ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-01-14 12:09:47 följande:div>Tack för den här tråden! Nu känner jag mig inte lika hopplös och lat längre. Jag ska ringa läkaren och be om en utredning för jag känner igen mig i det mesta här i tråden!div>Hej på dig och välkommen hit d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" border="0" alt="Glad">

Kul att tråden uppskattas! Jag drog mig faktskt för att starta tråden, trodde inte att jag skulle få några svar och att det säkert fanns massor med sådana här trådar redan, bara jag som inte hittat igen dem typ... Men nu inser jag att behovet verkligen fanns!

<div class="quote"><div class="quote-nick">we wish for a baby skrev 2011-01-14 20:47:09 följande:div>Hej på er!
Jag är en vilsen själ som verkligen känner igen er i allt vad ni skriver... flera av inläggen här känns precis som tagna ur mina känslor och sätt att vara.
Jag ska läsa igenom lite mer har bara hunnit några sidor än. Jag har levt med någon form av psykisk störning i hela mitt, har alltid kännt mig annorlunda samt att jag ofta oxå var de i sättet mot för hur andra är.
De värsta för mig är mina tankar och ångest, att inte komma igång med saker, händer de mycket runt kan vara en sån lite sak att jag haft flera  telefon samtal med olika vänner eller familj på en dag för att ska bli snurrigt och jag får för mycket som snurrar i huvudet... snurrar in mig som sjutton i andras bekummer och problem--- samt att jag har mina egna. I mittt huvud så kretsar typ allt runt mig,,, typ att jag sitter här hemma och funderar på vad grannen tänker och känner om mig... har jag varit där på besök tex så börjar mina hjärn spöken om allt möjligt av att jag sagt eller gjort nåt som hon nu sitter och funderar på osså är processen igång.. har svårt att skriva ner allt på en gång då jag tappar fokus.
Jag har inte fått en ADHDdiagnos men har fått förfrågan flera gånger... men jag har aldrig kommit igång... jag en annan del i mig bromsar mig från att ta itu med dessa saker medans en annan del bara ropar på hjälp, Jag har haft med psykvården att göra sedan tio år tillbaka och har vart en försöks kanin känns de som på antidepprissiva medel som finns men inget har hjälpt mig under nån  längre period. I somras så forlorade jag både min mamma och fick missfall med 2 veckors mellan rum. då brakade jag helt och bestämde mig för att sluta med alla mediciner när jag ändå var så långt nere man kunde vara... sagt och gjort.... och jag mår inte sämre nu än vad jag gjorde medans jag åt dom. Vill inte äta medicin men orkar snart inte leva med mig själv heller. blir väldigt destruktiv i mitt tanke mönster när tankarna spinner på i en fart närmare x2000 och de saktar nästan aldrig ner.... hur ska jag få motivation att starta med en utredning? Har precis börjat arbetsträna på två timmar om dagen och just nu är de allt jag klarar. På arbets platsen kan jag stänga av min snurriga luva och få tänka på annat. De är bla annat ett av  bedövnings medel jag haft...jobb..jobb..jobb.. har bränt ut mig hur många gånger som helst pga av att jag tillslut flyr in att bara jobba. Har förut jobbat inom restaurang och vården vilket är yrken där man kan få jobba i princip hur mycket som helst bara man orkar jobbar. Brände ur mig senast för två år sedan. Och är nu på väg tillbaks igen... fast den här gången tar jag mycket mindre steg... är alldeles för slut som artist. Jag har ett tufft 2010 med massa tragedier utöver mitt psykiska handikapp som satt sina spår...
Allt mitt snurr uppe i luvan gör att jag får sociala handikapp..... varenda punkt om som TS skrivit känns som taget ur mig.
Är en utredning jobbig att göra och tycker ni här i tråden att  dekanske skulle kunna vara något för mig`?
Jag har pappren hemma som min läkare vill att jag ska fylla i för att påbörja utredningen, hsr hsft dom hemma sedan septemper och har tittat på dom kankse två gånger. Jag tycker de var svåra frågor att svara på,

