ADD symptom hos vuxna

<div class="quote" data-id="68342363"><div class="quote-nick">Anonym (Add) skrev 2013-01-12 23:36:11 följande:div>Jag fick diagnosen ADHD i 5:e klass och under åren har min hyperaktivitet försvunnit så sista utredningen gjordes år 2009 och då fick jag diagnosen ADD.
Jag har inte tagit medicin på 3 år nu, Men vill gärna pröva. Tog concerta en gång för 3 år sedan men fick sånna biverkningar att jag inte vågade. Men jag höll på med droger under tiden så kanske var därför.

Nu vill jag testa igen för jag mås psykiskt dåligt och är så ostabil. Jag känner sån hopplöshet och är likgiltig till det mesta och jag har sånna humörvängningar,
Jag orkar inte mer, jag studerade till undersköterska men var på tok för jobbigt och jag fixade inte prov eller något så jag fick inte gå kvar, sen jobbade jag som personlig assistent men det var för tråkigt så jag mådde inte bra så jag sjukskrev mig hela tiden.
Jag blir trött på mig själv och känns som att jag inte kommer vidare i mitt liv.
Inget är kul längre i livet. Jag sover massa för jag är ständigt trött.
Känner någon igen sig och har någon erfarenhet av vilken typ av medicinering som skulle kunna passa?
Det jag tycker är kul kör jag 100% på men tröttnar efter ett tag. Jag avbryter allt och slutför inget.
I Ts känner jag igen mig på alla punkter.
Jag har även fått så svårt att formulera mig genom ord så jag får istället panik och skriker och gestikulerar,, Jag kan inte prata längre känns det som och det känns som om ingen förstår mig =(.div><div class="quote" data-id="68342484"><div class="quote-nick">Anonym (Add) skrev 2013-01-12 23:45:09 följande:div>Är det någon som kan få perioder då dom känner sig så ostabila att dom vill gå ifrån sin partner??
Jag kan få flipp ibland, dagen innan kan jag känna mig så kär för att dagen efter vilja dra.
Men som tur är vet sambon hur jag kan vara och stannar kvar vid min sida. Det är kärlek. Har bara honom då min familj inte finns vid min sida. Kanske därför jag kan bli så ostabil och pga att jag inte har jobb och inkoomst,div>Känner igen typ allt. Det där med att vilja lämna tror jag är ett svar på kaosen man känner kanske, man tror den kan bli bättre om man bara... Men så är det ju inte och har sagt till mig själv att jag ska aldrig ta såna beslut när jag mår som värst för då handlar det igentligen om något annat i mig.
Men det låter som du skulle behöva medicinering och passar inte Concertan så finns det ju några andra som kanske passar bättre. 

Hej, vad trevligt att äntligen hitta en add-tråd som faktiskt är igång :)

Jag har ingen diagnos, och jag är nu 21. Men jag har nästan varit övertygad om att jag har ADD sen jag var 17. Och jag hittar bara fler argument som talar för det.

Jag har alltid läst extremt långsamt (en 2a på skala 1-9) och gjort det mesta annat långsamt också. Och det var så jag började tänka på det att jag kanske gjorde saker långsamt efter som att jag inte kunde koncentrera mig på det jag höll på med.

Jag kollade med kuratorn på skolan och hon sa att vi nog kunde försöka få in en remiss till utredning. Men sen kunde jag inte komma på det nästa mötet med henne, och sen blev det inte av.

Så sen när jag var 19, året efter att jag gått ut gymnasiet sökte jag för detta på vårdecentralen. Men fick då svaret att eftersom jag hade bra betyg och att "jag fick mitt liv att gå ihop" så var det inte en chans i världen att jag hade det. Sen verkade ju inte ens läkaren medveten om att det fanns en icke-hyperaktiv form.

