ADD symptom hos vuxna

Någon mer som brukar säga för mycket i sociala sammanhang. Inte nödvändigtvis att jag säger plumpa saker (bara i land) utan mer att jag avslöjar alldeles för mycket om mig själv. Kommer alltid på efteråt att jag kanske inte skulle berättat att min pappa är psykiskt sjuk till folk jag knappt känner. Och får ångest. Känner även igen mycket av det sär sociala. Har ofta svårt att lyssna på andra och vill gärna babbla på om mitt. Har inget minne av att jag var så som barn. Faktum är att alla som kände mig som barn säger att jag var en "ängel" som hängde med på allt och hade en enorm fantasi och lekvärld. Har alltid varit lite seg. Haft svårt att ta till mig kunskap (som jag skrev tidigare). Har alltid tänkt att adhd är förknippat med att vara hyper och det är inte fören nu när jag fattat att flickor fungerar annorlunda. Skulle vara skönt att få lite feedback...

Har skrivit här tidigare då jag känt igen mig så av de ni beskriver i tråden och de symtom på finns uppradade. Då jag skrev skulle jag söka hjälp någonstans men det har inte blivit av. Jag mår dåligare och dåligare för varje år som går.

När jag tänker tillbaka på när jag var tonåring kunde jag iaf vara glad ibland, nu är jag sällan glad och jag skrattar väldigt sällan. Jag är så trött, sover till halv ett om dagarna (om jag inte måste jobba), jag vantrivs med jobbet, känner mig så utanför där. Har sömnproblem, tar minst en 30 min för mig att somna, ofta upp emot 1 timme. Ska jag jobba dagen efter eller har en tenta att skriva kan jag ligga sömnlös hela natten. Men när jag somnat sover jag bra, men har såååå svårt att kliva upp, vaknar ofta med ångest och vill inte kliva upp. Att sova vidare gör att jag inte märker av min ångest.

Men en add-utredning, måste de prata med anhöriga till mig då också? Har för mig att jag läste det någonstans. Jag vill ju inte att någon ska få reda på att jag troligtvis lider av add...  

<div class="quote" data-id="66997366"><div class="quote-nick">Cheeses skrev 2012-10-07 18:18:23 följande:div>Har skrivit här tidigare då jag känt igen mig så av de ni beskriver i tråden och de symtom på finns uppradade. Då jag skrev skulle jag söka hjälp någonstans men det har inte blivit av. Jag mår dåligare och dåligare för varje år som går.

När jag tänker tillbaka på när jag var tonåring kunde jag iaf vara glad ibland, nu är jag sällan glad och jag skrattar väldigt sällan. Jag är så trött, sover till halv ett om dagarna (om jag inte måste jobba), jag vantrivs med jobbet, känner mig så utanför där. Har sömnproblem, tar minst en 30 min för mig att somna, ofta upp emot 1 timme. Ska jag jobba dagen efter eller har en tenta att skriva kan jag ligga sömnlös hela natten. Men när jag somnat sover jag bra, men har såååå svårt att kliva upp, vaknar ofta med ångest och vill inte kliva upp. Att sova vidare gör att jag inte märker av min ångest.

Men en add-utredning, måste de prata med anhöriga till mig då också? Har för mig att jag läste det någonstans. Jag vill ju inte att någon ska få reda på att jag troligtvis lider av add...  div>varför vill du inte det? tror att du kanske skulle kunna ändra åsikt om du kommer till en psykiater som bekräftar dina misstankar. tycker verkligen inte DET ska vara ett hinder iaf för det låter som det hade gjort dig gott att få hjälp.<div id="forummessagefooter">http://metrobloggen.se/bloggenomoss/div>

<div class="quote" data-id="67009876"><div class="quote-nick">UmmAminah skrev 2012-10-08 14:22:35 följande:div>varför vill du inte det? tror att du kanske skulle kunna ändra åsikt om du kommer till en psykiater som bekräftar dina misstankar. tycker verkligen inte DET ska vara ett hinder iaf för det låter som det hade gjort dig gott att få hjälp.div>
Ja jag behöver få hjälp, men vet inte vart jag ska ringa heller. Vill inte ringa til psykmottagningen här i den kommunen jag bor i. Kan man ringa någon annanstans kanske?