vet inte vad jag ville komma med de här inlägget egentligen.... ber om ursäkt om jag skrivit snurrigt och oförstårligt. Jag har svårt att sätta ord på mina känslor... ibland går de jätte bra men när jag de extra jobbigt så finner jag inte orden. Tappar även ord ibland när jag pratar... känner mig så himla olik alla andra, Är de fördelar med att få diagnosen? Får man verktyg som hjälper en med ens hemska tanke mönster tex.?

Tycker de är en jätte fin tråd iallfall!

// vilsendiv>Hej och välkommen!

Fördelar med att få diagnosen kan te.x vara att du får rätt sorts hjälp, både vad gäller eventuell medicin och behandling i form av terapi te.x. Några andra fördelar finns det väl egentligen inte men jag kan tycka att det ändå är rätt skönt med ett namn på de problem man har, det får i alla fall mig att känna mig mindre UFO-aktig och det innebär ju att man inte är ensam.

Jag tycker absolut du ska ta tag i utredningen och göra den. Det låter ju lite som att du vill det trots att du tycker det verkar jobbigt och energikrävande. Ett tips, när du fyller i formulären, kan vara att du delar upp det lite. Bestäms dig för att du ska svara på 5 frågor åt gången, sedan gör du något annat emellan och därefter svarar du på fem frågor till. Om det känns övermäktigt, bestäm dig för fem frågor per dag. Det räcker bra så. Jag tror att vi som har den här problematiken, även om vi anses som struliga och slarviga av omgivningen, ställer väldigt höga krav på oss själva, vi vill kunna ALLT och vi vill kunna det NU. Resultatet ska gärna bli perfekt också. Men försök att sänka kraven på dig själv och på vägen mot ditt mål (att alla papprena ska vara ifyllda) sätt upp små, små delmål, gärna mindre än vad du tror eller vet att du klarar av så minskas risken för eventuella misslyckanden. Sådana har vi nog av ändå, tycker du inte? 

Jag är lite där du är. Har fyllt i så gott som alla papper och jag håller med dig om att det var svåra frågor. Men ge dig själv bara tid och fundera inte så mycket på varje fråga för då blir det lätt att man hakar upp sig och fastnar sedan tröttnar man på skiten och lägger ner helt. 

Fortsätt gärna skriva här i tråden!  

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (oj) skrev 2011-01-14 11:26:38 följande:div>

Hmm, nu är vi tydligen två st. Anonym (oj) här...

Jag är iaf anonym (oj) nr 1 (som nu äntligen får skriva anonymt igen), och jag har en liten update.
Var på bedömningssamtal idag och efter samtalet så psykologen "det råder ingen som helst tvivel om att du har både adhd och tourettes, samt förmodligen en del annat..."
Så nu väntar utredning och sen förmodligen medicininsättning.

div>Jag har väntat hela dagen på att få sätta mig vid datorn och ge respons till just dig.
Först och främst vill jag säga att det var modigt av dig att gå dit idag. Äsch vadå, kanske du tänker men det är långt ifrån alla med den här problematiken som vågar ta det steget och som du vet är det ju rätt pinsamma problem det handlar om der="0" alt="Flört"> Så, modigt och bra jobbat vännen!

Sen, angående diagnoserna du fick (eller de EVENTUELLA diagnoserna), ja vad ska man säga? Det kom väl inte direkt som en överraskning för dig, du hade och har ju en otroligt god självinsikt och sjukdomsinsikt vilket de flesta här i tråden tycks ha. Du verkar inte särskilt förvånad, snarare lite lättad och hoppfull och jag skulle nog känna samma sak samtidigt som en känsla av overklighet skulle infinna sig. Va? Jag? Hur? Varför? skulle nog också dyka upp i huvudet emellanåt men på det stora hela skulle jag se det potsitivt att ÄNTLIGEN ha fått svar och bekräftelse på det man gått runt och känt hela livet. Det blir lite som... inte revansch men, ett nytt kapitel som måste påbörjas och skrivas. Men du stannar väl kvar i tråden va?  

