plats. Det är nog dessa bitar jag menar att jag "måste" ge avkall på. Jag kan inte helt och fullt leva ut och blomma i ett förhållande där jag känner mig begränsad som jag gör i detta emellanåt. Vi har en trygg relation och där finns mycket kärlek även om det inte alltid visas men räcker det? Jag menar... är det allt? Men det är så svårt för jag vet inte om det är min eventuella ADHD som ställer till det för mig och om jag skulle separera från min sambo skulle jag kanske låta ADHD:n segra medan om jag stannade kvar, lärde mig acceptera saker och ting, blev mindre rastlös och lärde mig vara nöjd så skulle snarare JAG besegra ADHD:n. Förstår du hur jag menar?div>Jag fattar precis..
Vad är det som gör att du måste ge avkall på de positiva delarna av dig, vad gör att du inte kan låta dom ta plats?
Näe, kärlek räcker inte alltid, har jag märkt.
Om du skulle lära dig att vara mer dig själv, i de positiva bitarna, då skulle du kanske inte känna dig så rastlös och frustrerad? Handlar det inte egentligen om det, att lära sig om sig själv liksom... Inte besegra ADHDn utan arbeta MED den, för det är ju en del av dig liksom.. Din man verkar ju acceptera och förstå dig, kanske han förstår att du måste få ta lite plats.. alltså, ja.. blomma ut... Om du skulle försöka besegra din ADHD skulle du kanske känna dig ännu mer instängd liksom.
Nu kanske det verkar som att jag tycks hjälpa här.. men det är inte alls så.. med det jag skriver, försöker jag liksom bara förstå... vilket kan kanske hjälpa mig att förstå Mig.. Men det kan ju tolkas som att jag tycks sitta här och försöka med nått.. men så är det inte..