ADD symptom hos vuxna

Fick diagnos ADD ganska sent i livet, tyvärr så är det så att ADD har förstört mitt liv och att bli vän med något som förhindrat mig att ha ett normal socialt liv på grund av att man är utanför samhällets "normer" är svårt.

det är lättare för en människa att bli accepterad om hon tex har förlorat en arm eller ett ben för då kan du se vad de  har för handikap och det är därför lätt för en person med ADD att bli utstött för det som vi inte kan förklara är skrämmande för oss och så är det tyvärr.  Du får aldrig en andra chans att göra ett bra intryck!. men hur skall man göra för att dämpa folks rädsla... eller obehag som de nu känner, eftersom de märker att det är något "speciellt med dig"          

Hade aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna ha en diagnos, men så gjorde jag mest på skoj ett självtest (som visserligen ska tas med en stor nypa salt) som visade att jag med hög sannolikhet har ADD  Det går inte att förneka att det skulle kunna förklara en hel del som jag tänkt bara beror på min personlighet. Jag har alltid undrat hur andra så lätt kan klara av vardagsbestyr när det kräver sådan energi och planering att göra minsta lilla för mig. Att jag gång på gång tänker att jag ska bättra mig, gör planer och försöker strukturera men det slutar ofta med att jag i bästa fall börjar och sedan inget mer   Jag är expert på att påbörja saker men det är ytterst sällan något blir färdigt. Det GÅR bara inte!

Egentligen är det inte nödvändigt att gå in så mycket på hur jag är (det mesta i listan i TS stämmer, det som inte stämmer är att jag var väldigt duktig i skolan och alltid har varit ekonomisk), det jag undrar är om det skulle ha något värde att få en diagnos eller om jag skulle vara hjälpt av någon form av professionell hjälp men utan att för den skull göra en utredning? Jag är rätt skeptisk till diagnoser kan jag tillägga, men kan se att det i vissa fall har en funktion. Jag VET ju om mina problem, men jag lyckas inte få bukt med dem själv. Och tidigare har jag som sagt bara tänkt att det är min personlighet, att det är mig det är fel på som inte klarar de här sakerna och att det inte är så mycket att göra åt mer än att än en gång försöka bättra mig. Kan tillägga att jag är en bra bit över 30 och "borde" vara vuxen men har t ex aldrig haft ett fast jobb, dels för att jag inte vet vad jag vill göra och dels för att jag är usel på att framhäva mig själv i jobbsökarsituationer.

Någon som vill hjälpa mig bolla lite?

Visade listan i TS för min sambo igår
och sen googlade han själv upp 2 självtester på internet och gjorde

till 95% så stämmer det in precis på honom!
läskigt precis..

han har haft kontakt med en psykolog via jobbet, som han blev beordrad att gå till pga. att han klantade/fuckade till det rejält på jobbet och antingen gick han dit eller fick sparken omedelbart (igen.. dom har redan gett honom sparken en gång och sen fick han en chans till, nu hänger han löst..)
"tyvärr" så kan den psykologen inte direkt sätta en diagnos eller skriva ut medicin, han är dessutom inne på ett annat spår (att min sambo skulle ha IPS, dvs. instabil personlighets störning, typ som borderline, men jag som bor och lever med min sambo, samt har en syster med borderline, anser att han är fel ute och att han i själva verket har ADD)

egentligen så är jag bara så trött på honom nu, det har bara blivit värre och värre (och alla "framsteg" han gjort är borta) och jag är gravid och ska föda i februari (oplanerat, dumt jävla klantigt försoningsex som slutade helt fel..)
han inser ju vilka problem han har, men han har inte förmåga att själv göra något åt det och jag klarar inte av att "ta hand om" honom samtidigt som jag snart ska ta hand om ett barn, och jag är rädd för att han i sitt beteende och ansvarslösa sätt, kommer utsätta barnet för fara.. 

så hur fasiken fixar man en diagnos, och behandling för ADD på snabbaste sättet?
öppen  psyk? VC? privat?
något ställe eller person att rekommendera i stockholm? 
har KBT någon bra, snabb effekt eller är det medicin som gäller?
vanlig samtalsterapi kommer han få via jobbet, men det har inte haft någon effekt alls i vardagen 