Men nu efter 1,5 års universitetsstudier håller jag på att bli tokig! Allting är så mycket mer påtagligt nu.. Jag kan verkligen inte koncentrera mig alls. Hur mycket jag än försöker kan jag inte hålla fokus på föreläsningarna mer än 5 min (inte så praktiskt när man har typ 12 x 45 min i veckan...). Det känns som jag har ännu svårare att läsa nu än förut, kan inte fokusera alls. Och när det tar så mycket kraft att försöka och det ändå inte blir något gjort så är jag nog definitionen av prokastringering (har alltid varit).
Jag har haft ganska lätt för mig i skolan i grundskolan och gymnasiet, väldigt lätt för matte och sånt, även om läsning alltid har krävt mycket tid. Men förut har det ju inte varit mycket att läsa, och många lärare var schyssta och gav mig extra tid på prov och liknande.

Sen har jag kommit på så mycket annat. Jag har under hela grundskolan fått höra att jag dagdrömmer för mycket, och min personlighet när jag var liten beskriver mina släktingar just med "dagdrömmare, du var alltid i din egen lilla värld). Jag lyckas för det mesta höra på det mina vänner säger, men kasnke just för att jag kommer på mig själv ganska många gånger och får säga "ursäkta, nu fick jag inte in alls vad du sa, kan du ta det igen?".

Kollade på lite modern family nyligen. Och i ett avsnitt så skämtade de om hur två familjemedlemmar hade koncentrationssvårigheter. Pappan skulle göra något men blev efter några sek distraherad av något annat och skulle fixa med det istället. Det var nog tänkt som överdrivet, men det är verkligen så jag gör! Typ börjar vika lite tvätt, efter att ha vikt några plagg ser jag lite skräp på bordet och går för att slänga det i papperskorgen, men märker att soppåsen är full så jag går och ställer den i hallen där jag märker att jag inte packat upp en resväska än och börjar med det etc.etc.

Men nu ringde jag imorse till psykiatrin i göteborg för att kolla hur man ordnade en remiss. Hon sa att hon skulle skicka hem blankett til mig så att jag kan göra en egenremiss. Men rekomenderade verkligen att gå till en läkare på VC för att få remiss, det går antagligen betydligt snabbare. Men jag är rädd för att de bara ska tycka att jag är hypokandrisk eller att jag bara vill ha något att skylla mina omtentor och kassa studieteknik på...

Ursäkta för det långa inlegget, var bara tvungen att prata av mig lite..

Jag fick pga massor av krångel vänta 4 månader på att bara få hamna i kö till en utredningen. Och nu äntligen efter 5 månader har ja äntligen fått tid till läkaren så på måndag börjar förhoppningsvis min resa.
Det har varit ett helvete hela livet och ingen, inte ens jag själv har vetat varför fram till för kanske 6 mån sen. Men nu är det på g!!!

Jag känner igen mig i alla symptom som TS har listat och har begärt en utredning men är rädd för att jag bara "inbillar" mig problemen. Har säkert inget att oroa mig för men är det inte ADD/ADHD så vet jag inte vad som är fel på mig...

Jag har lite svårt att avgöra vad som är normalt och inte av de här symptomen.

Ni som är "friska" hur många av problemen känner ni igen er under en dag/vecka?

<div class="quote" data-id="68495924"><div class="quote-nick">Fresno skrev 2013-01-22 23:57:42 följande:div>Jag känner igen mig i alla symptom som TS har listat och har begärt en utredning men är rädd för att jag bara "inbillar" mig problemen. Har säkert inget att oroa mig för men är det inte ADD/ADHD så vet jag inte vad som är fel på mig...

Jag har lite svårt att avgöra vad som är normalt och inte av de här symptomen.

Ni som är "friska" hur många av problemen känner ni igen er under en dag/vecka?div>Jag har inte ADHD/ADD. Men för ett år sedan gjorde jag en utredning för Asperger och ADD. Hade inget av dem. Däremot hade jag tillräckligt med problem som hör med autism så jag fick en diagnos inom det. Vad jag vill komma fram till är att MÅNGA av punkterna listade i TS tråd känner jag igen mig. Och mycket beror på min lätta autism och kroniska depression.