Kram på dig!

<div class="quote"><div class="quote-nick">TjockKatt skrev 2011-01-14 22:14:18 följande:div>Usch idag har jag varit riktigt förbannad på allt. Ingenting har gått bra. Vidbehovsmedicinen fungerar inte för mig att ta för sent, jag kommer inte upp och blir gaggig hela morgonen. Nu är jag iallafall lugn och glad, mina böcker har kommit så jag ska läsa lite i dom sen. Förutom de två skolböckerna jag behövde beställde jag tre andra om AS, en handbok och två skönlitterära. Ska bli kul att läsa!
Nu ska jag käka glass och se serien This is England. dth="15" height="15"> Hatar mina utbrott. Är sämst.div>Du är inte alls sämst!

Men pissdagar är inge kul!

dlg.flower}" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-flower.gif" loading="lazy" border="0" alt="{#emotions_dlg.flower}">

Jag har varit inne på ämnet tidigare men minns inte om jag fick någon respons eller om jag ens ställde nån fråga. Hm. Men det här med intuition intressar mig och det sägs (åtminstone i en bok jag läser) att människor med ADHD har en kraftigt utvecklad intuition och en radar för andra människors känslotillstånd. Tydligen är det bl.a det som gör oss ouppmärksamma under te.x ett samtal med en annan människa då vi är så upptagna med att känna in och fånga upp hur personen känner sig. Det sker ofrivilligt och tycks vara så gott som omöjligt att stänga av.

Känner någon annan igen sig i detta? Jag gör och det har varit ett problem för mig.

Eftersom jag är utbildad att jobba med människor som mår dåligt är det visserligen en fördel att vara inkännande men inte att låta sig översvämmas av personens ångest, sorg eller vad det nu handlar om. Detta har tyvärr hänt mig många ggr i situationer då det inte ska hända. Dock inte så det påverkat någon klient eller elev men det har påverkat mig så pass att jag fått sjukskriva mig d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> 

När jag besöker någon, kommer till en plats, en lokal eller vad det nu är slås min radar på omedvetet och jag "känner av" atmosfären och de känslotillstånd som råder där. Ilska och aggressivitet kan jag "nosa upp" utan att ens befinna mig i den omedelbara närheten där den kommer ifrån. Det är som om jag går omkring med sensorer över hela kroppen och känselspröt på huvudet. Jag har tänkt att det kanske är något som blivit överutvecklat på mig, alltså att minna sinnen på något sätt är överutvecklade, för att kompensera alla mina övriga brister. 

Och det här är tydligen något som andra människor (ofta de som mår psykiskt dåligt) också har känt av. Många är de gånger då jag hamnat i situationer med helt okända människor som utan att jag bett om det berättat hela sitt liv för mig, om sina misstag och sorger och som sedan säger att de inte förstår hur jag fått dom att öppna sig så. Jag vet inte själv vad det är. Kanske ställer jag de rätta frågorna? De som ingen annan vågar fråga. Eller så beror det på att jag är så öppen själv (alldeles FÖR öppen ibland) och att de får andra att slappna av och öppna sig mer de också? Det har också hänt att jag kunnat avläsa näst intill främmande människor över nätet, efter att bara ha pratat en stund med dom och haft skrämmande rätt om hur de är som personer. Jag vet inte hur jag gör detta men förmågan har funnits där så länge jag kan minnas. 

Är det någon här som upplevt eller upplever liknande saker?    