(jag har själv haft kontakt med psykvården, men har alltid fått diagnos av slump och under lång tid, och fått medicin som inte var beroende av någon psykisk diagnos, även om den hjälpte även där) 

jag begär absolut inte att han ska bli "normal"!
eller förväntar mig någon mirakel behandling som kommer förvandla honom till "drömprinsen"
absolut inte, jag vill bara ha tillbaka den sambon jag en gång blev kär i
han som ställde upp, som jag var ett team med, som gjorde något och inte bara fastna i oviktiga skitsaker och inte kan ta initiativ, och bara är trött och låg hela tiden och inte ens kan ta hand om sig själv utan bara sabbar för sig själv hela tiden.. just nu känns som att han inte ens kan tänka en enkel tanke, och det gör ont, för jag vet ju att han kan om han bara kan fokusera och få balans.. 

Tess1990.  Det lät verkligen jobbigt det där med din sambo. Som alla handicap finns det olika grader av det.
Det enda jag kan rekommendera dig är att ta kontakt med Dr  Lars Häggström eftersom han är Sveriges ledande expert inom området.  http://www.affecta.nu/tyvärr blir det låååååååååångt att åka för mig vid beskök men det är det värt. vad det gäller medicinering så antar jag att det brukar vara Concerta samt Lyrica som skrivs ut.

MVH/ FP en med ADD...  

   

Superbra information!! Jag har väntat nu i två år på att få komma på utredning. Förra veckan ringde dom äntligen till mig från Neuropsykiatrin och sa att dom kommer snart att skicka en kallelse för utredningen. Utredningen skulle börja någon gång i november :)

Jag hatar min ADHD den har förstört så mycket. Jag hoppas att forskare kommer på ett sätt att bota den i framtiden så andra människor slipper dessa problem. Jag har garanterat misslyckats i livet totalt på alla plan, men det sjuka är att jag tror att jag själv kommer att bli framgångsrik och få ett bra liv. Men hittills har jag bara ställt till det för mig och misslyckas med allt jag tar för mig. Jag tror att det lilla hoppet jag har av att tror jag kommer bli framgångsrik och lycklig gör att jag fortfarande lever. Jag försöker varje dag intala mig att jag inte kommer bli framgångsrik, men sen drömmer jag mig iväg iallafall. Jag tror det är en försvarsmekanism. Jag kan säga att jag pluggar, men sitter helt ensam i min lägenhet utan någon att prata med. Jag önskar att jag blivit normal. Ville mest skriva av mig:)

Efter att min kurator utövade lite påtryckning (det hjälpte inte att jag ringde och tjatade) kom det hastigt och lustigt en kallelse till psykiatrin (äntligen). Ska dit om en stund. Hoppas mest nu att jag kan hålla upp koncentration och ha kvar i minnet sådant som jag tänkt att ta upp. Lite orolig för att glömma en massa och bli avvisad direkt med att det inte är ADD...  :/

Hej!

Jag undrar ifall ni haft någon psykologstuderande som hållt i eran add utredning?

Min psykolog ringde idag och sa jag hade en toppenchans (vi började prata om att jag ska göra addutredning i augusti och det är lååång väntetid här i umeå)

Att hon hade pratat med psykologstuderande tro jag hon sa som kunde ta emot mig om 2 veckor och börja en utredning.
så jag tackade självklart ja till det.

men hur går en utredning till?
Har nån fått göra den i umeå?
Har någon haft en studerande som gjort den? 

Gråter faktiskt nu, gick ifrån mitt ex för en månad sen och han är för utredning av ADD. Har blivit så illa behandlad i över ett år utav honom, nästan allt på listan stämmer in på honom. Vi fick barn tillsammans och jag fick ta hand om båda kändes det som. Allt blev bara värre och han vart väldigt våldsam. Jag älskar honom djupt fortfarande och vill att vi ska funka som en familj. Allt han gjort är oförlåtligt men tanken finns ändå om det var "sjukdomen" som gjorde att allt blev som det blev? Kan man gå tillbaka till någon som har misshandlat en? Han sa hela tiden att han mådde dåligt och han var alltid fullt medveten om att han gjorde mig illa. Men jag orkade aldrig lyssna på att han var sjuk, orkade aldrig finnas där eller någonting. Sen den där förbannade alkoholen som han inte kunde hantera :( Aja min fråga är, om han får den diagnosen vad finns det då för hjälp? Står säkert i tråden men orkar seriöst inte läsa igenom allt...