Vill verkligen inte att någon ska få reda på att jag mår psykiskt dåligt, har du gjort en add-utredning? Kan man göra en utredning utan att någon får reda på det?   

Här är en till som känner igen sig. Har klarat mig igenom högskoleutbildning och jobbar idag inom området jag vill, men jag känner mig sååå dum!
Det känns som att folk behöver förklara saker för mig flera gånger för jag stressar upp mig när jag ska få något förklarat för mig, vilket leder till att jag missar hälften av informationen.
Är så lättdistraherad. Behöver sitta själv i lugn och ro om jag ska klara en uppgift, tycker det är jobbigt om jag vet att fler hör om jag pratar i telefon på jobbet.
Jag har skitsvårt att förstå helheten, alltså inte helheten i sig egentligen, men delarna som ska koppla ihop till varandra och leda fram till helheten, har lätt att fastna i smådetaljer.

Ibland (läs ofta) önskar jag att jag valde ett asocialt yrke, för jag tycker jag blir så överstimulerad ibland att jag drunknar på kuppen.
Och hur hemmet ser ut styrs mycket av mitt mående; inre kaos ger yttre kaos. Orkar inte ta hand om disk och ungar, orkar knappt uppfostra dem emellanåt.
Extremt låg självkänsla när det inte går min väg och rannsakar mig själv och ältar sånt som jag sagt till andra som KANSKE skulle kunnat såra denne, osv osv..

Undra om inte jag skulle platsa här jag med....? Nån som känner igen sig i detta?

<div class="quote" data-id="55304806"><div class="quote-nick">strulmaja skrev 2010-10-28 19:26:54 följande:div>Haha!  Det är väl så, att om vi bestämde oss för att ses, skulle ingen orka eller klara av att organisera något ändå d" src="http://www.familjeliv.se/lib/js/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" loading="lazy" alt="Glad" border="0"> Många av oss skulle säkert virra bort oss på vägen dit så det kanske är lika bra.div>Hahaha det tog bara nästan 1,5 år att få till en strulträff med några av oss i allafall..Så häftigt att se att denna tråd "lever" fortfarande. Hoppas att många fått råd och stöd och fortsätter ge råd och stöd. dles/flmtinymce/vendor/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif" width="15" height="15" loading="lazy">

<div class="quote" data-id="67029586"><div class="quote-nick">Anonym (undrar om jag...) skrev 2012-10-09 18:04:48 följande:div>Här är en till som känner igen sig. Har klarat mig igenom högskoleutbildning och jobbar idag inom området jag vill, men jag känner mig sååå dum!
Det känns som att folk behöver förklara saker för mig flera gånger för jag stressar upp mig när jag ska få något förklarat för mig, vilket leder till att jag missar hälften av informationen.
Är så lättdistraherad. Behöver sitta själv i lugn och ro om jag ska klara en uppgift, tycker det är jobbigt om jag vet att fler hör om jag pratar i telefon på jobbet.
Jag har skitsvårt att förstå helheten, alltså inte helheten i sig egentligen, men delarna som ska koppla ihop till varandra och leda fram till helheten, har lätt att fastna i smådetaljer.

Ibland (läs ofta) önskar jag att jag valde ett asocialt yrke, för jag tycker jag blir så överstimulerad ibland att jag drunknar på kuppen.
Och hur hemmet ser ut styrs mycket av mitt mående; inre kaos ger yttre kaos. Orkar inte ta hand om disk och ungar, orkar knappt uppfostra dem emellanåt.
Extremt låg självkänsla när det inte går min väg och rannsakar mig själv och ältar sånt som jag sagt till andra som KANSKE skulle kunnat såra denne, osv osv..

Undra om inte jag skulle platsa här jag med....? Nån som känner igen sig i detta?div>Hej Anonym (undrar om jag...)!

