ADD symptom hos vuxna

Jag började nästan gråta och skratta samtidigt när jag läste detta inlägg för att 90% eller mer av alla dessa punkter stämmer in helt på mig, hur ska jag göra åt detta nu?

Jag har funderat länge på om möjligheterna finns att jag har ADD men har skjutit upp att boka läkartid och tänkt att det kanske är något annat jag har eller inte har.

Ska jag söka hjälp? Hur tar man reda på om man har ADD? Finns det något som hjälper mot ADD som inte är amfetamin baserat? ogillar verkligen alla droger tyngre än möjligen Cannabis.

Måste också nämna att jag har en väldigt strulig livssituation just nu pga alla dessa olika punkter ovan så ju fortare jag kan ta reda på om jag har ADD eller inte desto bättre.

Tack på förhand
Henrik 

<div class="quote"><div class="quote-nick">Henka44 skrev 2011-01-07 04:27:32 följande:div>Jag började nästan gråta och skratta samtidigt när jag läste detta inlägg för att 90% eller mer av alla dessa punkter stämmer in helt på mig, hur ska jag göra åt detta nu?

Jag har funderat länge på om möjligheterna finns att jag har ADD men har skjutit upp att boka läkartid och tänkt att det kanske är något annat jag har eller inte har.

Ska jag söka hjälp? Hur tar man reda på om man har ADD? Finns det något som hjälper mot ADD som inte är amfetamin baserat? ogillar verkligen alla droger tyngre än möjligen Cannabis.

Måste också nämna att jag har en väldigt strulig livssituation just nu pga alla dessa olika punkter ovan så ju fortare jag kan ta reda på om jag har ADD eller inte desto bättre.

Tack på förhand
Henrik div>Hej och välkommen hit!

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-05 19:03:05 följande:div>Oj, är du psykolog!? Skoj! då har du ju garanterat massor att tillföra tråden! 

Hur ser du på det här att kvinnors problem har förbisetts tidigare inom forskning och diagnoser? Att det är många kvinnor som "lider i det tysta" (som jag läste någonstans på internet). Jag får känslan av att deras problem inte tas på allvar för att det främst bara drabbar dem själva.div>Jag tycker det är trist som mycket annat jag hör om hur patienter i allmänhet blir behandlade och åsidosatta pga av fördomar, stereotypa uppfattningar, okunskap och resursbrist men visst forskningen har knappast varit fri från könsstereotypa grundantaganden och ibland även utgått från att män och kvinnor är väldigt olika. Därmed får kvinnor borderline eller emotionellt instabil pers störning, medan män får ADHD/DAMP. Det finns naturligtvis vissa tendenser till att kvinnor och män HANTERAR sina symtom och upplevelser olika idag som är kulturellt och socialt betingat, men utgår man blint från detta kliniskt när man arbetar med patienter och även i forskning så slår det väldigt fel.

De 'tillspetsade' skillnader i strategier kring symtom handlar väl främst om att kvinnor vänder ilska och frustration innåt medan män agerar ut det. Därför slår det även på självkänslan olika beroende på kön som i sin tur påverkar möjligheten till att få till utredning osv osv.

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-05 23:54:47 följande:div>Jag har inte haft ett enda förhållande (förutom det jag befinner mig i idag) som inte varit stormigt om jag ska uttrycka mig milt. Många förhållanden har t.o.m varit av våldsam karaktär och ett av dom slutade med rättegång. Jag blev tidigt pojktokig och föll för s.k badboys och jag var extremt intensiv i min kärlek till mina partners. Mycket svartsjuka, drama, slagsmål. Jag var en bråkmakerska som krävde spänning och drama, annars tröttnade jag och sökte efter ett nytt "offer". Killarna jag var tillsammans med var knappast några duvungar dom heller men jag var verkligen en  b i t c h.div>Tack för att du svarade!

Hur vände det som för dig? Nånting i dig som förändrades eller nånting med den du träffade, eller både ock?

