ADD symptom hos vuxna

<div class="quote"><div class="quote-nick">vadskajaghetadå skrev 2011-02-07 22:34:06 följande:div>läser era inlägg och förstår precis vad ni menar och känner....

nu känner jag bara gällande mig att jag int vet hur länge jag ska orka, känns som det tas så lätt på detta och svårt, långdrage att få en diagnos. ALLA jag pratar med tar lätt på detta och tycker att allt är normalt, och det känns dessutom lite som att jag bara är lat.

jag går ju hemma nu utan jobb med "lön" får ingenting gjort och det blir bara värre och värre. trots att man inte gör ett skit om dagarna orkar jag knappt komma upp om mornarna, min sambo hjälpte mig skicka in viktiga papper till csn. jag tänker bara "snart snart" mmen det blir ALDRIG v.
orkar inte mer, banala jävla saker som bara skjuts upp gång på gång, städning som aldrig blir av  till grunden..ja det r ju bara 2/100 saker..div>Hej,

Ja jag har precis som dig även när jag var arbetslös så var jag jämt trött och slut och fick inget gjort. Jag flyttade ihop med sambon innan jag förstod vad som var fel på mig och han och jag har bråkat en hel del för att han trodde att jag bara var lat men nu har vi båda fått förståelse för det och jag har lyckats få ordning på hur jag ska fungera hemma. Ang jobb så sa jag upp mig idag från min halvtid, ska jobba tills i slutet av mars och jag har sparpengar och fakturor som jag väntar på att få betalt för som räcker fram tills att karensdagarna för a-kassan är slut och om jag behöver a-kassa. (har ett företag så det måste jag sätta som vilande i sådana fall). Det kanske är drastist men jag mår så dåligt över mitt jobb eftersom jag jobbar hemma och inte känner att jag får något gjort, då blir jag bara stressad och ännu mer apatisk. Jag sover inte alls numera men igår när jag fattat beslutet och pratat med mamma och sambon och båda tyckte att det var en bra idé att sluta så kunde jag heltplötsligt sova så nu är jag någorlunda pigg. Jag är så glad just nu!

Jag har även fått tid för att påbörja utredning den 17 så nu ska jag använda min nyfunna energi till att söka jobb.

Som du säger så är det de mest banala saker som skjuts upp och jag i alla fall blir så irriterad på mig själv. Det är därför det är så skönt att ha den här tråden så att man inte behöver känna sig ensam.

Hur har ni reagerat på medicinering? Hur blir man när man får Ritalin? Fungerar man bättre då eller?

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (petronella) skrev 2011-02-08 18:36:27 följande:div>Hur har ni reagerat på medicinering? Hur blir man när man får Ritalin? Fungerar man bättre då eller?div>För mig fungerade inte concerta (fick ångest på kvällarna när medicinen gick ur kroppen) nu äter jag ritalin 40 och skall ta 20 på dagen (men har svårt att komma ihåg denna).

Jag som har otroligt svårt att få någonting gjort och helst bara sover hela dagen märker en otrolig skillnad.
Dock inte tillräckligt - skulle vilja få högre dos och förhoppningsvis få mer gjort.

Min läkare tycker jag skall prova och blanda ritalin och en annan medicin (minns inte vad den hette men det är en sådan som det tar någon vecka innan den funkar). Men skall köra på ritalin ett tag till.

 

Jag misstänker att jag har ADHD och väntar på utredning. Känner igen många av de symptom som beskrivs ovan. Det symptom som är mest jobbigt för mig är spänningskänslan i kroppen som aldrig tycks ge med sig. Jag är alltid rastlös, uppe i varv, spänd och nervös (utan direkt anledning). Jag har alltid oroat mig för denna stress - är inte den farlig för kroppen på sikt? Har fixerat mig länge vid denna fråga och såg nu att det också är ett symptom - alltså att fixera sig:)

<div class="quote"><div class="quote-nick">Anonym (Ska utredas) skrev 2011-02-10 19:47:09 följande:div>Jag misstänker att jag har ADHD och väntar på utredning. Känner igen många av de symptom som beskrivs ovan. Det symptom som är mest jobbigt för mig är spänningskänslan i kroppen som aldrig tycks ge med sig. Jag är alltid rastlös, uppe i varv, spänd och nervös (utan direkt anledning). Jag har alltid oroat mig för denna stress - är inte den farlig för kroppen på sikt? Har fixerat mig länge vid denna fråga och såg nu att det också är ett symptom - alltså att fixera sig:)div>Jag väntar på utredning men kan lätt säga att jo det är farligt att kroppen är stressad hela tiden. Normal arbetsstress ska den klara av, men inte om kroppen och hjärtat inte får vila i vila. Jag har konstaterat högt blodtryck som nog till största del kommer av att jag alltid är uppe i varv och kör på mitt extrabatteri fast jag inte orkar längre eg. Men jag hoppas att jag, när utredningen är klar och när jag får hjälp,  kan lägga bort betablockerarna som jag måste ta för mitt höga blodtryck. Jag är 36 år och tycker att jag är lite för ung för att behöva äta sånt.