Bara för att man känner igen sig på många saker betyder det inte att det är just ADD man har. Det kan lika gärna vara en depression (maskerad depression el dystymi) som ger de symtom som är uppräknade i listan.

Jag fick göra omtentor när jag gick på universitetet pga att jag hade problem med koncentrationen. Jag har absolut inte ADD el ADHD. Fick göra en speciell test, datorsimulering, för just koncentrationsproblem.

<div class="quote" data-id="68503046"><div class="quote-nick">Anonym (KA) skrev 2013-01-23 14:45:38 följande:div>Jag har inte ADHD/ADD. Men för ett år sedan gjorde jag en utredning för Asperger och ADD. Hade inget av dem. Däremot hade jag tillräckligt med problem som hör med autism så jag fick en diagnos inom det. Vad jag vill komma fram till är att MÅNGA av punkterna listade i TS tråd känner jag igen mig. Och mycket beror på min lätta autism och kroniska depression.

Bara för att man känner igen sig på många saker betyder det inte att det är just ADD man har. Det kan lika gärna vara en depression (maskerad depression el dystymi) som ger de symtom som är uppräknade i listan.

Jag fick göra omtentor när jag gick på universitetet pga att jag hade problem med koncentrationen. Jag har absolut inte ADD el ADHD. Fick göra en speciell test, datorsimulering, för just koncentrationsproblem.div>Ok, var rädd för det. Antar att autism/aspbergers är svårare att behandla än ADHD, det är främst koncentrationsproblematiken jag vill åt :/

Låter konstigt att säga det men jag hoppas verkligen att det är ADHD mest för att det verkar va "lättbehandlat" med piller, som man förvisso får ta livet ut, och det skulle hur mitt liv varit

Hur får man till stånd en utredning som vuxen?
Jag har förstått att det kan vara skitsvårt.

Känner själv igen mig i de flesta punkter på listan och skulle behöva få hjälp.

Jag hoppar in med diagnosen ADD fick den för 5 år sedan allt stämmer in endel saker mer oc endel mindre! Men har lärt mig trick och knep att klara av vardagen utan medicinering men ibland blir man tvungen iaf!

Så nu till er andra som HAR diagnosen redan , kommer ni på er själva att aldrig sitta helt still utan måste pilla på nånting eller ha tvn igång för att kunna koncentrera sig på det man gör ?

<div class="quote" data-id="68512300"><div class="quote-nick">Anonym (ADD TJEJ) skrev 2013-01-24 01:02:54 följande:div>Jag hoppar in med diagnosen ADD fick den för 5 år sedan allt stämmer in endel saker mer oc endel mindre! Men har lärt mig trick och knep att klara av vardagen utan medicinering men ibland blir man tvungen iaf!
Så nu till er andra som HAR diagnosen redan , kommer ni på er själva att aldrig sitta helt still utan måste pilla på nånting eller ha tvn igång för att kunna koncentrera sig på det man gör ?div><div class="quote" data-id="68342484"><div class="quote-nick">Anonym (Add) skrev 2013-01-12 23:45:09 följande:div>Är det någon som kan få perioder då dom känner sig så ostabila att dom vill gå ifrån sin partner??
Jag kan få flipp ibland, dagen innan kan jag känna mig så kär för att dagen efter vilja dra.
Men som tur är vet sambon hur jag kan vara och stannar kvar vid min sida. Det är kärlek. Har bara honom då min familj inte finns vid min sida. Kanske därför jag kan bli så ostabil och pga att jag inte har jobb och inkoomst,div>känner igen mig i de mesta i TS. men det som påverkar mitt liv mest är den förbannade glömskan och disträheten. kan gå och tänka att nu ska jag ta in skålen till köket. och nån dag senare så står den fortfarande kvar i rummet där jag tänkta ta bort den ifrån! :( 

tyst kan ja inte ha det om jag är själv hemma. tv, stereo, eller dator måste ha musik eller program igång. samma sak om jag ska diska eller göra "nåt".
måste ha nåt att pilla på jämt!