Strulmaja: Jag har fått höra att jag är bra på att läsa av folk men jag tycker det är svårt att bedöma själv om det stämmer. Jag tror inte att jag är så superbra på att läsa av folks ansikten men däremot tycker jag mig kunna känna av humör i "luften", läsa av tonläget på rösten, hastigheten på stegen osv. Jag kan tex tycka att det är riktigt jobbigt att vistas i rum där det är mycket stress och förväntan, tex inför ett bröllop (alltid minst en som är överstressad) eller julaftonsmorgon (då allt måste vara perfekt när gästerna kommer) då tycker jag det blir för mycket stress i luften och vill bara springa därifrån.

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (ADD?) skrev 2011-01-15 07:52:20 följande:div>Strulmaja: Jag har fått höra att jag är bra på att läsa av folk men jag tycker det är svårt att bedöma själv om det stämmer. Jag tror inte att jag är så superbra på att läsa av folks ansikten men däremot tycker jag mig kunna känna av humör i "luften", läsa av tonläget på rösten, hastigheten på stegen osv. Jag kan tex tycka att det är riktigt jobbigt att vistas i rum där det är mycket stress och förväntan, tex inför ett bröllop (alltid minst en som är överstressad) eller julaftonsmorgon (då allt måste vara perfekt när gästerna kommer) då tycker jag det blir för mycket stress i luften och vill bara springa därifrån.div>Tack för svaret vännen!

Har du varit med om att du känt någons humör (låt säga ilska) och frågat personen ifråga om han/hon är arg varpå han/hon nekat och sagt att du har fel? Fast din känsla har förstås funnits kvar och trots att du börjar tvivla på din förmåga "vet" du nånstans att du har rätt? 

Det här med att befinna sig i ett rum där det är mycket stress och förväntan känner jag igen. Jag har svårt för när andra människor går upp i varv och blir sådär töntigt förväntansfulla och stressade. Just stressen smittar av sig på mig och jag som redan är uppe i varv normalt (åtminstone i huvudet) blir irriterad av sådant och tycker att folk ska lugna sig. Kanske lite också för att jag inte förstår upphetsningen.  

En annan grej jag känner/läser av är falskhet. Jag säger inte att jag alltid har eller har haft rätt men många ggr har jag det. Om jag pratar med en person kan jag inte avgöra exakt vad han/hon säger är lögn men jag kan känna av om personen är ärlig mot själv och mig i det stora hela. Jag registerar ton och röstläge, noterar personens kroppsspråk, minspel och ögonrörelser. Det är helt sjukt egentligen är jag tänker på det! Men det sker helt omedvetet. Jag går liksom inte runt och tänker att jaha, vem ska jag läsa av idag då? det sker helt per automatik och jag TROR att detta bland annat är vad som gör mig så sabla trött när jag umgås med flera människor åt gången.  

<div class="quote"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2011-01-15 02:05:41 följande:div>Jag har varit inne på ämnet tidigare men minns inte om jag fick någon respons eller om jag ens ställde nån fråga. Hm. Men det här med intuition intressar mig och det sägs (åtminstone i en bok jag läser) att människor med ADHD har en kraftigt utvecklad intuition och en radar för andra människors känslotillstånd. Tydligen är det bl.a det som gör oss ouppmärksamma under te.x ett samtal med en annan människa då vi är så upptagna med att känna in och fånga upp hur personen känner sig. Det sker ofrivilligt och tycks vara så gott som omöjligt att stänga av.

Känner någon annan igen sig i detta? Jag gör och det har varit ett problem för mig.