Känner igen mig så oerhört mycket i det du berättar. Jag har haft och har det ganska exakt precis som du, jag har läst på högskolan och jobbar just nu inom det jag vill. Är lättdistraherad, stressar JÄTTTELÄTT upp mig och det blir kaos i huvudet och det där med telefonpratandet som du beskriver stämmer på pricken in på mig. Har också barn och familj och efter jobbdagar är det svårt att komma hem till ett kaos även i hemmet och jag vill gärna ha var sak på sin plats hemma så jag har kontroll(vilket är omöjligt med små barn). Jag är nydiagnostiserad med ADD, en diagnos som jag misstänkt länge. Eftersom jag har generaliserat ångestsyndrom också hade jag redan kontakt med psykiatrin i min hemstad och tog upp mina tankar med min terapeut och hon hjälpte mig med att få en utredning och att nu har fått en diagnos känns som en lättnad. 

Du är inte ensam (skönt att läsa en berättelse som stämmer in på en själv)

<div class="quote" data-id="67037434"><div class="quote-nick">Anonym (Nydiagnostiserad) skrev 2012-10-10 08:24:38 följande:div>Hej Anonym (undrar om jag...)!

Känner igen mig så oerhört mycket i det du berättar. Jag har haft och har det ganska exakt precis som du, jag har läst på högskolan och jobbar just nu inom det jag vill. Är lättdistraherad, stressar JÄTTTELÄTT upp mig och det blir kaos i huvudet och det där med telefonpratandet som du beskriver stämmer på pricken in på mig. Har också barn och familj och efter jobbdagar är det svårt att komma hem till ett kaos även i hemmet och jag vill gärna ha var sak på sin plats hemma så jag har kontroll(vilket är omöjligt med små barn). Jag är nydiagnostiserad med ADD, en diagnos som jag misstänkt länge. Eftersom jag har generaliserat ångestsyndrom också hade jag redan kontakt med psykiatrin i min hemstad och tog upp mina tankar med min terapeut och hon hjälpte mig med att få en utredning och att nu har fått en diagnos känns som en lättnad. 

Du är inte ensam (skönt att läsa en berättelse som stämmer in på en själv)div>
Hur gick utredningen till? Måste de prata med familj och vänner till en också för att kunna utreda add? Eller kan man få medicin mot add utan utredning?

I stort sett hela listan stämmer in på mig (bortsett från det där med självmedicinering). 

En sak som jag undrar över, är: När upplever man själv (eller omgivningen?) att man behöver få diagnosen konstaterad? Eftersom jag aldrig varit den som "råkat illa ut", eller varit hyperaktiv (snarare trött hela tiden) så har ingen kommit på tanken att undersöka mig. Jag har varit i kontakt med psykvården flera gånger i samband med depression och ångest, men ändå verkar ingen ens fundera på att jag skulle kunna ha ADD.

Hej alla.
Har läst denna tråden sedan den var ny och har alltid känt att det är mig ni skriver om...

har varit deprimerad till och från sedan jag var minst 15 år, är idag 26 år.
Har ett fast arbete men är sjukskriven just nu pga depression.

Jag har alltid känt mig annorlunda och jag vet att det är något fel på mig.. jag bara vet det.
jag har ätit citalopram i flera år utan att det har gett mig något, och det har min läkare reagerat på genom att höja dosen, ända tills den inte gick att höja mer. då sattes ännu en ssri medicin in och det hjälpte inte heller.
Jag tog upp med min läkare att jag kände såhär och berättade vad jag trodde och hur min uppväxt varit, men han viftade bort det och sen vågade jag aldrig ta upp det igen.

jag har ni bytt läkare och hon tror som jag att mina depressioner bottnar i något mer än det vi vet idag. Jag har även tagit upp det med min samtalskontakt på psyk, men nu vet jag inte hur man tar sig vidare.
Kordinatorn på VC säger att det inte finns resurser för utredningar, och min kontakt på psyk säger att det kommer isåfall ta flera år innan jag ev kan bli utredd.. jag blir alldeles matt.. jag ligger vaken på nätterna och tänker enbart på detta och jag VET att det är något annat med mig än att jag "bara" är deprimerad, men hur ska jag komma vidare? hur står man på sig när man inte orkar slåss för sin sak?

jag beundrar er alla och jag önskar att jag får komma dit ni är idag, nån dag... bara vetskapen att det finns en orsak till varför vissa saker händer, eller varför man tänker och känner som man gör, eller varför man inte fungerar som andra gör...

hur gjorde ni andra?