MEN var till vc och snackade med en läkare som tyckte att "jo men viss kan du få remiss!" jätte bra tänkte jag...
nån vecka senare får jag ett brev från samma läkare; om att jag inte hade tillräckligt med problem och verkade klara mig bra, så psyk ville inte göra utredning på mig... :(

känns ju jätte kul när chefen tror att man skiter i att göra saker, när man helt enkelt glömmer dom...

men men! Jag skulle jätte gärna höra vad te.x vad ni andra har för tipps och trix för att klara vardagen! :D mobilen använder jag till mycket. men den hjälper ju inte om man glömmer titta på den eller glömt vart man lagt den.. :P försökte skriva i en kalender oxå vad jag gjort under dagen, men de var ju bara kul ett litet tag. :P

hoppas de inte blev för rörigt! Men ni vet väl hur de är... ;)  

Hej jag är en kille i 30 års ålder och jag känner igen mig i mycket av de som tagits upp här.
Har funderat på om man ska göra en utredning för att få det på svart och vitt om man skulle ha det eller inte.
Som jag har förstått den senaste tiden så finns det tydligen anlag i familjen för just ADHD/ADD, syskonbarn, kusiner och som har fått diagnosen. Har även en pappa som blivit diagnostiserad som Manodepressiv för länge sedan lång innan jag var född men vilket fått mig att ha mycket tankar om en del av mina beteenden. Läste någonstans att barn till en förälder med bipolär sjukdom har större chans att ärva vissa psykiska störningar samt ADHD/ADD. Vet inte om det stämmer men den artikeln fick mig att klura då jag vet att jag inte är bipolär själv, omvärlden borde nog isf ha upptäckt detta.
Jag har inga problem med jobbet jag stortrivs med det jag gör, har en tendens att försova mig vilken beror på att jag har väldigt svårt att somna in, kan vara helt utmattad men så fort jag lägger mig för att sova så känns det som att hjärnan accelererar till maxfart så fort ögonlocken sluts av olika tankar och jag blir klarvaken och har inte udden av en chans att somna.
Städning hemma blir i regel hafsigt gjord om gjord alls och finner mig mer än ofta sittandes i soffan istället! :) Glömmer av saker och ting väldigt ofta, eller om någon vill att jag ska medla något vidare så är det som borta 2min efter. Det är det att jag känner mig mer eller mindre passiv, kommer aldrig riktigt till skott om jag inte verkligen behöver att få det gjort. Blir väldigt sällan arg eller utåt agerande snarare tvärtom sväljer det och introvert och är mer passiv rentav disträ. Har rätt dålig hand med pengar och gör mycket impulsköp utan att ha hänsyn till hur mycket vissa saker kostar. Redan från första klass så fann jag många ämnen och moment tråkiga och jag var klassen pajas och bråkstake fram till andra året på gymnasiet. (hoppade av sen) så har jag alltid gått min egna väg, t.ex i 7an minns jag att det var tvungna att vara 3 manliga lärare som höll ner mig vid något tillfälle och då var jag bland den minsta killen i klassen samt alltid haft hyss och gjort saker utan att tänk Vet inte hur många lärare som har uttryck ordet "loj" när det kommer till just mig. Det finns säkert många fler saker men kommer inte riktigt på allt så här på rak hand direkt.

Så just nu bollas tankarna fram och tillbaks just angående att få en utredning gjord, men då kommer tankarna om utredningen i sig visar på att ADHD/ADD skulle vara fallet, om jag måste berätta detta till arbetet och hur blir jag påverkad då isf? . Eller om det är något helt annat som är orsaken till mitt beteende, så jag oroar mig och bygger upp en ångest av blotta tanken av en utredning just för hur det skulle påverka mig arbetsmässigt.
Så jag är väldigt tacksam för era åsikter angående detta, värt att ens göra en utredning tro?