Jag har fram och tillbaka vart tillsammans med min nuvarande och som är pappa till mitt barn. Det har aldrig var fysiskt våldsamt, men vi har alltid bråkat mycket. Jag har alltid känt att jag älskat honom och aldrig skulle sluta göra det. Men nu efter jag fick barn, har hela den här karusellen tagit kål på mig. för nu drabbar inte hans obetänksamhet och egoism(i vissa fall) inte bara mig, utan också vårt barn. Jag trodde att han skulle  bli en närvarande far, men jag hade fel. Det gör mig så ont att se att han inte bryr sig och fortsätter på som innan, även om han lugnat ner sig betydligt.

Jag har innan haft korta förhållanden med "snälla" killar, sådana personligheter som jag NU längtar efter.. Men då klarade jag inte av det.. Efter max 4mån vart jag less.. och så tillbaka till han som jag har nu.. Så har det pågått i ungefär 5-6år, men de senaste 2åren har vi lyckats hålla ihop, men nu går det inte. Men så är jag rädd att jag inte kommer "klara av" den typen som jag längtar efter..

Så därför undrar jag det som jag frågade först i detta inlägg..

jag har tre riktiga förhållanden bakom mig och varje gång gått fram och tillbaka, haft andra emellan men alltid tillbaka til karln igen, klarar inte ett förhållande en längre tid, men dom har stått där med öppna armar varje gång och jag har skämts för att jag hållt på som jag gjort. ALLTID jag som gjort slut. Önskar så mycket att jag hade klarat av att ha ett förhållande, men får inse att jag kommer vara singel i resten av mitt liv, hellre det än hatta fram och tillbaka dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote"><div class="quote-nick">hedmanpazio skrev 2011-01-07 09:53:07 följande:div>Jag tycker det är trist som mycket annat jag hör om hur patienter i allmänhet blir behandlade och åsidosatta pga av fördomar, stereotypa uppfattningar, okunskap och resursbrist men visst forskningen har knappast varit fri från könsstereotypa grundantaganden och ibland även utgått från att män och kvinnor är väldigt olika. Därmed får kvinnor borderline eller emotionellt instabil pers störning, medan män får ADHD/DAMP. Det finns naturligtvis vissa tendenser till att kvinnor och män HANTERAR sina symtom och upplevelser olika idag som är kulturellt och socialt betingat, men utgår man blint från detta kliniskt när man arbetar med patienter och även i forskning så slår det väldigt fel.

De 'tillspetsade' skillnader i strategier kring symtom handlar väl främst om att kvinnor vänder ilska och frustration innåt medan män agerar ut det. Därför slår det även på självkänslan olika beroende på kön som i sin tur påverkar möjligheten till att få till utredning osv osv.div>Jag är en av dom kvinnorna som fått bl a borderline diagnosen. Fast jag aldrig har förlikat mig med den, har inte kännts helt hundra. Men allt som står om ADHD/ADD och Asperger stämmer in till 95% Är själv helt säker på att jag har ADHD/ADD och AS dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-frown.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Men som sagt, ska försöka prata med min kontakt mer om detta.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Henka44 skrev 2011-01-07 04:27:32 följande:div>Jag började nästan gråta och skratta samtidigt när jag läste detta inlägg för att 90% eller mer av alla dessa punkter stämmer in helt på mig, hur ska jag göra åt detta nu?

Jag har funderat länge på om möjligheterna finns att jag har ADD men har skjutit upp att boka läkartid och tänkt att det kanske är något annat jag har eller inte har.

Ska jag söka hjälp? Hur tar man reda på om man har ADD? Finns det något som hjälper mot ADD som inte är amfetamin baserat? ogillar verkligen alla droger tyngre än möjligen Cannabis.

Måste också nämna att jag har en väldigt strulig livssituation just nu pga alla dessa olika punkter ovan så ju fortare jag kan ta reda på om jag har ADD eller inte desto bättre.

Tack på förhand
Henrik div>Strattera innehåller annat. Det brukar vara det dom tex ger till fb missbrukare som har den här problematiken.

http://www.lakemedelsverket.se/malgrupp/Allmanhet/Lakemedel/Nya-lakemedel/Strattera-atomoxetin/

Men concerta och liknande innehåller inte ren amfetamin, bara ett ämne som liknar det. Så det är inte droger, tyngre än cannabis. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-wink.gif" width="15" height="15" loading="lazy"> Välkommen till tråden!<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Madde) skrev 2011-01-07 10:22:07 följande:div>Tack för att du svarade!