Eftersom jag är utbildad att jobba med människor som mår dåligt är det visserligen en fördel att vara inkännande men inte att låta sig översvämmas av personens ångest, sorg eller vad det nu handlar om. Detta har tyvärr hänt mig många ggr i situationer då det inte ska hända. Dock inte så det påverkat någon klient eller elev men det har påverkat mig så pass att jag fått sjukskriva mig d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-undecided.gif" border="0" alt="Obestämd"> 

När jag besöker någon, kommer till en plats, en lokal eller vad det nu är slås min radar på omedvetet och jag "känner av" atmosfären och de känslotillstånd som råder där. Ilska och aggressivitet kan jag "nosa upp" utan att ens befinna mig i den omedelbara närheten där den kommer ifrån. Det är som om jag går omkring med sensorer över hela kroppen och känselspröt på huvudet. Jag har tänkt att det kanske är något som blivit överutvecklat på mig, alltså att minna sinnen på något sätt är överutvecklade, för att kompensera alla mina övriga brister. 

Och det här är tydligen något som andra människor (ofta de som mår psykiskt dåligt) också har känt av. Många är de gånger då jag hamnat i situationer med helt okända människor som utan att jag bett om det berättat hela sitt liv för mig, om sina misstag och sorger och som sedan säger att de inte förstår hur jag fått dom att öppna sig så. Jag vet inte själv vad det är. Kanske ställer jag de rätta frågorna? De som ingen annan vågar fråga. Eller så beror det på att jag är så öppen själv (alldeles FÖR öppen ibland) och att de får andra att slappna av och öppna sig mer de också? Det har också hänt att jag kunnat avläsa näst intill främmande människor över nätet, efter att bara ha pratat en stund med dom och haft skrämmande rätt om hur de är som personer. Jag vet inte hur jag gör detta men förmågan har funnits där så länge jag kan minnas. 

Är det någon här som upplevt eller upplever liknande saker?    div>*räcker upp handen*...

Sensorer på kroppen och något som gör att folk gärna öppnar sig för mig. En av de allra roligaste stunderna var när jag hade stukat foten så illa i ett lekland att jag blev hämtad av ambulans. Trots smärtor och en illa svullnad så ledde mitt lilla samtal med ambulanskillen slutligen till att HAN lättade SITT hjärta för mig under vår korta färd till sjukhuset.<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

Sen har jag ett stort problem och det är att jag inte kan titta folk i ögonen när jag pratar med dem. Det känns som att jag kommer för nära, att intrycken blir för starka och då tappar jag koncentrationen när jag pratar. Och om de pratar så måste jag titta på deras mun för att kunna fokusera på vad de säger. När jag tittar på deras mun känns det som att jag "ser" orden mer och kan då lyssna bättre, utan att intrycken tar över om man säger så. 
Men det är inte så att jag BARA tittar folk på munnen, utan kan växla till ögonen KORTA stunder. Dock kan jag aldrig någonsin hålla kvar blicken på ögonen lika länge som de andra kan. Blir för nervös och ofokuserad då.

Min syster gillar det inte alls dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif" width="15" height="15" loading="lazy">  

<div id="forummessagefooter">Conscience is deaddiv>

<div class="quote"><div class="quote-nick">Blackbird skrev 2011-01-15 09:38:14 följande:div>Sen har jag ett stort problem och det är att jag inte kan titta folk i ögonen när jag pratar med dem. Det känns som att jag kommer för nära, att intrycken blir för starka och då tappar jag koncentrationen när jag pratar. Och om de pratar så måste jag titta på deras mun för att kunna fokusera på vad de säger. När jag tittar på deras mun känns det som att jag "ser" orden mer och kan då lyssna bättre, utan att intrycken tar över om man säger så. 
Men det är inte så att jag BARA tittar folk på munnen, utan kan växla till ögonen KORTA stunder. Dock kan jag aldrig någonsin hålla kvar blicken på ögonen lika länge som de andra kan. Blir för nervös och ofokuserad då.

Min syster gillar det inte alls dth="15" height="15">  div>Jag är likadan. Fast jag tittar inte på deras mun. Jag växlar nog från att titta i ögonen och på något helt random ställe vid sidan om eller bakom eller ner på mig själv.

Sen är jag URKASS på att läsa läppar eller vafan det heter. URKASS verkligen.