Jag hoppar med här då jag nyligen fått diagnos adhd. Någon småbarnsförälder här? (har inte hunnit läsa igenom tråden än)

<div class="quote"><div class="quote-nick">andoria skrev 2011-02-12 15:56:22 följande:div>Jag hoppar med här då jag nyligen fått diagnos adhd. Någon småbarnsförälder här? (har inte hunnit läsa igenom tråden än)div>Jag är inte diagnosticerad ännu men känner mig rätt säker på att jag har ADHD. Har en plutt på 15 mån:)

Idag är det en dålig dag, jag har inte på långa vägar kommit igång med det jag behövde göra och jag har faktiskt gråtit för första gången över aborten som jag gjorde i december. Jag önskar att det vore ogjort. Kanske är det löjligt att sörja ett beslut som jag själv har fattat men det har jag gjort ända sedan jag vaknade upp efter aborten även om idag var första gången jag grät över det. Jag behövde bara skriva av mig lite eftersom sambon är borta på jobb.

<div class="quote"><div class="quote-nick">BeaBee skrev 2011-02-13 21:54:36 följande:div>Idag är det en dålig dag, jag har inte på långa vägar kommit igång med det jag behövde göra och jag har faktiskt gråtit för första gången över aborten som jag gjorde i december. Jag önskar att det vore ogjort. Kanske är det löjligt att sörja ett beslut som jag själv har fattat men det har jag gjort ända sedan jag vaknade upp efter aborten även om idag var första gången jag grät över det. Jag behövde bara skriva av mig lite eftersom sambon är borta på jobb.div>Du/ni kände att ni gjorde rätt val just då även om man  känner att det skulle vara ogjort nu men det är INTE fel att vara ledsen och man har rätt att sörja oavsett KRAM PÅ DIG. der="0" alt="">

Jag har väl i stort sett allt som räknas upp där (inte allt, men många saker.. Otroligt många saker).. Förutom att jag hellre kan komma en timme tidigt än försent till ett möte eller så, just för att jag vet av mina egna erfarenheter att jag inte har någon som helst hum om tid (om jag kommer ihåg tiden, vill säga). Fick min ADD bekräftad när jag var 21, vilket resulterade i att jag inte gått gymnasiet. För i och med min add, tillkom ju även dyskalkulin och eftersom jag kommer från en liten by uti ingenstans, fanns där ingen som kunde utreda detta oavsett misstanken om det (har en misstanke om att man kanske inte la så stor vikt vid det.. Tyvärr).

Jag har aldrig haft några problem med droger eller alkohol, men däremot har jag varit beroende av socker, eller är kanske fortfarande. :P

Jag medicineras med Amfetamin, dock hjälper den bara en viss del, vissa saker förbättras dock inte.

Det jag verkligen har stora problem med, vad det gäller denna ADD, är tröttheten. Vilket gör att jag inte orkar gå ut ur lägenheten alla dagar.. Speciellt då jag inte medicinerar och nu när jag är gravid, får jag ju inte äta den...

När kvällen börjar komma och det mörknat ute, eller när det rent utav håller på att bli morgon, som nu.. Då har jag liksom piggnat till och får i stället SVÅRT att sova. Min läkare har förklarat det så fint som att "livet stannar upp" och alla de där sakerna som händer på dagen, som är så jobbiga att ta in i sin redan kokande hjärna, inte finns på nätter.. Har dock också kommit på mig själv med att, "tänka" på nätterna. Och precis som det står här ovanför, som skrivits i ts.. Så börjar jag planera och fundera och alla de där frågorna måste ha ett svar och då ska  böcker fram, google ska upp på skärmen och vill jag vika tvätt, somnar jag nog inte förrän tvätten är vikt och frågorna besvarade.

Har också uppfattat av medmänskligheten, att handikapp som inte syns, finns inte.. Man får ingen förståelse av människor som inte kan se att du har problem. Min mors nya karl, till exempel.. Jag försökte förklara för honom att jag har svårt med vissa saker och han ville få det till att jag lutade mig mot mitt handikapp och använde detta för att "komma mig undan".

Blev ett långt inlägg... *skratt* Men med tanke på mitt handikapp, kan det också bli det sista.. ;)