Hur vände det som för dig? Nånting i dig som förändrades eller nånting med den du träffade, eller både ock?

Jag har fram och tillbaka vart tillsammans med min nuvarande och som är pappa till mitt barn. Det har aldrig var fysiskt våldsamt, men vi har alltid bråkat mycket. Jag har alltid känt att jag älskat honom och aldrig skulle sluta göra det. Men nu efter jag fick barn, har hela den här karusellen tagit kål på mig. för nu drabbar inte hans obetänksamhet och egoism(i vissa fall) inte bara mig, utan också vårt barn. Jag trodde att han skulle  bli en närvarande far, men jag hade fel. Det gör mig så ont att se att han inte bryr sig och fortsätter på som innan, även om han lugnat ner sig betydligt.

Jag har innan haft korta förhållanden med "snälla" killar, sådana personligheter som jag NU längtar efter.. Men då klarade jag inte av det.. Efter max 4mån vart jag less.. och så tillbaka till han som jag har nu.. Så har det pågått i ungefär 5-6år, men de senaste 2åren har vi lyckats hålla ihop, men nu går det inte. Men så är jag rädd att jag inte kommer "klara av" den typen som jag längtar efter..

Så därför undrar jag det som jag frågade först i detta inlägg..div>Jag tror inte att sådär jättemycket i mig själv har förändrats. Inte p.g.a min sambo. Men visst har jag mognat och jag värderar annorlunda idag mot förr. Mycket förändrades när jag blev mamma. Plötsligt fanns det någon där som betydde mer och var viktigare än jag själv och det föll sig naturligt att jag lugnade mig något. Och visst, min sambo som är lugnet själv, har ju mildrande effekt på mina ADHD-symtom. Varför jag ändå har det så pass bra som jag har det idag är tack vare honom. Han är ansvarstagande, ekonomisk, tar väl hand om barnen, sköter sitt jobb exemplariskt, precis en sådan person jag behöver för att jag själv ska hålla ihop. Men det finns också en baksida. För mig, att leva med en sådan ordentlig och lugn person som min sambo är, skapar det frustration samtidigt som jag lever med ständigt dåligt samvete över att vara "the bad guy". Jag har fortfarande svårt att finna mig i den här relationen. Jag älskar och uppskattar min sambo för den han är och det han gör, men hans sidor och egenskaper går mig på nerverna ibland för vi är så totalt olika. Det känns som om... om jag ska befinna mig i en sådan här relation så måste jag ge avkall på vissa delar av mig själv. Det känns som om något saknas men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad. Så nej, det har inte vänt helt och hållet och jag har svårt att tro att det kommer göra det. Någonsin.

Det är oerhört lustigt att jag har ALLA dessa symptom KLOCKRENT men efter TVÅ utredningar tappat min diagnos (ADHD).

Jag får nog hitta på ett eget syndrom jag :-P

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (frustrerad) skrev 2011-01-07 12:33:56 följande:div>Det är oerhört lustigt att jag har ALLA dessa symptom KLOCKRENT men efter TVÅ utredningar tappat min diagnos (ADHD).

Jag får nog hitta på ett eget syndrom jag :-Pdiv>Hur då "tappade"?  :S<div id="forummessagefooter">http://tjockkatt.webblogg.sediv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (frustrerad) skrev 2011-01-07 12:33:56 följande:div>Det är oerhört lustigt att jag har ALLA dessa symptom KLOCKRENT men efter TVÅ utredningar tappat min diagnos (ADHD).

Jag får nog hitta på ett eget syndrom jag :-Pdiv>Shit vilken jobbig sits. Vad var det som avgjorde att du inte fick diagnosen du förväntat dig? Hur motiverades det? Bara nyfiken... Flera av oss här väntar på utredning och är lite oroliga för att bli avvisade eller hur man ska säga. d.gif" border="0" alt="Skäms">
Kram!!!<div id="forummessagefooter">Moralpanik?div>